Journalistik och personlig historik

Flyg lilla fågel...

noreply@blogger.com (Sara) — Sat, 04 Jul 2009 14:18:00 +0000

Det är sommar och jag bor vid havet. Klippor, salt vatten och fiskmåsar. En god bok, några kex och islatte. Ibland ensam och ibland med vännerna. Lazy days. Jobbet som radioreporter väntar. Jag smygstartade förra veckan. Nybörjarnervositet och teknikångest. Adrenalin och nyhetspuls som slår, under huden. Bli bjuden på nybakade kakor i ett hus i skogen, och minnas barndomen som svischade förbi på landsvägarna. (Jag var 16 år och hästarna fyllde upp mitt liv. Ridläger, tävlingar, inridning av unghästar och tillridning av ponnysar). Tio år har gått sedan dess. Och jag vill knappt minnas allt som hänt. Men tanken på att allt är under förändring gör att jag åtminstone ibland vågar se på framtiden med tillförsikt.

Men för bloggen är framtiden oklar. Egentligen vill jag skriva, men jag vet inte hur. Under våren har jag flytt till twitter-landet. Det fanns bara plats för 140 tecken åt gången. Men kanske har utrymmet vidgats nu. Det lutar dock åt att bloggen kommer flyttas och ändra lite fokus. För just det, allt är under förändring.

... flyg du som kan

Hägglund och rättspsyk

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 07 Apr 2009 19:37:00 +0000

Möttes i morse av Rapports nyhet att var sjunde person som har begått ett brott och dömts till rättspsykatrisk vård befinner sig på allmänpsykatriska avdelningar. Göran Hägglund gav följande kommentar:

- Jag tycker man ska hålla isär olika grupper så människor som är i en svår sårbar situation inte behöver konfronteras med personer som kanske är grova brottslingar.

Och jag undrar fortfarande vad han anser om det faktum att personer med självskadebeteende vårdas på rättspsykatriska enheter... För det är väl samma sak, fast tvärt om?

Sjukling

noreply@blogger.com (Sara) — Mon, 23 Mar 2009 18:38:00 +0000

Under de senaste dagarna har jag har sett våren lysa utanför fönsterrutan men inte kommit dit, ut. En två kilo tung taggboll flyttade in i mitt huvud och stack mig så fort jag rörde mig minsta lilla. Ont i huden, vaderna, ryggen, skuldrorna, nacken, händerna, ögonen och så klart - huvudet. Jag visste knappt att jag hade så många kroppsdelar. Basal kroppskännedom släng dig i väggen, influensan har gjort mig bra mycket mer medveten om min kropp. Jag borde vara mer tacksam för att den vanligtvis fungerar. För det suger verkligen att inte kunna gå till skolan, hur mycket man än vill och behöver. Det hjälper ju inte att jag kodade artiklar i mina feberdrömmar, dom ligger ändå kvar i skolans server och väntar på mig. Men i dag har jag faktiskt varit nästan feberfri, och hyperaktiv inombords av all trisstess. Så, i morgon hoppas jag på att kunna ta tag i projektarbetet igen.

För övrigt har jag kommit på fler saker att vara tacksam för:

- Fina kompisar som hör av sig och visar att dom bryr sig. Och som skickar sms som påminner om att teve sänder "SM i höga hopp" (internt kurslitteraturskämt)

- Att jag är uppvuxen på landet och därmed alltid ser till att ha ett basförråd med mat hemma.

- Att det bara tar tre minuter att gå till affären (kanske det dubbla med feber dock) om jag trots allt verkligen behöver något.

High on life

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 10 Mar 2009 21:34:00 +0000

Trött och energifylld. Lättad och uppfylld. Tom och glad. Det har varit en dag i mitt tyckte. Handledningen inför projektarbetet flöt på fint och jag kunde ägna eftermiddagen åt att förbereda sändningen. Läsa bok, skriva manus, klocka tiden. In i studion tillsammans med den andra programledaren. Försöka inte staka sig. Inte bli för arg när man säger fel ord. Ställa dom rätta frågorna till gästen. Och testa lite studiosnack utan manus. Puls och skratt. Fokus. Gästen innan hon gick:

- Hoppas ni inte blir utbrända

Risken kändes inte överhängande just då i alla fall, och dessutom Been there, done that (typ). Men för att ta det säkra före det osäkra avrundade jag kvällen med att gå på bio med några söta kursare. Slumdog millionaire visades på duken, rekommenderas starkt!

I morgon blir det datasalen och kodning av artiklar. Klockan åtta på kvällen sänds vårt program, kan höras direkt via webben på Göteborgs studentradio, K103.

Kursare K fotade lite med min mobil under en låt

Sändarna

noreply@blogger.com (Sara) — Mon, 09 Mar 2009 19:06:00 +0000

Jag lever kvar i min radioeufori, trots att jag borde tänka på annat. I morgon ska vi spela in vårt radioprogram, Sändarna, till studentradion. Vi har något slags övergripande press-stress-konkurrens-tema. Studiogästen heter Eva F Dahlgren, journalist och författare. Hon ska prata om utbrändhet. Jag är pepp som attan, köpte hennes bok Det här är inte jag på vägen hem från skolan i dag och läser för fullt. Måste komma på åtminstone några bra frågor. Känner lite press (haha) eftersom jag sa intervjua en journalist som är tusen gånger mer erfaren än jag. Men det blir bra. Jag längtar till morgondagen. Till pulsen. Till producentens ord i lurarna "20 sekunder kvar, mik upp, 10 sekunder kvar..." Till en timma av fokusering.

Let´s play!

Klipplördag

noreply@blogger.com (Sara) — Sat, 07 Mar 2009 17:03:00 +0000

Har haft en någorlunda aktiv lördag på egen hand. Tillbringade förmiddagen på skolan för att sätta ihop mitt radioreportage. Det är en ganska surrealistisk känsla att sitta där när inga deadline-stressade studenter springer omkring i korridorerna. I dag var bara jag, en kaffe latte och redigeringsprogrammet på plats. Ett par timmar senare hade jag spelat in nya prator (= text i reportaget som man läser själv) i studion och lagt klippen i rätt ordning. Hyfsat nöjd med min insats begav jag med hemåt. På vägen inhandlade jag ett nytt gymkort. Har insett att allt mitt sittande framför datorn är sådär bra för kroppen, jag måste få igång blodcirkulationen. Nu är det strax slut på ensamheten till förmån för lite schlager med några kursare. Trevligt.

Hoppas ni får en skön kväll!

Flum lönar sig!

noreply@blogger.com (Sara) — Thu, 19 Feb 2009 15:21:00 +0000

Fick tillbaka vår statistikuppgift i dag. Vi behövde inte komplettera som en del andra tvingades göra, och fick till och med ett omdöme som var högre än det vanliga okej. Ja, jag säger då det; lite flum och kex lönar sig!

Kursen är slut, alla uppgifter är inlämnade och godkända, snart är det helg - Skåne och årsmöte med SHEDO. Sounds nice to me!

Nu: fika med vän och sedan föredrag om microlån med Utrikespolitiska föreningen.
Hoppas det är bra med er!

Att vara eller icke vara - seriös

noreply@blogger.com (Sara) — Mon, 16 Feb 2009 20:43:00 +0000

Fick höra av två oberoende kompisar att jag hade varit oseriös i förra veckan. Ja, dom sa det inte på ett taskigt utan dom var mest förvånade. Jag antar att man inte ses som en toppstudent om man får för sig att skriva en analys i kexform. Men tydligen hade jag varit underhållande att umgås med, och det är ju minst lika viktigt. Egentligen.

På tal om seriositet uppstod en något konstig situation i skolan i dag. Jag satt vid radiodatorerna och redigerade mitt reportage till studentradion när en lärare kom fram till mig.

– Men, vad gör du? frågade han

– Radio, svarade jag glatt

– Borde inte du göra statistikuppgiften?

– Eh, va? Den lämnade vi in i fredags. Har vi gjort något fel?

– Nä, eller jag har ju inte kollat på dom än

– Får jag göra radio då?

– Ja ja, bara du har gjort statistiken ordentligt

– Självklart (...)

Ytterst förvirrande situation. Deadline för statistikuppgiften hade inte varit när läraren kom fram till mig, så han ville väl bara kolla av läget. Men jag kände mig som ett litet barn som blivit ertappad med fingrarna i kakburken. Borde jag kanske putsat lite mer på siffrorna och diagrammen? Jag bestämde mig för ett nej i den frågan. Jag hade gjort det jag skulle. Och i dag satt jag åtta(!) timmar extra i skolan för att jobba med mitt reportage. Det är faktiskt - seriöst.

How to make a smile

noreply@blogger.com (Sara) — Thu, 12 Feb 2009 19:33:00 +0000

På dagens schema stod statistikövning i databasen SPSS. Måttligt upplyftande tyckte jag. Men man får det inte roligare än man gör sig. Och turligt nog har jag kursare som inser samma sak. Efter några timmars tidningsanalys och ifyllda kodscheman var det lunchrast. Eller snarare lunchmöte för oss som gör studentradio. Lyckan var stor när vi kunde kidnappa nyhetsredaktionsklassrummet (åh, här är vi hemma!) för en timmas scoop-diskussion. Onsdagens sändning blir grym. Om jag bara bara blir klar med statistiken så jag hinner redigera mitt inslag om läkemedelsponsring på läkarutbildningen. Men det ordnar sig. Alltid.

Redaktionsmötet höjde i alla fall min signalsubstansivå till oanade höjder. För att det skulle hålla i sig under resten av dagens alldeles för många timmar framför datorn släpade jag med mig min gruppkompis för inhandlande av nödproviant. Den bestod av följande: Pan-pizza, kaffe, mjölk, cider med hjortronsmak (en annan kursare uppmanade oss att köpa något coolt) och bokstavskex. Jag roade mig kungligt med dom sistnämnda. Hade som vision att skriva hela vår analys i kexform, men eftersom den skulle innehålla 3000 tecken blev det lite för jobbigt.

Några kreationer hann jag dock med innan jag blev tvingad att återgå till dataprogrammet. I morgon blir det fortsättning följer. Men det känns okej. Vi har ju kaffe, och några bokstavskex kvar.

När isen smälter

noreply@blogger.com (Sara) — Mon, 09 Feb 2009 19:32:00 +0000

Jag har precis tittat på Nya vädrets offer. Programmet utspelade sig i Qullorsuaq på norra Grönland, en av de platser där isarna smälter snabbast. Effekterna av det här väntas bli enorma. Inuiternas kultur hotas. Jaktsäsongen har kortats med månader, för när isarna inte bär blir det svårt att skjuta säl och köra hundspann.

När jag bodde på Grönland i somras fick jag höra att isbjörnarna inte hittar tillräckligt med mat. De minskar i antal, och de som finns kvar börjar bege sig in i städerna för att leta efter något ätbart. Men de finns de som kommer drabbas ännu hårdare än grönlänningarna. För när glaciärerna i Arktis smälter stiger havsnivån, och då riskeras många platser runt om i världen att läggas under vatten.

Att kolla på de enorma isbergen och glaciärerna är bland det mäktigaste jag har upplevt.

Jag var bland annat och tittade på glaciären Eqi, ser ni att den kalvar? Ja, det heter så när iskristallerna sprängs ut och raser ner i vattnet. Tyvärr smälter även den här glaciären i en allt snabbare takt.

Men bland det konstigaste jag har upplevt var att det brann precis bredvid glaciären. Den varmaste sommaren i lokalbefolkningens minne tillsammans med ett kvarglömt gasolkök var orsaken.

Nej, det är nog dags att börja ta lite bättre hand om vår planet, eller vad säger ni?

Torsdagsexil

noreply@blogger.com (Sara) — Fri, 06 Feb 2009 11:49:00 +0000

Jag försöker anstränga mig lite mer för att fylla mitt liv med liv. I går var det torsdag. Det innebar skola, föreläsningar, plugg. Men också utgång. Jag kan knappt minnas sist jag var ute, och absolut inte på en vanlig veckodag. Det blev några glas vin hemma hos en kursare och sedan klubb. En timma fick vi köa för att komma in, galet. Fast väl på dansgolvet kom humöret tillbaka. Puls. Rytm - Liv.

Strax före två begav jag mig mot Brunnsparken, för att upptäcka att sista bussen hade gått... Eftersom jag aldrig skulle ta taxi en sträcka som är möjlig att promenera så var det bara att börja sätta den ena foten framför den andra. Jag tackade mig själv för mitt val av de icke högklackade stövlarna. Snöflingor dansade i mitt ansikte och Tracy Chapman höll mig sällskap i hörlurarna. Drygt en timma senare var jag hemma. Det var värt det.

Tillbaka

noreply@blogger.com (Sara) — Wed, 04 Feb 2009 20:06:00 +0000

Jag tror energin börjar återvända. Jag kan känna livet i fingertopparna. Orden är här igen andetagen djupnar. Jag inväntar fokus. Snart.

Det är första veckan i februari. Jag har hittills hunnit med börsanalysering, sommarjobbsökande och praktikplatsletande. Dessutom har vi startat upp ett eget samhällsprogram på studentradion. Det känns fint att sitta i skolans redaktionsrum med andra frivilliga kursare och planera teman, upplägg och intervjupersoner. Vi gör ju det här utöver det vanliga skolarbetet, bara för att vi älskar radio och journalistik, för att vi vill något. Förändra.

Det är som mörkast nu

noreply@blogger.com (Sara) — Sun, 21 Dec 2008 20:57:00 +0000

Årets mörkaste dag. Det är nu det vänder. Äntligen. Krafterna sinar när ljuset är borta. Jag vill orkar igen. Det har varit en intensiv höst och jag tror att jag behöver vila. Nu blir det inga mer deadline på ett tag. Skönt, men samtidigt lite tråkigt. Jag är så inne i nyhetspulsen. De sista två veckorna har radio återigen stått på schemat, och jag gillar det. Ibland känns det dock som att jag alltid tar mig vatten över huvudet. Som att göra ett reportage om kollektivism till exempel. Eller ännu värre, när jag i förra veckan skulle göra ett inslag om dom nya sjukskrivningsreglerna till klockan 13-sändingen. Samtidigt som jag var producent och tekniker för programmet. Efter att ha panik-googlat, attackerat ett par sjukskrivna kompisar och blivit kopplad x antal gånger på Försäkringskassan fick jag äntligen tag på en kvinna där. Uppstressad som jag var glömde jag fråga efter hennes titel. Hon var om möjligt ännu mer uppstressad eftersom jag berättade att jag stod i en radiostudio och tänkte spela in samtalet. Jag blev ytterligare uppstressad över att hon lät sur och att skärmen på datorn inte visade några ljudutslag när jag tryckte på play-knappen. Men på något sätt fick jag ihop en intervju ändå. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av samtalet, vilket borde varit syftet. Vet inte om det beror på mig, henne eller på sjukskrivningsreglerna. Förmodligen en kombination.

Idag hörde jag en välbekant röst på Rapport. Det var hon, kvinnan på Försäkringskassan. Som pratade om, just det, de nya sjukskrivningsreglerna... Hon var tydligen ansvarig för sjukförsäkringsfrågor. Det förklarar varför hon verkade så mediatränad. Tack för upplysningen, SVT!

Rätt till vård(?)

noreply@blogger.com (Sara) — Wed, 26 Nov 2008 19:22:00 +0000

I går kväll, en vanlig tisdag, var det pepparkakor, lussebullar, glögg, julöl och äppelvin hos en kursare. Vi satt en hel hög journaliststudenter i hennes lilla etta och myste in(nan) advent. Ett par timmar senare gick vi vidare till Rätt till vård-festivalen på Sticky fingers. En klasskompis till mig är sångare i bandet Vapnet som spelade där. Dom var riktigt, riktigt bra. För några år sedan lyssnade jag en del på Vapnet, eftersom det var en viss persons favoritband. Och återigen blandades nutiden med dåtiden. För musik har en förmåga att tränga in genom huden.

Under kvällen spelade även bland annat Kristian Anttila och Nationalteatern. Alla band ställde upp gratis och intäkterna gick till projektet Papperslösas rätt till vård. Att människor utan makt och med ett tungt bagage i kroppen ska få rätt till sjukvård tycker jag borde vara en självklarhet. Jag kan bara inte förstå att Sverige inte har kommit längre.

Jag undrar om migrationsministern har sett paniken i deras ögon och skriken som aldrig tystnar. Om han någonsin har umgåtts dygnet runt med en asylsökande kvinna vars depression gör att hon ligger i sängen så gott som varje timma (trots att hon har två små barn som väntar på hennes kärlek). Och om hon blir frisk, blir hon utvisad. Jag kan lova, att om man har varit med om det och sett det, så tror man inte att de här personerna simulerar. Och man undrar resten av livet hur det har gått för dem.

Jag undrar också om politikerna ser en skillnad mellan den somatiska och psykiatriska vården. För det känns som att den sista alltid är den mest eftersatta. Att det inte är någon mening att satsa på galningarna, de hopplösa fallen. Kanske sätter okunskapen barriärer. För jag vägrar att tro att det finns hopplösa fall. Jag vet att man kan bli frisk från svår psykisk sjukdom, speciellt om man får rätt hjälp. Dessutom består en människa av både kropp och själ, och borde vara lika viktigt att ta hand om båda.

Alla människor ska ha rätt till vård, avsett ursprung och oavsett sjukdom. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så.

Samma Sanna

noreply@blogger.com (Sara) — Sun, 23 Nov 2008 19:32:00 +0000

Det var ett år sedan vi sågs. Du och jag. Barndomen vi delade. Och sången på stallbacken. Du är min stjärna som borde bära ett skivkontrakt. Din musik får blodet att pulsera i mina ådror. Jag minns sommaren som jag tillbringade i huset utan hopp. Det enda som fyllde mig med liv var när du sjöng på Stora torget. Och demoskivan jag fick i min hand. Idag gav du mig en ny. Den går redan varm, och värmer mig. Inspelad under året i Melbourne (och minns du drömmarna om resorna, när vi fortfarande var barn?).

Ditt hår var kortare än någonsin. Eller ja, om man bortser från de allra första åren som vi delade på gunghästen hos dagmamman. Men annars var du dig lik. Otåligheten och de raka frågorna, vi pratade om allt. I skolan vid skogen byggde vi kojor, ordnade luciatåg, räddade ett skolbibliotek med hjälp av lokalradion och skrev en bok. Nu lever vi på olika håll, med musiken och orden. Vi ses inte ofta längre. Men jag vet att du finns. Nära.

Sannas musik finns här

Hörde nåt i natt...

noreply@blogger.com (Sara) — Sat, 22 Nov 2008 11:03:00 +0000

... och i morse när jag och girre-giraff tittade ut över steppen såg vi det här:

Jag förstod varför smällen hade varit så öronbedövande. Jag förstod inte varför jag inte hade ringt störningsjouren.

Och jag som alltid brukar försvara mitt bostadsområde...

...och säga att jag aldrig märker något stök - mer än det jag läser i tidningen.

Men jag måste medge att det är rätt bra jobbat att få ut alla grejer. Jag gissar att det skedde via balkongen någon våning ovanför mig. Och jag får väl vara glad att mina fönster fortfarande är hela eftersom det ligger en halv bokhylla bara ett par meter ifrån dem.

Jag vill inte bo i studentlägenhet längre. Snyft!

Det finns mer än ni kan se

noreply@blogger.com (Sara) — Sat, 15 Nov 2008 19:59:00 +0000

Ibland måste orden vila för att andetagen ska orka. Det finns så lite energi nu. Jag lever i parallella världar. Den ena handlar om vardagen, om nuet. Om redigeringsövningar, intervjuer, sändningar, styrelsemöten, fester och fikastunder. Den andra pågår bakom mina ögonlock.

Skrik. Rasslande nyckelknippor. Tjutande larm. Diagnoser. Låsta dörrar. Scheman. Tvång. Blod. Svält. Död.

Jag försöker sortera minnena, men jag önskar att jag aldrig hade fått dem.

Intervju: Beatrice Ask

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 14 Oct 2008 18:35:00 +0000

Jag förstår verkligen inte hur mitt liv går till ibland. Dagens skoluppgift var att göra en nyhetssädning på skolradion. Jag höll på att krypa ur skinnet av oro i går och kunde inte för mitt liv förstår hur jag skulle klara av det. Med andra ord, mitt vanliga katastroftänkande.

För säkerhetsskull var jag tidigt i skolan och läste nyheter. Plötsligt hörde jag hur läraren och min kursare, som var dagens producent, ropade på mig och jag gick in till dom. Dom hade hittat ett telegram om att det skulle vara en invigning för att kunskapscenter mot organiserad brottslighet här i stan. Nu behövde dom en lämplig kandidat som kunde gå dit och eftersom jag var den enda som hade kommit till skolan då blev det min lott. Både Göran Johansson och justitieminister Beatrice Ask skulle vara där och svara på medias frågor. Jag höll på att typ dö.

– Sara, det här är en jättebra övning! Tänk på grundfrågorna och ring om det blir något problem, sa min lärare.

– Jag kommer tillbaka, om jag överlever, svarade jag innan jag gick.

På något ostadiga ben hetsade jag ner till kommunhuset. Och på något sätt kom jag in där, utan att vara med på gästlistan och utan pressleg. (Eh, jag är från radio JMG...). Alla var mkt snälla mot mig och jag hängde på de andra journalisterna eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Efter lite mingelfika (jag stod mest och pillade med min mick och drack kaffe) började fördraget av en professor i statskunskap som pratade om demokrati. Intressant. En timma senare höll både Göran Johansson och Beatrice Ask några kortare anföranden innan de tio iblandade myndigheterna tillsammans skrev under papperna.

Jag var mest imponerad av takmålningarna, ljuskronorna och min granne från Ekots flashmick utan sladd. Och nervös inför de personliga intervjuerna som skulle ges efteråt. Jag kunde ju bara inte med att komma tillbaka till skolan utan att ens ha försökt. Så jag ställde mig helt enkelt på lämpligt avstånd från Göran Johansson och väntade till hade pratat klart med några kollegor. Sedan höll jag upp min mick och så såg mycket, mycket snäll ut. Och visst fick jag göra en intervju! Vi snackade i några minuter om projektet och situationen med den organiserade brottsligheten i Göteborg. Min hand skakade men rösten var tack och lov lugn. När jag väl hade överlevt det här samtalet utan att (förhoppningsvis) ha gjort bort mig totalt var det dags för att leta reda på nästa offer. Beatrice Ask. Som SVT hade snott och fört till ett annat rum. Ytterligare en gång ställde jag mig på behörigt avstånd, insåg att jag inte hade bett presssekreteraren om lov men, såg igen väldigt trevlig ut och frågade försiktigt om jag kunde få ställa några frågor. Bea (som hon tydligen kallas) nickade och sa att det så klart gick bra.

– Vad kom du från? frågade pressekreteraren

– Radio JMG

Han tittade lite förvirrat på mig men bestämde sig för att hålla tyst. Jag tror inte han fattade att det bara var skolradio och det var väl lika bra. Gud, jag blev ju ännu mer nervös av att ha honom stirrandes på mig under intervjun, redo att avbryta mig om jag frågade något olämpligt.

Men jag överlevde den här gången också och kom tillbaka till skolan med inspelade intervjuer och fyra sidor anteckningar. Tyvärr kunde jag inte utnyttja det här till fullo eftersom datorernas redigeringsprogram hängde sig och det blev totalstopp. Underbart när man inte ens har kunnat börja sätta ihop inslaget en timma innan deadline... Det rådde verkligen totalt kaos men på något sätt blev det en nyhetssändning till slut.

Morgondagens ångest är att jag ska vara tekniker. Och jag är den oteknigaste personer jag känner. Men ja, eftersom jag fortfarande är vid liv efter ha prata med justitieministern, vid min första radiointervju någonsin, så kanske jag klarar mig i morgon också.

Ny dag, nya tag

noreply@blogger.com (Sara) — Mon, 06 Oct 2008 07:25:00 +0000

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt blev jag klar med de obligatoriska uppgifterna i fredags. Intervjutipsen blev uppradade på ett papper och information om Frihamnen på ett annat. Ännu mer förvånade är att jag klarade mig utan komplettering på genomgången av personresearchen. Jag var nästan i chock efteråt och tackade mig själv för att jag hade hållit deadline och lämnat in det material jag samlat in. Nu kan jag till och med stå ut med det faktum att min artikel hamnade först i häftet av alla klassens verk.

Men det klart bästa med fredagen var att vi fick så bra kritik på vårt gräv-jobb om rättspsyk. Handledaren tyckte att vi skulle försöka sälja in det till någon tidning och jag började nästan gråta av lättnad. Allt arbete verkar ha lönat sig. Oavsett om det blir publicerat eller inte vet jag att vi har berört både kursare, lärare och vänner med vår berättelse. Men nu ska vi finputsa orden, ringa ett par samtal och sedan pröva lyckan!

Helgen förflöt i lugnets tecken, åtminstone på skolfronten. Det finns knappt något bättre än en avslutad kurs, då kan man verkligen tillåta sig att vara ledig! Jag och några till i klassen firade med ett par glas vin i fredags. På lördagen fikade jag med en kompis och bakade kanelbullar med en annan. Igår var det ytterligare en fika på agendan.

Nu är jag redo att börja det nya. Morgonen har grytt och jag har vaknat med den på vanligt vis, framför Nyhetsmorgon. Idag startar kursen i redaktionell produktion. För min del står radio först på schemat. Efter sommarens eskapader känns det mycket välbehövligt!

Bilden är tagen när jag tittade på Nyhetsmorgon- på Nyhetsmorgon, i TV4-huset.

Dagens intervju(er)

noreply@blogger.com (Sara) — Thu, 02 Oct 2008 21:05:00 +0000

Under veckan som gått har jag funderat lite på vart planeten har tagit vägen. Jag tänkte att dom kanske har tröttnat på mitt svammel och inte ville ha någon mer intervju. Men idag när jag satt i datasalen på JMG damp ett mejl ner i inkorgen. Det var från programledaren och märkt med "bråttom" i rubriken. Tydligen hade dom haft det lite stressigt på sistone och förträngt mig. Tills idag när dom hade kommit på missen och paniken var nära (eller kanske redan där) när dom insett att intervjun måste ske under eftermiddagen. Som tur var hade jag ju egen pluggdag så det var inga större problem. Frågorna fick jag dock fem minuter innan, men det ordnade sig nog ändå. Dom var inte så många och svåra. Om ni vill höra om när jag var på en flummig säljakt i somras kan ni lyssna på P3 Planet på lördag klockan sex, när min korre från Grönland sänds. Tydligen ska vi köra nästa veckan också. Då blir det nog lite mer snack om människorna där, nice!

Efter denna intervjun fick jag återgå till den jag själv skulle utföra. Mindre roligt eftersom VD:n på det kommunala bolaget jag ska ringa är halvroad av att alla journaliststudenter jagar honom och ställer enkätfrågor. Men det är väl inte vårt fel att han sitter i styrelsen för typ 20 bolag? Under förmiddagen kan jag dock förstå att han blev lite förtretad eftersom jag råkade störa honom mitt i ett möte. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var växeln som kopplade mig till honom. Innan dess hade de kopplat mig över halva Göteborgs kommun.

Dagens lärdom: lita inte på växlar

Meningslöshet

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 30 Sep 2008 15:51:00 +0000

Vi har fyra deadlines den här veckan. Tre av dem är meningslösa, i alla fall enligt mig. Jag har ingen lust att kolla vad en viss författare hade för betyg i gymnasiet, eller om hon har parkeringsböter. Jag vill inte ringa en VD på ett bolag för att fråga om det har hänt att journalister har begärt ut offentliga handlingar under det senaste åren. Och att skriva ett PM om hur man intervjuar medievana personer känns bara frustrerande, eftersom medievana uppenbarligen inte vill prata med oss ändå.

Jag vet att jag måste göra dom här uppgifterna oavsett vad jag tycker om dom, det är en del av min utbildning. Men jag känner lätt så här, att det är meningslöst. Ibland undrar jag om det kanske till viss del beror på någon gammal vårdskada. Att jag under flera år var tvungen att delta i så kallade aktiviteter som inte utvecklade mig ett dugg. Jag tyckte snarare att flertalet av dom var förnedrande och - meningslösa.

Jag vill utföra saker som gör skillnad. Människor dör, vanvårdas och misshandlas. Naturen förstörs och samhället proppar oss med konstiga ideal. Och jag ska undersöka vad en författare fick för betyg i matte A... Men jag antar att det bara är att sätta i gång. Nu. Så jag blir godkänd och får mitt kursbetyg. Jag tänker dock inte låta det ta för mycket tid och energi. För samtidigt ska jag göra det som känns viktigt för mig. Jag tänker fortsätta jaga politiker för att försöka ställa dem tillsvars inför det faktum att unga personer med självskadebeteende blir inlåsta på rättspsyk med dömda brottslingar. Och så ska jag göra mitt bästa för att få ihop ett reportage om situationen på Grönland. Så det så.

Pressnatta

noreply@blogger.com (Sara) — Thu, 25 Sep 2008 19:21:00 +0000

I går var festerna fest för mediafolket i Göteborg; Pressnatta inför öppningen av årets bokmässa. Om man gick på en föreläsning innan kunde man komma in för halva priset. Mycket bra deal tyckte jag och lyckades till slut släpa med mig två kursare. I debatten - som leddes av vår gästprofessor Martin Jönsson diskuterades public service roll i framtidens medielandskap. Typ. Jag är väl så där lagom intresserad av det där, men det var ändå helt okej.

Efteråt anslöt vi oss till ungefär tusen andra personer. Framförallt var det journalister, författare, förläggare och utställare. Det bjöds på lyxig buffé, vin och välkomstdrink. Vi hamnade vid samma bord som SVT Debatts redaktion och en gammal kulturjournalist. Den sistnämnda undrade om vi hade gått på dagis eftersom vi pratade så högt. Men det gick ju inte att göra sig hörd annars eftersom ett band förpestade vår tillvaro. Dom spelade gammal 90-tals musik hela kvällen, sjukt påfrestande. Tyckte vi. Det tyckte tydligen inte alla andra eftersom dansgolvet var välfyllt med diggandes och dansandes medelålders människor. Jag och mina kompisar flydde till ett hörn i lokalen med några andra elever från JMG. Vi sänkte medelåldern betydligt om man säger så. Det var länge sedan jag kände mig så ung, haha. En man kom fram till oss.

-Oj, ett ungdomsgäng! Vad gör ni här?

-Gissa!

-Hm, ett politiskt parti kanske?

(eh?)

-Nä, verkligen inte.

-Författarskola?

-Nu börjar det brännas

-Ni gillar att skriva?

-Ja

-Är ni från Kungsälvs folkhögskolas journalistlinje?

-Gud nej, bättre upp! Vi är från JMG!

Ja som sagt, vi var nog udda samling. Men jag fick hälsa på han som startade bokmässan för 24 år sedan. Det var nästan lite stort.

Höj själens status!

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 23 Sep 2008 18:13:00 +0000

Det är tisdag men helgens minnen lever än. Jag var hos mina underbara vänner i det vackraste Skåne. Grundplanen var att tillbringa den mesta tiden på European social forum i Malmö. Men efter att släpat packningen över halva stan för att till slut hamna på ett föredrag som visade sig vara på tyska tappade jag lite sugen.

I stället kom helgen att kretsa kring att annat ämne som berör mycket mycket, psykiatrin. Jag hade ett givande och mycket trevligt samtal med Sandra och Sofia. Tillsammans med några vänner har dom grundat SHEDO, en förening för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Jag pratade även mycket med fina K, som jag bodde hos. En maratonfika som bland annat behandlade hennes kompis som har varit psykiskt sjuk i 20 år, utan att få någon riktig hjälp. Det gör mig tokig. Vansinnig. Hon har varit nära att dö många, många gånger men ändå är det ingen som reagerar. Jag tycker det är både tjänstefel och varnvård. Ingen skulle våga neka en cancersjuk patient behandling. Men inom psykiatrin leker man med folks liv genom att neka dom hjälp. Hur många ska behöva dö innan någon fattar? När ska psykiatrin värderas lika högt som den somatiska vården? En människa består av kropp och själ och båda är lika viktiga.

Uppdrag: granskning

noreply@blogger.com (Sara) — Tue, 16 Sep 2008 18:23:00 +0000

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera.

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort.

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland.

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige...

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Månadens korre

noreply@blogger.com (Sara) — Sun, 14 Sep 2008 16:30:00 +0000

I går sändes mitt första radiodagboksinslag från Grönland på P3 Planet. Eftersom jag har blivit utsedd till månadens korre fick jag även svara på frågor om livet där. Jag är väl inte helt nöjd med min insats så jag har inte vågat lyssna på det än. Det räckte med alla gånger jag fick gå igenom inspelningarna under resan. Om ni bara visste hur mycket man skulle tänka på! Inte prata skriftspråk, ha lagom volym, rätt inställningar på radioapparaten, bra bakgrundsljud, inte för mycket fakta o.s.v. Jag vet inte hur många gånger jag fick ta om inspelningarna. Det är inte så lätt att prata själv i en mick över tre minuter utan att staka sig eller säga fel. Dessutom, batterier som tog slut, barn som skrek, kryssningsfartyg som snodde min inspelningsplats och fyllon som ropade till varandra klockan tio en lördag morgon...

Sedan är det ju det där att P3 Planet är ett program om turism och riktar sig till ungdomar. Eftersom Grönland kanske inte är ungdomarnas favvo-place så hade jag en aning svårt att hitta ämnen. Jag menar, jag ville ju helst prata om den stundande självständigheten, resultaten av kolonisationen och klimatförändringarna. Men det gick ju inte. Kanske en annan gång.

Jag lärde mig i alla fall väldigt, väldigt mycket på att göra inspelningarna, trots att det kostade åtminstone både svett och tårar. Nu när allt är klart ska jag bara svara på lyssnarnas frågor varje vecka. I går blev det dock programledarens frågor eftersom det var första programmet. Jag blev en aning frustrerad eftersom jag hatar att förklara vad som var "bäst" och "coolast" . Mest irriterad blev jag på sista frågan:

-Sara, jag har hört att dom festar rätt hårt på Grönland, stämmer det?

Gud, vad svarar man på det? Jag tror jag sa något diplomatiskt i stil med "jo, det del festande, men alla gör inte det". Egentligen hade jag velat dra en lång harang om den grönländska alkoholpolitiken och de sociala problemen, men jag fattade ju att det inte skulle bli så populärt...

Jag försöker trösta mig med att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen. Och även jag kände mig rätt IQ-befriad efter intervjun så fick jag faktiskt betalt för att göra den, vilket är rätt coolt ändå.

Nu ska jag skriva klart min presentation och skicka lite bilder till P3 Planets hemsida. Sedan ska jag fortsätta med vårt grupparbete i grävande journalistik. Det är grejer det!

Ta hand om er där ute!

P.S vill ni lyssna på mitt inslag så finns det här, klicka på senaste sändningen.

Bilden är tagen av en tysk medpassagerare vid glaciären Eqi