Det är sommar och jag bor vid havet. Klippor, salt vatten och fiskmåsar. En god bok, några kex och islatte. Ibland ensam och ibland med vännerna. Lazy days. Jobbet som radioreporter väntar. Jag smygstartade förra veckan. Nybörjarnervositet och teknikångest. Adrenalin och nyhetspuls som slår, under huden. Bli bjuden på nybakade kakor i ett hus i skogen, och minnas barndomen som svischade förbi på landsvägarna. (Jag var 16 år och hästarna fyllde upp mitt liv. Ridläger, tävlingar, inridning av unghästar och tillridning av ponnysar). Tio år har gått sedan dess. Och jag vill knappt minnas allt som hänt. Men tanken på att allt är under förändring gör att jag åtminstone ibland vågar se på framtiden med tillförsikt. Men för bloggen är framtiden oklar. Egentligen vill jag skriva, men jag vet inte hur. Under våren har jag flytt till twitter-landet. Det fanns bara plats för 140 tecken åt gången. Men kanske har utrymmet vidgats nu. Det lutar dock åt att bloggen kommer flyttas och ändra lite fokus. För just det, allt är under förändring.
... flyg du som kan
12 kommentarer:
Om du flyttar, kan du inte meddela då? Vill ju fortsätta läsa =)
Håller med Hanna, jag vill följa med i en flytt. Så skönt att läsa dina ord, de flyter lika lätt som alltid.
Kram, Innie
Meddela gärna mig med. Ses snart vännen! kramar
Spännande. Hoppas vi får följa med.
Kram
vill ju gärna följa dina ord, hoppas man får följa med på färden!
ha en fin sommar och njut!
kram kram
Alt har sin tid :)
Om du fortsetter å blogge håper jeg, som alle andre her, å få følge med :)
jag följer dig vart än vingarna bär <3
vill så gärna fortsätta läsa.. du kan uttrycka dig så bra!
Hoppas att du vill och kan fortsätta blogga även då! För jag vill gärna kunna fortsätta läsa din blogg.
Så fick man tid till att uppdatera sig och så slutade det lite plötligt., nu när jag själv har öppnat min blogg igen, efter alla struligheter under våren. Hoppas allt är bra med dig! Kram från Grönland!
Tusen tack vännen. Jag gör allt jag kan för att döda anoreximonstret! Ibland känns det bara så omöjligt... och det är väl tur att andra tror på mig när jag själv tvekar.
Och du, jag saknar att läsa dina ord.
kramar till dig ~
Skicka en kommentar