Det är som mörkast nu

Årets mörkaste dag. Det är nu det vänder. Äntligen. Krafterna sinar när ljuset är borta. Jag vill orkar igen. Det har varit en intensiv höst och jag tror att jag behöver vila. Nu blir det inga mer deadline på ett tag. Skönt, men samtidigt lite tråkigt. Jag är så inne i nyhetspulsen. De sista två veckorna har radio återigen stått på schemat, och jag gillar det. Ibland känns det dock som att jag alltid tar mig vatten över huvudet. Som att göra ett reportage om kollektivism till exempel. Eller ännu värre, när jag i förra veckan skulle göra ett inslag om dom nya sjukskrivningsreglerna till klockan 13-sändingen. Samtidigt som jag var producent och tekniker för programmet. Efter att ha panik-googlat, attackerat ett par sjukskrivna kompisar och blivit kopplad x antal gånger på Försäkringskassan fick jag äntligen tag på en kvinna där. Uppstressad som jag var glömde jag fråga efter hennes titel. Hon var om möjligt ännu mer uppstressad eftersom jag berättade att jag stod i en radiostudio och tänkte spela in samtalet. Jag blev ytterligare uppstressad över att hon lät sur och att skärmen på datorn inte visade några ljudutslag när jag tryckte på play-knappen. Men på något sätt fick jag ihop en intervju ändå. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av samtalet, vilket borde varit syftet. Vet inte om det beror på mig, henne eller på sjukskrivningsreglerna. Förmodligen en kombination. 

Idag hörde jag en välbekant röst på Rapport. Det var hon, kvinnan på Försäkringskassan. Som pratade om, just det, de nya sjukskrivningsreglerna... Hon var tydligen ansvarig för sjukförsäkringsfrågor. Det förklarar varför hon verkade så mediatränad. Tack för upplysningen, SVT!

Rätt till vård(?)

I går kväll, en vanlig tisdag,  var det pepparkakor, lussebullar, glögg, julöl och äppelvin hos en kursare. Vi satt en hel hög journaliststudenter i hennes lilla etta och myste in(nan) advent. Ett par timmar senare gick vi vidare till Rätt till vård-festivalen på Sticky fingers. En klasskompis till mig är sångare i bandet Vapnet som spelade där. Dom var riktigt, riktigt bra. För några år sedan lyssnade jag en del på Vapnet, eftersom det var en viss persons favoritband. Och återigen blandades nutiden med dåtiden. För musik har en förmåga att tränga in genom huden.

  Under kvällen spelade även bland annat Kristian Anttila och Nationalteatern. Alla band ställde upp gratis och intäkterna gick till projektet Papperslösas rätt till vård. Att människor utan makt och med ett tungt bagage i kroppen ska få rätt till sjukvård tycker jag borde vara en självklarhet. Jag kan bara inte förstå att Sverige inte har kommit längre. 

Jag undrar om migrationsministern har sett paniken i deras ögon och skriken som aldrig tystnar. Om han någonsin har umgåtts dygnet runt med en asylsökande kvinna vars depression gör att hon ligger i sängen så gott som varje timma (trots att hon har två små barn som väntar på hennes kärlek). Och om hon blir frisk, blir hon utvisad. Jag kan lova, att om man har varit med om det och sett det, så tror man inte att de här personerna simulerar. Och man undrar resten av livet hur det har gått för dem. 

Jag undrar också om politikerna ser en skillnad mellan den somatiska och psykiatriska vården. För det känns som att den sista alltid är den mest eftersatta. Att det inte är någon mening att satsa på galningarna, de hopplösa fallen. Kanske sätter okunskapen barriärer. För jag vägrar att tro att det finns hopplösa fall. Jag vet att man kan bli frisk från svår psykisk sjukdom, speciellt om man får rätt hjälp. Dessutom består en människa av både kropp och själ, och borde vara lika viktigt att ta hand om båda. 

Alla människor ska ha rätt till vård, avsett ursprung och oavsett sjukdom. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så. 

Samma Sanna

Det var ett år sedan vi sågs. Du och jag. Barndomen vi delade. Och sången på stallbacken. Du är min stjärna som borde bära ett skivkontrakt. Din musik får blodet att pulsera i mina ådror. Jag minns sommaren som jag tillbringade i huset utan hopp. Det enda som fyllde mig med liv var när du sjöng på Stora torget. Och demoskivan jag fick i min hand. Idag gav du mig en ny. Den går redan varm, och värmer mig. Inspelad under året i Melbourne (och minns du drömmarna om resorna, när vi fortfarande var barn?). 

Ditt hår var kortare än någonsin. Eller ja, om man bortser från de allra första åren som vi delade på gunghästen hos dagmamman. Men annars var du dig lik. Otåligheten och de raka frågorna, vi pratade om allt. I skolan vid skogen byggde vi kojor, ordnade luciatåg, räddade ett skolbibliotek med hjälp av lokalradion och skrev en bok. Nu lever vi på olika håll, med musiken och orden. Vi ses inte ofta längre. Men jag vet att du finns. Nära.

Sannas musik finns här

Hörde nåt i natt...

... och i morse när jag och girre-giraff tittade ut över steppen såg vi det här:

Jag förstod varför smällen hade varit så öronbedövande. Jag förstod inte varför jag inte hade ringt störningsjouren.

Och jag som alltid brukar försvara mitt bostadsområde...

...och säga att jag aldrig märker något stök - mer än det jag läser i tidningen.

Men jag måste medge att det är rätt bra jobbat att få ut alla grejer. Jag gissar att det skedde via balkongen någon våning ovanför mig. Och jag får väl vara glad att mina fönster fortfarande är hela eftersom det ligger en halv bokhylla bara ett par meter ifrån dem.

Jag vill inte bo i studentlägenhet längre. Snyft!

Det finns mer än ni kan se

Ibland måste orden vila för att andetagen ska orka. Det finns så lite energi nu. Jag lever i parallella världar. Den ena handlar om vardagen, om nuet. Om redigeringsövningar, intervjuer, sändningar, styrelsemöten, fester och fikastunder. Den andra pågår bakom mina ögonlock. 

Skrik. Rasslande nyckelknippor. Tjutande larm. Diagnoser. Låsta dörrar. Scheman. Tvång. Blod. Svält. Död.

Jag försöker sortera minnena, men jag önskar att jag aldrig hade fått dem.  

Intervju: Beatrice Ask

Jag förstår verkligen inte hur mitt liv går till ibland. Dagens skoluppgift var att göra en nyhetssädning på skolradion. Jag höll på att krypa ur skinnet av oro i går och kunde inte för mitt liv förstår hur jag skulle klara av det. Med andra ord, mitt vanliga katastroftänkande. 

För säkerhetsskull var jag tidigt i skolan och läste nyheter. Plötsligt hörde jag hur läraren och min kursare, som var dagens producent, ropade på mig och jag gick in till dom. Dom hade hittat ett telegram om att det skulle vara en invigning för att kunskapscenter mot organiserad brottslighet här i stan. Nu behövde dom en lämplig kandidat som kunde gå dit och eftersom jag var den enda som hade kommit till skolan då blev det min lott. Både Göran Johansson och justitieminister Beatrice Ask skulle vara där och svara på medias frågor. Jag höll på att typ dö. 

– Sara, det här är en jättebra övning! Tänk på grundfrågorna och ring om det blir något problem, sa min lärare.

– Jag kommer tillbaka, om jag överlever, svarade jag innan jag gick.

På något ostadiga ben hetsade jag ner till kommunhuset. Och på något sätt kom jag in där, utan att vara med på gästlistan och utan pressleg. (Eh, jag är från radio JMG...). Alla var mkt snälla mot mig och jag hängde på de andra journalisterna eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Efter lite mingelfika (jag stod mest och pillade med min mick och drack kaffe) började fördraget av en professor i statskunskap som pratade om demokrati. Intressant. En timma senare höll både Göran Johansson och Beatrice Ask några kortare anföranden innan de tio iblandade myndigheterna tillsammans skrev under papperna. 

Jag var mest imponerad av takmålningarna, ljuskronorna och min granne från Ekots flashmick utan sladd. Och nervös inför de personliga intervjuerna som skulle ges efteråt. Jag kunde ju bara inte med att komma tillbaka till skolan utan att ens ha försökt. Så jag ställde mig helt enkelt på lämpligt avstånd från Göran Johansson och väntade till hade pratat klart med några kollegor. Sedan höll jag upp min mick och så såg mycket, mycket snäll ut. Och visst fick jag göra en intervju! Vi snackade i några minuter om projektet och situationen med den organiserade brottsligheten i Göteborg. Min hand skakade men rösten var tack och lov lugn. När jag väl hade överlevt det här samtalet utan att (förhoppningsvis) ha gjort bort mig totalt var det dags för att leta reda på nästa offer. Beatrice Ask. Som SVT hade snott och fört till ett annat rum. Ytterligare en gång ställde jag mig på behörigt avstånd, insåg att jag inte hade bett presssekreteraren om lov men, såg igen väldigt trevlig ut och frågade försiktigt om jag kunde få ställa några frågor. Bea (som hon tydligen kallas) nickade och sa att det så klart gick bra.

– Vad kom du från? frågade pressekreteraren

– Radio JMG

Han tittade lite förvirrat på mig men bestämde sig för att hålla tyst. Jag tror inte han fattade att det bara var skolradio och det var väl lika bra. Gud, jag blev ju ännu mer nervös av att ha honom stirrandes på mig under intervjun, redo att avbryta mig om jag frågade något olämpligt. 

Men jag överlevde den här gången också och kom tillbaka till skolan med inspelade intervjuer och fyra sidor anteckningar. Tyvärr kunde jag inte utnyttja det här till fullo eftersom datorernas redigeringsprogram hängde sig och det blev totalstopp. Underbart när man inte ens har kunnat börja sätta ihop inslaget en timma innan deadline... Det rådde verkligen totalt kaos men på något sätt blev det en nyhetssändning till slut. 

Morgondagens ångest är att jag ska vara tekniker. Och jag är den oteknigaste personer jag känner. Men ja, eftersom jag fortfarande är vid liv efter ha prata med justitieministern, vid min första radiointervju någonsin, så kanske jag klarar mig i morgon också.

Ny dag, nya tag

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt blev jag klar med de obligatoriska uppgifterna i fredags. Intervjutipsen blev uppradade på ett papper och information om Frihamnen på ett annat. Ännu mer förvånade är att jag klarade mig utan komplettering på genomgången av personresearchen. Jag var nästan i chock efteråt och tackade mig själv för att jag hade hållit deadline och lämnat in det material jag samlat in. Nu kan jag till och med stå ut med det faktum att min artikel hamnade först i häftet av alla klassens verk.

Men det klart bästa med fredagen var att vi fick så bra kritik på vårt gräv-jobb om rättspsyk. Handledaren tyckte att vi skulle försöka sälja in det till någon tidning och jag började nästan gråta av lättnad. Allt arbete verkar ha lönat sig. Oavsett om det blir publicerat eller inte vet jag att vi har berört både kursare, lärare och vänner med vår berättelse. Men nu ska vi finputsa orden, ringa ett par samtal och sedan pröva lyckan!

Helgen förflöt i lugnets tecken, åtminstone på skolfronten. Det finns knappt något bättre än en avslutad kurs, då kan man verkligen tillåta sig att vara ledig! Jag och några till i klassen firade med ett par glas vin i fredags. På lördagen fikade jag med en kompis och bakade kanelbullar med en annan. Igår var det ytterligare en fika på agendan. 

Nu är jag redo att börja det nya. Morgonen har grytt och jag har vaknat med den på vanligt vis, framför Nyhetsmorgon. Idag startar kursen i redaktionell produktion. För min del står radio först på schemat. Efter sommarens eskapader känns det mycket välbehövligt!

Bilden är tagen när jag tittade på Nyhetsmorgon- på Nyhetsmorgon, i TV4-huset.

Dagens intervju(er)

Under veckan som gått har jag funderat lite på vart planeten har tagit vägen. Jag tänkte att dom kanske har tröttnat på mitt svammel och inte ville ha någon mer intervju. Men idag när jag satt i datasalen på JMG damp ett mejl ner i inkorgen. Det var från programledaren och märkt med "bråttom" i rubriken. Tydligen hade dom haft det lite stressigt på sistone och förträngt mig. Tills idag när dom hade kommit på missen och paniken var nära (eller kanske redan där) när dom insett att intervjun måste ske under eftermiddagen. Som tur var hade jag ju egen pluggdag så det var inga större problem. Frågorna fick jag dock fem minuter innan, men det ordnade sig nog ändå. Dom var inte så många och svåra. Om ni vill höra om när jag var på en flummig säljakt i somras kan ni lyssna på P3 Planet på lördag klockan sex, när min korre från Grönland sänds. Tydligen ska vi köra nästa veckan också. Då blir det nog lite mer snack om människorna där, nice!

Efter denna intervjun fick jag återgå till den jag själv skulle utföra. Mindre roligt eftersom VD:n på det kommunala bolaget jag ska ringa är halvroad av att alla journaliststudenter jagar honom och ställer enkätfrågor. Men det är väl inte vårt fel att han sitter i styrelsen för typ 20 bolag? Under förmiddagen kan jag dock förstå att han blev lite förtretad eftersom jag råkade störa honom mitt i ett möte. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var växeln som kopplade mig till honom. Innan dess hade de kopplat mig över halva Göteborgs kommun.

Dagens lärdom: lita inte på växlar 

Meningslöshet

Vi har fyra deadlines den här veckan. Tre av dem är meningslösa, i alla fall enligt mig. Jag har ingen lust att kolla vad en viss författare hade för betyg i gymnasiet, eller om hon har parkeringsböter. Jag vill inte ringa en VD på ett bolag för att fråga om det har hänt att journalister har begärt ut offentliga handlingar under det senaste åren. Och att skriva ett PM om hur man intervjuar medievana personer känns bara frustrerande, eftersom medievana uppenbarligen inte vill prata med oss ändå.

Jag vet att jag måste göra dom här uppgifterna oavsett vad jag tycker om dom, det är en del av min utbildning. Men jag känner lätt så här, att det är meningslöst. Ibland undrar jag om det kanske till viss del beror på någon gammal vårdskada. Att jag under flera år var tvungen att delta i så kallade aktiviteter som inte utvecklade mig ett dugg. Jag tyckte snarare att flertalet av dom var förnedrande och - meningslösa. 

Jag vill utföra saker som gör skillnad. Människor dör, vanvårdas och misshandlas. Naturen förstörs och samhället proppar oss med konstiga ideal. Och jag ska undersöka vad en författare fick för betyg i matte A... Men jag antar att det bara är att sätta i gång. Nu. Så jag blir godkänd och får mitt kursbetyg. Jag tänker dock inte låta det ta för mycket tid och energi. För samtidigt ska jag göra det som känns viktigt för mig. Jag tänker fortsätta jaga politiker för att försöka ställa dem tillsvars inför det faktum att unga personer med självskadebeteende blir inlåsta på rättspsyk med dömda brottslingar. Och så ska jag göra mitt bästa för att få ihop ett reportage om situationen på Grönland. Så det så.

                                                

Pressnatta

I går var festerna fest för mediafolket i Göteborg; Pressnatta inför öppningen av årets bokmässa. Om man gick på en föreläsning innan kunde man komma in för halva priset. Mycket bra deal tyckte jag och lyckades till slut släpa med mig två kursare. I debatten - som leddes av vår gästprofessor Martin Jönsson diskuterades public service roll i framtidens medielandskap. Typ. Jag är väl så där lagom intresserad av det där, men det var ändå helt okej. 

Efteråt anslöt vi oss till ungefär tusen andra personer. Framförallt var det journalister, författare, förläggare och utställare. Det bjöds på lyxig buffé, vin och välkomstdrink. Vi hamnade vid samma bord som SVT Debatts redaktion och en gammal kulturjournalist. Den sistnämnda undrade om vi hade gått på dagis eftersom vi pratade så högt. Men det gick ju inte att göra sig hörd annars eftersom ett band förpestade vår tillvaro. Dom spelade gammal 90-tals musik hela kvällen, sjukt påfrestande. Tyckte vi. Det tyckte tydligen inte alla andra eftersom dansgolvet var välfyllt med diggandes och dansandes medelålders människor. Jag och mina kompisar flydde till ett hörn i lokalen med några andra elever från JMG. Vi sänkte medelåldern betydligt om man säger så. Det var länge sedan jag kände mig så ung, haha. En man kom fram till oss.

-Oj, ett ungdomsgäng! Vad gör ni här?

-Gissa!

-Hm, ett politiskt parti kanske?

(eh?)

-Nä, verkligen inte.

-Författarskola?

-Nu börjar det brännas

-Ni gillar att skriva?

-Ja

-Är ni från Kungsälvs folkhögskolas journalistlinje?

-Gud nej, bättre upp! Vi är från JMG!

Ja som sagt, vi var nog udda samling. Men jag fick hälsa på han som startade bokmässan för 24 år sedan. Det var nästan lite stort.

Höj själens status!

Det är tisdag men helgens minnen lever än. Jag var hos mina underbara vänner i det vackraste Skåne. Grundplanen var att tillbringa den mesta tiden på European social forum i Malmö. Men efter att släpat packningen över halva stan för att till slut hamna på ett föredrag som visade sig vara på tyska tappade jag lite sugen. 

I stället kom helgen att kretsa kring att annat ämne som berör mycket mycket, psykiatrin. Jag hade ett givande och mycket trevligt samtal med Sandra och Sofia. Tillsammans med några vänner har dom  grundat SHEDO, en förening för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Jag pratade även mycket med fina K, som jag bodde hos. En maratonfika som bland annat behandlade hennes kompis som har varit psykiskt sjuk i 20 år, utan att få någon riktig hjälp. Det gör mig tokig. Vansinnig. Hon har varit nära att dö många, många gånger men ändå är det ingen som reagerar. Jag tycker det är både tjänstefel och varnvård. Ingen skulle våga neka en cancersjuk patient behandling. Men inom psykiatrin leker man med folks liv genom att neka dom hjälp. Hur många ska behöva dö innan någon fattar? När ska psykiatrin värderas lika högt som den somatiska vården? En människa består av kropp och själ och båda är lika viktiga.

Uppdrag: granskning

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera. 

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort. 

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland. 

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige... 

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".  

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Månadens korre

I går sändes mitt första radiodagboksinslag från Grönland på P3 Planet. Eftersom jag har blivit utsedd till månadens korre fick jag även svara på frågor om livet där. Jag är väl inte helt nöjd med min insats så jag har inte vågat lyssna på det än. Det räckte med alla gånger jag fick gå igenom inspelningarna under resan. Om ni bara visste hur mycket man skulle tänka på! Inte prata skriftspråk, ha lagom volym, rätt inställningar på radioapparaten, bra bakgrundsljud, inte för mycket fakta o.s.v. Jag vet inte hur många gånger jag fick ta om inspelningarna. Det är inte så lätt att prata själv i en mick över tre minuter utan att staka sig eller säga fel. Dessutom, batterier som tog slut, barn som skrek, kryssningsfartyg som snodde min inspelningsplats och fyllon som ropade till varandra klockan tio en lördag morgon... 

Sedan är det ju det där att P3 Planet är ett program om turism och riktar sig till ungdomar. Eftersom Grönland kanske inte är ungdomarnas favvo-place så hade jag en aning svårt att hitta ämnen. Jag menar, jag ville ju helst prata om den stundande självständigheten, resultaten av kolonisationen och klimatförändringarna. Men det gick ju inte. Kanske en annan gång.

Jag lärde mig i alla fall väldigt, väldigt mycket på att göra inspelningarna, trots att det kostade åtminstone både svett och tårar. Nu när allt är klart ska jag bara svara på lyssnarnas frågor varje vecka. I går blev det dock programledarens frågor eftersom det var första programmet. Jag blev en aning frustrerad eftersom jag hatar att förklara vad som var "bäst" och "coolast" . Mest irriterad blev jag på sista frågan:

-Sara, jag har hört att dom festar rätt hårt på Grönland, stämmer det?

Gud, vad svarar man på det? Jag tror jag sa något diplomatiskt i stil med "jo, det del festande, men alla gör inte det". Egentligen hade jag velat dra en lång harang om den grönländska alkoholpolitiken och de sociala problemen, men jag fattade ju att det inte skulle bli så populärt...

Jag försöker trösta mig med att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen. Och även jag kände mig rätt IQ-befriad efter intervjun så fick jag faktiskt betalt för att göra den, vilket är rätt coolt ändå.

Nu ska jag skriva klart min presentation och skicka lite bilder till P3 Planets hemsida. Sedan ska jag fortsätta med vårt grupparbete i grävande journalistik. Det är grejer det!

Ta hand om er där ute!

P.S vill ni lyssna på mitt inslag så finns det här, klicka på senaste sändningen. 

Bilden är tagen av en tysk medpassagerare vid glaciären Eqi

Ordets makt

Igår var jag och lyssnade på Jan Eliasson som just fått en tjänst som gäst-professor vid Göteborgs universitet. I egenskap av diplomat och f.d utrikesminister talade han om ordets makt. 

Ordets makt att avgöra ett svettigt ögonblick med en diktator. Ordets makt att rädda livet på tusentals tillfångatagna människor. Och ordets makt att genom ett skämt avväpna en stel konversation.

Ordets makt

Jag tror på det fria ordet. Jag är stolt över Sveriges historiska och vidsträckande pressfrihet. Ord kan användas som en helande handling. Ord är en förutsättning för demokratin. Men. 

Ord kan även stjälpa, förinta och döda. 

Nyss såg jag Uppdrag Gransknings reportage Självmord.net, som handlade om självmordssidor på internet. Där människor får just det, hjälp att döda - sig själva. 

För mig är det helt obegripligt att det är tillåtet. Personerna som lägger ut dessa "råd" är uppenbarligen själva sjuka och förstår nog inte vad de gör. Att de faktiskt medverkar till andras död. Någon måste stoppa det.

Politiker, ni som stiftar lagar om gurkor och cykelhjälmar och övergångsställen och sjuksskrivningar och betygsskalor, kan ni inte stifta en lag mot medhjälp till självmord?

En lag för livet

Vänskapsliv

Det har varit en uppfylld vecka. Jag är glad över att det har kommit igång. Livet. 

I torsdags träffade jag en blogg-bekantskap, Angelica. Hon var i stan för att rapportera från Tito Beltrans rättegång så vi passade på att ses. Det är märkligt med internetvänner, trots att man aldrig har setts vet man ibland mer om varandra än vad man vet om sina klasskompisar i skolan. Jag och Angelica hängde i fyra timmar och lyckades klämma in besök på två caféer under den tiden. Mys! Jag hoppas verkligen att vi får tillfälle att ses igen. 

Dagen efter gick jag på after work med min klass. Vi tuggade på buffén, drack billig öl (eller vin för min del) och avhandlade sommaren. Det var så kul att träffa alla igen! 

Tre timmar senare promenerade jag och några kompisar vidare till en spelning. Vi lyssnade på vacker musik och satt sedan och tittade ut över älven. Mer prat mer skratt.

Och igår kom tre av mina kursare hem till mig för att grupparbeta. Vi håller på med ett jobb i grävande journalistik. Det är tokigt spännande! Kaffe, arraksbollar och diskussioner kan faktiskt utmynna i en riktigt trevlig lördagseftermiddag, trots att det är plugg som står på dagordningen.

Jag älskar mina vänner. Och jag tar dom inte förgivet

Även djur kan vara goda vänner. Den här grönländska slädhunden hälsade på mig när jag bodde i tält på en camping i Ilulissat.

Virvlande vardag

Förvirrade lärare, förutfattad ångest, förskräckliga hemuppgifter, förtjusande kursare och förändrade vindar.

Skolan har börjat igen!

Jag var tveksam innan, tröttheten ville inte riktigt ge upp. Men tillbaka i salen med de stora spröjsade fönstren och bland skrattande vänner kom något tillbaka. Lusten.

Det händer så mycket nu. Kalendern fylls upp. Färgpennorna skriver upp hållpunkter i mitt liv. Lektioner, deadlines, seminarier, fester, resor och träningspass.

Det är september. Snart byter träden om och grönt går mot rött. Några löv dansade runt på trottoaren idag, jag följde med.

Andetag mot andetag

Home sweet home

Andetagen börjar lugnas och tankarna blir allt klarare. Den senaste tidens tillfälliga sinnesförvirring avtar sakta, snart kan jag se framtiden.
Jag börjar inse hur mycket jag trivs i Göteborg. Här har jag mitt liv, min vänner och mitt hem. Jag älskar min lägenhet. Efter alla år av runtflyttande på diverse konstiga och mer eller mindre sterila ställen så njuter jag verkligen att ha något eget. Även om det är underbart att vara ute och resa så är det nästan lika underbart att ha något att åka hem till. För första gången.
Sedan jag kom hem har jag ägnat en hel del tid åt att greja i lägenheten och få det fint. När jag är bortrest har jag dock inte så höga krav.

På Grönland bodde jag nästan hela tiden på Hotel Nuuk, ett f.d hotell som numera är studentbostad och patienthotell. Det låg sjukt centralt, granne med det kända kulturhuset, Hjemmestyret (typ Grönlands riksdag) och den stans största mataffär.

Mitt rum var inrett med bord, stolar, teve och världens skönaste säng. Dessutom hade jag eget badrum med toalett och dusch, och helt otroligt effektiv golvvärme. Mycket bra att torka kläderna på golvet där:)
Allt detta fick jag för ynka 859 DKR/månad!


Bortskämd av tillvaron fick jag aningen panik när jag skulle åka till byn Ilulissat. Där kostade det billigaste rummet på ett vandrarhem 400 DKR/natt. Hur dyra hotellen var ska vi inte ens tala om. Efter mycket letande lyckades jag dock hitta en camping där man kan hyra redan uppsatta tält att övernatta i. Egentligen hatar jag tält, jag får klaustrofobi. Men denna lösningen kostade ju "bara" 175 DKR/natt. Och då ingick tältsäng. Campingen var mycket spartansk med mulltoa och kök som drevs med gasol, men det funkade. Jag hade i alla fall snygg utsikt över de stooora isbergen. Och så bodde jag grannar med x antal hundra slädhundar (som visserligen ylade hela nätterna)


Mitt tält var det gröna, till höger. Skönt att det var högt till tak (eller snarare tältduk) i alla fall!

SVT Debatt (men jag har tappat alla ord)

Jag hade äntligen acklimatiserat mig någorlunda till livet i Göteborg och kunde gå på stan utan att att få panikångestsymptom. Lättad över detta faktum tog jag upp mobilen och öppnade ett sms. Detta uppgav att jag skulle ringa röstbrevlådan. Eftersom jag trots allt fortfarande är en aning sinnesförvirrad kom jag inte ihåg numret dit. Men när jag såg att det var en förmodad myndighet eller företag i Göteborg som hade sökt mig bestämde jag mig för att ringa tillbaka till dem.
-Sveriges Radio och Television, växeln
-Eh, oj då... Någon av era anställda hade tydligen ringt mig...
-Då ringer dom nog igen om det var viktigt
-Eh, ja...

Pinsamt värre. Nervositeten stegrades dock, vem hade sökt mig? Kanske P3 Planet som jag håller på att göra (värdelösa) korrar för? Jag kom på den briljanta idén att trycka på lur-knappen när jag öppnade sms:et igen. Och vipps hade jag kommit till röstbrevlådan, där en kvinna från SVT Debatt bad mig kontakta henne. Eftersom jag besökte programmet i våras när jag gjorde ett skolarbete misstänkte jag att det hade med ett visst Tibet att göra.
Och så var det. På torsdag sänds Debatt direkt från Kina och vanliga svenskar ska få ringa in sina frågor. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt är det alltid några först som är bestämda på förhand. Nu undrade dom helt enkelt om jag ville ställa en fråga om Tibet till kineserna Men min hjärna var som seg, kall havregrynsgröt där jag satt på en säng på Åhléns i Nordstan.
-Ja, alltså det skulle jag väl kunna göra men jag har varit på Grönland hela sommaren och är inte uppdaterad alls...
Vi diskuterade en stund och kom fram till att jag kunde fråga något generellt som "Vad vet ni om Tibet?". Det kändes inte helt bra så jag frågade om jag skulle få möjlighet att ställa följdfrågor för att få igång en diskussion. Kvinnan jag pratade med sa att det så klart var det optimala, men att min fråga skulle först tolkas till kinesiska och sedan skulle deras svar översättas till svenska. Därför fanns det risk att det blev lite rörigt. Jag kände mig ännu mer illa tillmods men hörde mig själv säga "jo, visst, ring ni i morgon". Men så kom jag på att jag ska ut och äta med familjen i morgon, så jag kanske inte hade möjlighet att se programmet. Vilket så klart inte var särskilt bra. Vi kom överens om att då fick jag nog stå över den här gången.

Grejen är att om jag verkligen, verkligen hade velat så hade jag säkert kunna hinna hem till starten av Debatt. Men jag orkade helt enkelt inte. Om det ska vara värt den nervositeten och stora risken att framstå som extremt korkad så vill jag i alla fall ha en chans att få diskutera. Så nej tack, att ställa en icke- genomtänkt fråga i teve är inget jag längtar efter. Efteråt var jag dock fruktansvärt arg på mig själv. "F-n, nu hade jag chansen, jag är ju jätteintresserad av Tibet, jag tycker det är viktigt".

Jag hade chansen men jag tog den inte. Visserligen var jag på stan och helt oförberedd på att dom skulle ringa. Visserligen har jag precis kommit hem från Grönland och har fullt upp med att bearbeta det. Och visserligen har jag inte sovit bra på hela sommaren, vilket börjar märkas. Men ändå, om jag någonsin ska kunna bli journalist måste jag ju klara av att ställa en enkel fråga...

Det är inte att jag missade möjligheten att få vara med i programmet jag sörjer, verkligen inte. Det jag sörjer är att min förmåga svek mig, att jag inte kunde prestera när jag som bäst behövde det.

Skönt att jag hade in inbokad (terapi)fika lite med M efteråt i alla fall

Alla talar svenska

Enligt socialantropologen Geert Hofstede kan man efter än längre tid utomlands drabbas av omvänd kulturchock. Man känner helt enkelt inte igen sig i sitt ursprungliga samhälle och i kulturen när man har varit utomlands. Jag tror att jag har fått en smärre variant av detta. Igår återvände jag hem från sju veckor på Grönland samt några dagar på Island. Även om det egentligen är en relativt sett rätt kort tid så har den ändå förändrat mig. Jag bodde ju faktiskt på Grönland och hade ett heltidsarbete där. Jag vande mig vid att återigen bo i en liten stad, Nuuk har bara 15 000 invånare. Redan nu saknar jag den rena, torra luften, bergen, den koboltblå fjorden och alla underbara människor jag träffade.

Väl hemma i Göteborg kände jag mig helt disorienterad. Det var så mycket människor överallt. Idag när jag och en av mina bästa vänner var på stan blev jag alldeles matt av allt folk. Det nästan svindlade framför ögonen och hjärtat slog fort. Alla intryck, alla ljud, alla färger... Jag försökte koncentra mig, för det var mycket saker jag behövde köpa. Men allt jag kom hem med var ett paket smör...

Dock var det helt, helt underbart att träffa vännen igen. Äntligen någon att kunna för ett normalt och djupt samtal med. Gud vad jag saknade det på Grönland! Jag höll på att bli tokig, trots att jag lärde mig lite danska till slut så blev ändå konversationerna så platta. Dessutom jobbade jag ju med inuiter, och de flesta kunde inte så mycket danska heller. I värsta fall kunde de inget alls. Jag försökte med grönländska i stället, till deras förtjusning. På sätt och vis var det roligare än danskan, eftersom alla blev så glada över min ansträngning. Dock är det ett mycket svårt språk som skiljer sig helt från de andra nordiska språken. Men jag ville ju verkligen kunna göra mig åtminstone lite förstådd eftersom jag arbetade på ett ålderdomshem, så jag tragglade ensvist på tills jag hade lärt mig de viktigaste orden.
På Island blev jag helt språkförvirrad. Först försökte jag på danska (jag hade vid det laget börjat tänka på någon slags svenskinspirerad danska), men det gick ju inte. Då sökte min hjärna efter det grönländska ordet, som så klart verkligen inte fungerade. Jag gick över till svenska, för att till slut komma fram till engelskan. Puh, vilken pärs!

Och här hemma blir jag förvånad över att alla faktiskt pratar svenska. Det är nästan surrealistiskt. Äntligen kan jag uttrycka mig precis som jag vill, även om jag fortfarande förväntar mig en mödosam process när jag ska säga något till någon.
Det är en nyttig erfarenhet att vara invandrare i ett annat land ett tag. Efteråt förstår man ännu bättre hur de se kommer till Sverige från andra länder känner sig.

Nuuk

Det luktar alkohol kring de färgglada husen i klippornas stad. Kanske försöker befolkningen måla bort sin sorg och döva frustrationen med spriten. Jag vill så gärna bara se det fina här. Människorna som ler mot mig på gatan, öppenheten, enkelheten och lugnet. Den vackra klarblå fjorden och de snötäckta bergstopparna. Men det går inte, jag kan inte bortse från de stora sociala problemen här. För så fort jag går utanför dörren ser jag någon rangla omkring med en alkholflaska i handen. Småbarn som röker och är ute hela nätterna. Alla känner någon här som tagit livet av sig och på ålderdomshemmet där jag arbetar finns det yngre patienter som är där efter olyckor, eller efter fruktansvärda självskador.
Jag frågar och frågar och frågar, jag vill så görna förstå. Mina grönländska arbetskamrater är allvarliga när de berättar om den trasiga historien. Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om inte danskarna hade koloniserat Grönland. Hade samhällsförändringarna slått till ändå? Hade inuiterna blivit tvungna att abrupt ge upp sitt fiske och sin jakt för att ta vanliga arbeten? Jag tror fakitskt inte att det hade gått riktigt lika illa om de sluppit kolonisationen. För ett lands förändringar och utveckling måste komma inifrån. Det går inte att översätta en kulturs system på en annas. Visst, Danmark ger Grönland över tre miljarder årligen i bidrag, men samtidigt hyr de ut Thule-området till amerikanarna som har en stor miltärbas där, dessutom säljs det nästan bara danska varor här, plus att många danskar kommer hit för att göra karriär.
Man samtidigt måste man så klart komma ihåg att alkoholen kom hit så sent som på 1940-talet och folk har inte lärt sig att hantera den än. Jag menar, hela Sverige höll ju på att supa ihjäl sig i slutet av 1800-talet...

Sara goes native

Den hær bloggen ær lite vilande før tillfællet, det beror på att jag ær på Grønland. Har fullt upp att skriva i min resedagbok, så læs gærna dær!
Men jag har det fint. Blå blå fjordar, grønt græs och snøklædda berg. Jag sommarjobbar på ett ålderdomshem och får verkligen se de sociala problemen som finns hær. Alkoholism, depression och utslitna kroppar. Men samtidigt så mycket glædje. Mænniskorna ler mot mig på gatan. Jag ler tillbaka.
Igår kom det kryssningsfartyg. Japener och amerikanare invaderade stan. Årets underhållning typ. Dom fotade Grønland och jag fotade dom. Dom var sjukt roliga. Sprang runt i tomteluvor eller pælsmøssor i sommarværmen. Spelade julmusik (tomten ska ju bo hær!) och køpte turissaker. En japan frågade mig om jag var kom hærifrån. (eh, jag ær blond...) nær jag svarade nej gick han. Inte ens ett foto. Men jag kænner mig næstan som bofast, trots att jag bara har varit hær i drygt en vecka och egentligen ær (næstan) lika mycket turist som dom. Konstigt det dær...

Lågan brann i Tibet

I helgen kom OS-facklan till Tibets forna huvudstad Lhasa. Utvalada personer med särskilt tillstånd stod längs gatorna och hurrade och inga större upplopp har rapporteras. Allt var ordnat och tillrättalagt av nervösa kineser. Vårens kaos får inte upprepas. Enligt tibetanska källor dog över 200 personer då. Allt hade sin början 10 mars då tibetaner varje år firar "Tibet rising day" till minne av dagen för 49 år sedan då de gjorde uppror mot kineserna. Det slutade i ett katastrofalt blodbad och deras politiska och andliga ledare Dalai Lama tvingades lämna sitt residens Potala Palace för att fly landet. Efter det beräknar man att ungefär en miljon människor dog. De mördades. De utsattes för hårt tvångsarbete tills deras kroppar gav upp. De svalt ihjäl, bland annat efter misslyckade skördar då de var tvungna att så ris i stället för korn.

När jag besökte Dalai Lamas nuvarande hemstad, Dharamsala i Indien träffade jag en munk som suttit i kinesiskt fängelse i fyra år, anklagad för att ha startat ett uppror mot Kina. Han fick elchocker. Tvingades stå på krossat glas. Blev nedblött och utkastad i den hemska kylan. Fick soppa gjord på vatten från avloppet. Allt för att avslöja vilka fler som varit delaktiga i upproret. Men han vägrade och lyckades på något sätt ta sig i från fängelset och fly till Indien. Där behövde han sjukhusvård i ett år för sina skador. Nu reser han världen runt och berättar sin historia.

I Indien där tibetanerna får tala fritt var det mycket prat om OS i Peking 2008. De hoppades på att omvärlden äntligen skulle se dom då. Se och hjälpa. Men nu är det tyst. Jag undrar hur länge tibetanerna kommer orka fortsätta sin fredliga kamp. Speciellt bland de unga fanns en stor frustration, flera menade att Dalai Lamas metod inte hjälper, de måste agera. För de saknar sitt hemland och de heliga platserna. Men jag vågar inte tänka hur hur besvikna de kommer blir när de ser att Tibet har dött. För nästan alla kloster har rivits, heliga sjöar tappats på vatten, ädla metaller och mineraler har skövlats och djur utrotas. Det mytomspunna landet finns inte längre.

Låt inga fler änglaflickor falla

Jag är en relativt aktiv mediakonsument. Så fort jag är hemma står teven eller radion på, och jag läser nyheter både på tidningar och på nätet. Men ibland blir det för mycket. Den här veckan har jag kommit över en artiklar om det höga självmordsantalet både bland inuiter på Grönland och bland renskötande samer i vårt eget land. Jag har tänkt blogga om det här senare. Men först det som fick mig att nästan spricka inifrån och ut.

I måndags kom en rapport från socialstyrelsen om att allt fler unga kvinnor behöver psykiatrisk slutenvård. Min vana trogen slog jag på teven och morgonnyheterna det första jag gjorde. SVT hade gjort ett inslag om om rapporten och berättade att det var främst ätstörningar som var orsaken till att unga kvinnor landes in. Det första som möter mina ögon i reportaget är en inzoomad arm på en ung tjej, täckt av ärr efter självskador. Hon satt på sitt rum och det syntes tydligt att det var ett behandlingshem. Jag hann tänka att det påminde en del om Videgården, ett av ställena jag var på när jag var sjuk. Men jag reagerade inte så jättemycket på det. Ofta ser det ganska likadant ut. Säng och skrivbord och väggar täckta med kort i ett desperat försök att göra det lite mer personligt. Kameran följde sedan med tjejen ut i korridoren och nu såg jag att det var väldigt, väldigt likt Videgården. Fast det kunde det ju inte vara, eftersom stället är nedlagt sedan drygt två år tillbaka. Till sist filmade dom uppehållsrummet. Min värld började gunga när jag kände igen soffan, ångest-soffan där jag satt varje morgon efter mardrömsnätterna. Matbordet där jag och dom andra tjejerna kämpade med kvällsfikat. Och pysselrummet där vi försökte distrahera tankarna genom att trä pärlor.

Jag fick tvinga mig tillbaka till verkligheten. Till min studentlägenhet och till mitt liv som jag nu har skapat mig. Först visste jag inte vad som var störst, tacksamheten för det jag har nu eller sorgen över det som varit. Men tacksamheten vann, jag kom ur helvetet.

Sedan blev jag arg och frustrerad. HUR kan man göra ett inslag om att unga behöver mer slutenvård och sedan visa ett ställe som nedlagt som exempel? Utan att ens nämna det! För köerna inom psykiatrin är enorma och tyvärr når inte alla fram. Det händer alldeles för ofta att änglaflickor flyger iväg till himlen för tidigt.
Tårarna börjar trängas när jag tänker på dom som jag förlorade på vägen. Och hur jag lovade efter en av mina bästa vänners död, att jag alltid skulle kämpa för henne, för oss. Det är därför jag har skrivit debattartiklar ätstörningsvården och varit med i Nyhetsmorgon. Det är därför jag aldrig, aldrig tänker ge upp den kampen. Den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men illamåendet efter det illa valda inslaget ville inte gå över. Så jag mejlade reportern på SVT och frågade helt enkelt hur dom hade tänkt. Han skrev ett långt svar tillbaka, och bad om ursäkt. Det hade gått för fort helt enkelt, och han visste inte att Videgården hade lagts ner. Han skrev också att han aldrig mer skulle använda det materialet, om det inte var så att man pratade om nedläggningshotade behandlingshem. Och det hoppas jag att dom kommer göra nu, för det kan inte få nog med uppmärksamhet.

Paparazzi-Sara

Trots många nätter med alldeles för lite sömn var det inga problem att komma ur sängen i tid i morse. Jag hade lovat Therese att följa med henne till stallet för att fota terminens avslutningstävling, och eftersom både hon och hästar brukar få mig på bra humör lyckades jag ta mig till bussen i god tid. Jag hjälpte till att bygga banan, like old times, men ställde mig sedan utanför staketet som åskådare. Kameran med det nya zoomobjektivet åkte upp ur väskan och efter att ha försäkrat mig om att jag inte skulle skrämma slaget ur någon lite pålle började jag fota som en liten paparazzi. Lyckan var stor när jag såg att jag för första gången i mitt liv kunde ta skarpa hoppbilder!

Therese var bäst så klart. Trots att hon hade stallets kanske hetaste häst såg det fint och kontrollerat ut. I alla fall fram tills sista hindret då Spitfire hade fått upp ångan ordentligt och nog mer siktade på att hoppa över staketet än hindret. I mål kom dom dock lyckligt och väl, och Therese blev en rosett rikare. Och jag var stolt över henne som hade lotsat hästen så fint och klokt genom banan. Efter att ha pussat Spitfire på mulen några gånger gick vi hem och lagade lite mat. Där och då läste jag ett gammalt sms och insåg att att jag hade gjort en missuppfattning av relativt hög grad. Jag skulle träffa mina gamla kursare på dagen och inte på kvällen som jag hade trott. Så det var bara att kontakta en av dem och förklara läget. Smart Sara.

Det var bara att bege sig in till stan fortare än kvickt. Men jag hann. Vinet låg dock kvar i hemma i kylen, och jag hade fortfarande samma kläder på mig som jag hade haft i stallet. Fast det kallas prioritering, och jag valde att prioritera mina vänner framför materiella ting. Därför blev det en kaffe latte i pappersmugg och några timmars mys, småprat, skratt och djupa diskussioner. Innan molnen började omringa oss, staden tystnade och killarna försvann. För ja, Sverige spelade visst någon EM-match idag....

Stoppa FRA-lagen!

Äntligen har den blossat upp. Diskussionen om att Försvarets Radioanstallt (FRA) eventuellt ska ges möjlighet att avlyssna all kabelbunden kommunikation som passerar landets gränser. Som (förhoppningsvis) blivande journalist tycker jag att det här är ett fruktansvärt förslag. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. Men vad händer nu? Mycket journalistik bygger på källornas rätt till anonymitet och på meddelarfrihten. I värsta fall kan dessa vara ett minne blott om ett tag. Visserligen tror jag inte att FRA har oändligt med resurser att avlyssna alla samtal och kolla mejl hela tiden, men folk kommer bli rädda. De kommer dra sig för att ta kontakt med media när de vet att deras information kan komma att röjas.

Första gången jag hörde talas om det här var när jag besökte konferensen GRÄV 2008 i våras. Eftersom jag då var totalt oinsatt var det lite svårt att hänga med till fullo i paneldebatten. Men en sak minns jag tydligt; kartan över hur internettrafiken fungerar. För man kanske tror att ens mejl från Göteborg till Stockholm går raka vägen, och inte utanför landets gränser. Så är det inte. Oftast åker mejlat mellan olika servrar i hela världen innan det till slut kommer fram dit den ska. Därför kan förslaget om rätten till avlyssning även beröra ditt och mitt privatliv. Vill du det?

På tisdag förväntas förslaget röstas igenom i riksdagen. Alliansen är för förslaget och oppositionen emot. För att det ska bli ett nej måste minst fyra borgerliga riksdagsledamöter också rösta emot. Trots enorma folkliga protester mot förslaget vekar alliansen ha en förmåga att alltid hålla varanda bakom ryggen. De spelar i samma lag och ingen vill bli utfryst. Det skrämmer mig. Jag trodde politik var diskussion och inte konstant konsensus.

Stopppa FRA-lagen nu!

Free Tibet

Igår träffade jag min Tibet-kompis. Ja, jag kallar henne så. Inte för att hon kommer från Tibet utan för att hon, liksom jag, har varit där. Vi träffades på kårens utbildningsdag för några veckor sedan. Mitt under allt styrelsesnack råkade hon nämna sin resa i Tibet och då var ju jag tvungen att berätta att jag också har gjort en sådan. Hon blev väldigt förvånad, hon har aldrig träffat någon annan som varit där. Så resten av kvällen kunde vi knappt prata om något annat, till de andras förtret... Till slut fick vi ge upp men bestämde att vi skulle ses så fort skolan hade slutat. Och igår blev det äntligen av!

Hon bjöd på lunch i sin lägenhet som var inredd med tibetanska handknutna mattor, kuddar, flaggor och foton. Och jag kände mig som hemma. Vi pratade pratade pratade, oavbrutet i FEM timmar! Det var fint med någon som förstod en. Någon att dela upplevelserna med. Någon som var kunnig i ämnet och framför allt väldigt intresserad. Vi tittade på varandras foton och skrattade över de ibland väldigt liknande motiven på samma kloster och samma heliga sjöar. Största skillnaden var att hon besökte Tibet på sommaren, under den korta perioden av grönska. På mina kort var det bara sand, sten och jord.

Jag undrar vad som kommer hända i det ockuperade landet långt, långt bort. Kommer förtrycket och fattigdomen bestå? Vad händer under OS? Jag vet inte om jag orkar se ett uppror till i huvudstaden Lhasa, på gatorna där jag strosade runt för ett år sedan. Hur mår de fattiga barnen med trasiga jackor och förkylda näsor? Hur går det för de hårt kontrollerande munkarna och kvinnan som blev slagen av en kinesisk vakt? Och vad hände med familjen som vi gav ett paket med familjefoton från släktingarna i Indien?

Ja, dessa tankar cirkulerar dagligen i mitt huvud, därför var det skönt att prata med tibet-kompisen. Men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Vad är den rätta lösningen? Ska vi bojkotta OS? Är det rimligt att kämpa för att Tibet ska bli ett suveränt land? Det enda jag vet helst säkert är att jag vill ha ett Tibet fritt från förtryck. Där människorna får ha bilder på Dalai Lama och tala sitt eget språk full ut.

Jag vill komma tillbaka till Lhasa utan att behöva andas in den depressionsförgiftade smogen. Jag vill kunna le mot människorna där och få ett leende tillbaka.

Bilden är från det tibetanska kvarteret i Lhasa. Kvinnan till vänster har en bönesnurra i handen. Dessa vevar de runt, runt för att snurra upp bönerna till himlen.

Bok: Vildängel

Av: Lina Forss

Huvudpersonen heter Anna Maria men kallas för Timotej efter ängen hon blev till på. Man får följa hela hennes uppväxt i en rik överklassfamilj med start under 70-talets Stockholm. Hennes föräldrar skiljer sig tidigt och hon börja växla pappans jetsetliv med mammans radhus. När mamman hittar en ny kille flyttar Timotej med till London. Här ägnas dagarna åt privatskolor och hysteriska fester.

Men en dag dyker den upp, knölen på mammans hals. Och nu hjälper inga kreditkort. Timotej slängs mellan hopp och förtvilan, påbörjade utbildningar som hon inte orkar med och en pojkvän som hon borde ge upp.

Vildängel är en vacker bok med ett annorlunda språk. Det är som att orden inte får plats. Författaren leker med dem i de korta kapitlen som ger en ständig rörelse. Det hände dock att jag ibland önskade att det skulle hända något mer i själva berättelsen som drev handlingen framåt.

Lina Forss roman är delvis självbiografisk, hon är dotter till finansmannen Wictor Forss. Det här tycker jag ger en trovärdighet till berättelsen men till skillnad från många andra som skriver om sitt liv är författaren en mycket duktig skribent.

Betyg : 4S av 5S

Bokrecensioner

Ja, så mycket jouranlistik har det inte blivit i den här bloggen, än så länge. Men nu har jag tänkt råda bot på detta och börja skriva lite bokrecensioner. Mest för att jag behöver träna på det, men även för att förhoppningsvis inspirera andra och tipsa om goda böcker.
Just läsandet har alltid varit viktigt för mig. Det ger en möjlighet att fly vardagen i stund och besöka andra världar som man annars inte har tillgång till. Dessutom ger böcker ofta både och hopp och tröst.
Så, läs läs läs!

Ränderna går aldrig ur

Ett misslyckat arbete och allt gick i kras. Konturerna suddades ut och världen började snurra och det kliade under huden. Sedan svartnade det. Platsar jag ens på ett universitet? Jag är ju bara ett arbetarklassbarn, uppväxt utan analyserande diskussioner vid middagsbordet. Hur kom jag ens in på ett så populärt program? De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annan stackare. Om jag inte når upp till mina mål börjar jag tvivla på hela min existens. Utan mina prestationer är jag ingenting. Och så har det alltid varit.

I lågstadiet när vi hade prov på multiplikationstaballen varje fredag gjorde magen ont i flera dagar i förväg. Jag kunde inte se fram emot helgen för jag var så rädd att jag skulle få ett fel på testet. Och när jag blandade ihop Estland, Lettland och Litauen på kartprovet ville tårarna inte ta slut. Läraren såg på mig med oroliga ögon och frågade om det var mina föräldrar som pressade mig. Men nej, det var bara jag som satte kraven. Jag ville ju så gärna vara duktig, det var mitt sätt att få uppmärksamhet, mitt sätt att bli sedd. Ett VG var lika med ett misslyckande och ett MVG kunde ändå alltid ha varit bättre. Aldrig, aldrig nöjd.

Så fortsatte det hela min skolgång. Och fortsätter fortfarande. Länge straffade jag mig själv på diverse olika sätt om det gick dåligt i skolan. Men det är slut på det nu, det leder ingenstans. Jag måste lära mig, att jag inte ÄR mina prestationer, att jag har ett värde i mig själv. Det är svårt, svårt, svårt. Men en dag ska jag nå dit. Då ska inte ett dåligt reslutat utlösa en panikattack eller många timmar av apati.
Ränderna kommer att blekna

Klasstillhörighet

Dagen har varit upp-och-ner, hit-och-dit, fram-och-tillbaka, full fart och tvärstopp. Ja, faktiskt inte känslomässigt utan rent fysiskt eftersom jag och en kursare har åkt karuseller på Liseberg i åtta timmar. Jag älskar som sagt allt som går fort. Förutom när jag kör bil för då är jag hypokondriskt rädd att krocka med någon. Men annars; full galopp över en äng, forsränning i Nepal, skidor i fjällen eller bergbanan Balder här i Göteborg, det spelar ingen roll. Jag måste bara känna att jag lever ibland.

Så i dag var det alltså karusell och mjukglass med strössel som stod på schemat. Det ska ju vara viktigt att ha sitt barnasinne kvar. Och barn fanns det på Liseberg, varenda skolklass i Sverige verkade vara där för att fira sin avslutning. Vi lyckades tydligen smälta in bra. I kön när jag stod och yrade om att det skulle bli såååå coolt (?) att göra praktik nästa år frågade en liten tjej oss i vilken klass vi gick.
-Eh.. journalistprogrammet
Hon tittade frågande på mig
-Ja, alltså universitetet
Hon såg fortfarande lika frågande ut men sa i stället:
-Jag når inte upp, jag får hoppa.
Nu var det jag som tittade frågande på henne, innan jag förstod att det var karusellen hon syftade på.
Min kursare höll på att krevera av att inte skratta och jag försökte därför hålla i gång en meningslös konversation. Men även mina kinder började rycka eftersom det var så uppenbart att tjejen trodde vi var max 15 och inte 25. Visserligen är det inte första gången någon gissar fel på min ålder men det här var nästan lite väl bra...

Senare på kvällen när vi hade tröttnat på allt eftersom det inte gick fort nog längre fick min kompis för sig att vi skulle åka ponnykarusellen. Hon tyckte att nu skulle vi vara barn fullt ut i stället. Men där tog det stopp
- Sorry tjejer, ni är lite för gamla, sa vakten.
Att man aldrig ska passa in

Bilden är från Öland sommaren 2005. Vem som har tagit den minns jag inte, men ja, det är jag som flyger i luften längst till vänster.

Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor

Länge leve kungen (?)

Idag avskaffadeds den nepalesiska monarkin och den impopulära kungen två veckor på sig att lämna slottet. När jag besökte Nepal förra året åkte han förbi i en bil med tonade rutor, och aldrig har jag skådat ett så stort miltärt pådrag. Men han kom inte till folkets jubel, kanske inte så konstigt eftersom han bland annat avsatte regeringen för några år sedan och gav sig själv absolut makt.

Även jag måste erkänna att jag hyser lite agg mot kombinationen kunglighet+Nepal. Flygbolaget som skulle ta mig och mina vänner mellan Katmandu och Delhi hette nämligen Royal Nepal airlines. Men när vi kom dit i gryningen visade det sig flighten var inställd på grund av strejk. De kommande fyra dagarna fick vi tillbringa på bolagets kontor, trängandes med andra turister som hade varit fast i timmar, dagar eller veckor(!). Ju längre tiden gick, ju större blev paniken. Efter fyra månaders resande över hela världen var pengarna slut, och vi började nästintill slåss för våra liv för att inte missa anslutningsflyget från Delhi till London. Men varje dag efter timmar av köande fick vi en papperslapp med nya flygtider dagen efter. Och dagen efter var det flyget också inställt och så fick vi börja om igen. Ingen visste egentligen vad som hade hänt men det gick rykten om att bolaget bara ägde ett plan som gick över hela världen och att det hade kraschat. På fjärde dagen var kontoret tomt. Vi förstod ingenting men satte oss envist i sofforna för att vänta på bättre tider. In kom då en hel busslast med uppretade nepaleser som ropade till oss att dom skulle strejka mot strejken, varefter dom blockerade ingången och låste alla grindar, med oss innanför. Då fick jag panik. På riktigt. I Nepal har det släppts en hel del bomber i folksamlingar och därför ska man undvika dem, men nu var vi alltså inlåsta med dem...! Vi sprang en vända runt huset men det var låst låst låst över allt. Jag försökte prata med en vakt:

-Please let us out!

-No, I cant

-Why?

-Because of the strike

-But we are not striking!!!

Ingen reaktion. Helena fortsatte övertalningen men även hon utan resultat. Vi väntade väntade väntade. Plötsligt kom vakten springande mot oss och skrek "Come on girls!" och jag tänkte; nu smäller det, nu smäller det! Men då visade det sig att han bara ska släppa ut oss... Paffa och darriga stod vi sedan på andra sidan och tittade på varandra. Insåg att vi kanske måste ta till nödlösningen, hyra en minibuss med några andra tursister och bila hela vägen till Dehli. I ett sista desperat försök letade vi reda på flygbolaget som har biljetterna Delhi-London. Dom bekräftade bara det jag redan har anat, att Royal Nepal airlines hade gett oss falskbiljetter. Om möjligt ännu argare sprang vi tillbaka till kontoret. På vägen hann vi fräste åt en vakt som vill visa oss kungliga slottet. Jag blir sällan riktigt arg, men det här var ett sådant tillfälle. All energi hade liksom tagit slut och inne på det klibbiga kontoret började jag skrika åt flygbolagets anställda att dom hade lurat oss. Och då, då hände det något. Nu var det dom som började svettas och säga att vi kommer kosta dom mycket pengar. Plötsligt visade det sig att det skulle gå ett plan om bara några timmar och vi var inbokade. Nya, äkta ersättningsbiljetter från Dehli fick vi också. Så, ja, innan jag visste ordet av stod jag hemma på Landvetter.

Men någon gång till ska jag åka tillbaka till sagolandet Nepal. Jag ska vandra bland världens högsta bergstoppar, titta på templen och skratta med människorna. Det fanns så mycket mer att utforska. Fast, nästa gång tar jag tåget..

Feberdrömmar

Drömmar är konstiga, ibland väldigt konstiga. I natt var jag återigen på min gamla högstadieskola. Den nya regeringen hade nämligen bestämt att alla som läste på universitetet var tvungna att gå ett år till på högstadiet. Jag var förtvivlad och arg. Aldrig mer det helvetet igen. Mina lärare hade blivit gamla och kände knappt igen mig. Men trapporna med spottloskor var sig lika. Och jag sprang runt runt runt bland alla klassrum för att hitta till mitt elevens val. Det var väl det enda man fick välja på högstadiet. Resten bara tilldelades en: klasskompisar, lärare, roller, status och rykte. Sedan kom man aldrig därifrån. Jag skulle hellre dö än att uppleva de åren igen, så visst var det här en riktig mardröm. Visserligen slutade det lite bättre med att jag satt hos min fina vän Sanna och fikade i hennes trädgård bland de stora almarna.
Men jag vaknade ändå genomblöt av svett, precis som att jag hade slagits för mitt liv hela natten. Kanske bidrog även förkylningen och att jag kände mig febrig igår till detta. Eller också är det bara de sista kemikalierna som håller på att gå ur min kropp. Hela veckan har sömnen spökat för mig, och jag har varit tacksam de sista nätterna då jag för första gången somnat före klockan halv tre. Och så säger dom att medicinerna jag äter eller snarare ätit, inte är beroendeframkallande...

Efter att jag hade snurrat mig ut ur mitt svettiga lakan och tagit en välbehövlig dusch satt jag på dator. Och såg att jag under natten hade fått ett mejl - från Sanna! Hon har varit i Australien sedan december och jag har inte hört av henne på flera månader, konstigt det blir ibland. Kanske finns det något mer.

Bilden tog jag på Ven, midsommarafton -07. Då behödes inga ord.

Bröllopsfeber

Jag försöker kurera min onda hals efter en hektisk helg i det vackraste Skåne. Jag körde min lilla blåa bil genom Göteborg, ut på motorvägen, ner till Helsingborg för att hämta upp en kompis och sedan från västkusten till östkusten, till Bromölla

Det var ett vackert bröllop i en gammal skola på Österlen. I den stora salen satt nästan 85 gäster bland björkkvistar och bordsdekoration. Bruden att själv lagat maten och den godaste tårtan jag någonsin smakat. Fina tal varvades med musik. Brudgummen spelar i ett irländskt folkmusikband så det blev många glada toner. Och glad var även jag. Bruden är en av mina finaste vänner och hon är verkligen värd allt gott. Dessutom vilade det en avslappnad stämning över hela festen, precis som dom ville ha det.
Ja, ett riktigt sagobröllop var det. I ordagrann betydelse. För min kompis träffade sin blivande man precis efter hon föddes. Dom växte upp på samma gård och gick på samma dagis. Och hon sa redan som liten att hon skulle gifta sig med honom när hon blev stor. Men vid tio års ålder skildes deras vägar, tills dom möttes igen för två år sedan. Sedan gick det som det gick! Jag kan inte tänka mig något brudpar som skulle passa bättre ihop, dom är som gjorda för varandra.
Festen pågick intill småtimmarna, med musik, prat och nattamat. Brudparet lämnade inte lokalen förrän vid fyra på morgonen och vi långväga gäster sov över där. Efter några timmars sömn var det dags att ge sig av hemåt igen. Tråkigt, jag hade gärna stannat längre.

Men visst är det konstigt när ens jämnåriga vänner gifter sig. Vart tog åren vägen? Nyss var vi barnfotabarn vid gungorna bakom äppelträden.
Och jag undrar; kommer det någonsin bli min tur?

En vändande dag

I morse kom jag inte ur sängen för herr Ångest hade attackerat mig hela natten. Jag var utslagen av kemiska substanser och vaknade samma klockslag som skolan började. Efter en kort överläggning med mitt psyke och min onda hals bestämde jag mig för att stå över dagens lektion. Något som inte är likt mig, jag brukar alltid vara där. För tillfället läser vi statskunskap och jag verkar vara den enda i klassen som tycker det är intressant, för kunskap är makt. Och jag skäms när jag inser hur lite jag kan om lagar, instanser och strukturer i vårt land. Därför borde jag varit i skolan i dag. Men, men, det är väl bara att ta nya tag.
Efter frukosten pratade jag med Therese på msn och vi bestämde lunchdate i stan. Som vanligt var det mysigt och trevligt att träffa henne, även om det bara blev en kortis. Efter att hon hade skyndat vidare satt jag kvar och dövade mitt dåliga samvete genom att läsa Den svenska politiken och dricka melonte.
När jag kom hem igen började världen återfå sina färger, för arbetsgivaren från Grönland hade mejlat mig igen. Och nu är det så gott som bestämt; under fem veckor ska jag jobba där i sommar!

Grönland?

Hela våren har jag gått och haft panik över hur svårt det är att få ett sommarjobb i den här staden. Helst hade jag velat arbeta med journalistik men det visade sig vara lättare sagt en gjort efter bara en termins studier. Efter att ha gjort några försök fick jag ge upp. Men vad skulle jag göra i stället? Lagret i hemstaden kändes inte så lockande...

Men för några dagar sedan damp ner ett mejl från föreningen Nordjobb. Dom erbjöd mig ett jobb, på Grönland! Shit, jag blev helt tagen. Jag kunde inte sova den natten. Vill jag? Vågar jag? Orkar jag? Ska jag hyra ut lägenheten i så fall? Vad vet jag om Grönland? Hur kommer det gå med språket? Så många frågor, men inte lika många svar. Fast det är klart att det lockar. Ön är spännande både ur miljö- och kultursynpunkt. Och lite äventyr och nya människor skadar aldrig. Kanske kan jag skriva någon artikel om det också, det hade varit toppen.

Bilden är tagen i Jokkmokk. Undra hur kallt det är på Grönland i juli? Förmodligen rätt okej i Nuuk, men det vore coolt att ta en tur till Illusat och inlandsisen...

Vacker vänskap

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos en mycket fin vän. Vi lagade indisk mat, filosoferade i timmar över köksbordet och såg på Gilmore girls. Det är så skönt att ha någon som förstår en, någon att andas ihop med.

Idag har jag kompisar från många olika sammanhang.

Från Nutiden; mina kursare, skolkamrater och andra i stan.

Men även från Dåtiden; alla vackra överlevnadssystrar. När mörkret var som mörkast delade vi allt. Vi växte liksom ihop för att orka. Det var dom som lärde mig att älska, för innan dess hade mitt liv varit så kalt. Det fanns bara en ekande ensamhet och ett utanförskap utan gränser. Jag var van vid att bli bortvald, bortförst och bortglömd och jag hade slutat hoppas. På ett liv. Men det kom. Och även om jag fortfarande balanserar mellan känslostormarna ibland kan jag känna sådan tacksamhet.

Tacksamhet för att jag fick en ny chans. Tacksamhet för att jag har ett eget hem. Tacksamhet för att jag har kommit in på en populär utbildning som jag trivs med. Tacksamhet för att jag kan äta utan dåligt samvete. Tacksamhet för att jag kan njuta.

Och framförallt; tacksamhet för mina underbara vänner.

Vad är du tacksam för?

Studerande gemenskap

Det finns saker i livet som är mindre roliga, en av dem är tentor. I morgon är det återigen dags att sitta och svettas i den stora salen, med de tre Kn:a (kårkvitto, körkort och kaffe) på bänken. Journalistikens lagar och etik har ältats under de senaste veckorna och idag var det dags för sista rycket. Jag och tre kursare satt på ett fik i tre timmar och gick igenom kapitel efter kapitel. Ibland systematiskt och effektivt, ibland uppgivet och distraherat. Ungefär så här lät det mot slutet:

-Jag fattar inte, det är säger emot sig självt
-Inte jag heller
-Jag vill ha en kaka!
-Efter det här kapitlet kan vi köpa det
-Ja, efter kapitlet, vi måste ha belöning!
-Ni är som Pavlos hundar!

Efter kakan insåg vi att vi behövde syre så vi tog en promenad till Slottskogen. Men ambitiösa som vi är pluggade vi samtidigt som vi gick, genom att förhöra varandra på anteckningarna. Kanske koncentrerade vi oss lite väl mycket, eftersom vi lyckades gå åt fel håll. Fast det gjorde inte så mycket, det resulterade bara i ännu fler skratt. Och jag tänkte; så mycket mer behöver jag inte. Bara goda vänner, strålande vårsol och gemenskap.
Till och med djuren log mot oss.

SKJUT!

Skoldagen började med att vi skulle bli brottsliga. En annorlunda uppgift kan tyckas, men syftet var att vi skulle lära oss vad man inte får skriva enligt tryckfrihetsförordningen. Genom att lägga till fakta i redan publicerade texter skulle vi alltså begå brott, exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp. Detta visade sig dom vara svårare än vi trott och de flesta blev friade av juryn (resterande kursare). Många skratt blev det dock när vi nästan kämpade för att bli fällda.

Under lunchen blev jag och några kompisar uppraggade av journaliststudenternas utbildningsråd (SKJUT) som som skulle ha möte. Och innan jag visste ordet av var jag invald i styrelsen! Ja, så kan det gå. Men det är väl som dom säger, demokrati fungerar inte för att vi bara skriver om det, det måste praktiseras också.

Så i morgon är det utbildningsdag på kåren som gäller. Det ska bli kul men tillfället är lite illa valt. På fredag är det återigen dags för tenta, suck och stön...

Maskrosbarn

Nyheterna i morse handlade om ungdomar på glid, och om hur mycket pengar samhället kan spara på att sätta in resurser i tid. Att exempelvis ge att barn som är i behov av extra stöd en kontaktperson kan förhindra att han eller hon faller in i ett missbruk. Det här borde inte vara något nytt, det borde vara en självklarhet.

Jag tänker på mig själv och mina medpatienter som jag mötte under åren i psykiatrin. Om hur vi hade skrikit och skrikit inför blundande ögon och avstängda öron. Om problemen som ingen ville veta om och som förnekades tills dom nästan tog död på oss. Då kunde ingen blunda längre och vi fick tillbringa dagar, veckor, månader eller år på sjukhus, för att laga vad som lagas kunde. Den här typen av vård är inte gratis, jag vill inte tänka på hur mycket jag har kostat samhället. Men samtidigt, om någon hade lyssnat på mig som barn, då hade det kanske inte behövt gå så långt.

Efter år av behandling kan jag äntligen leva ett vanligt liv, med skola, jobb, egen lägenhet och friska vänner. Äntligen är jag del av ett sammanhang som jag saknat så länge. Många av mina kompisar som jag träffade på olika sjukhus och behandlingshem mår också bra idag. Vi är maskrosbarn. Men även en maskros kan vissna. Och vi glömmer aldrig hur vi en gång nästan fick offra våra liv, för att överleva.

Till Engla och andra änglar

Idag klockan 21.00 tändes ljus över hela Sverige, till minne av Engla. Även mitt fönster lystes upp av det varma skenet och lågan dansade i takt med mina tankar. Vad tänkte du lilla, dina sista timmar i livet? Gick det fort, eller fick du lida i timmar, dagar? Ditt liv borde inte ha slutat här, du hade ju knappt ens hunnit fylla tvåsiffrigt. Du hade så mycket kvar att hämta.

Men han tog allt som var ditt

Vem är han? Vad fick honom att begå dessa vidriga mord? Kanske var han en gång ett älskat barn, kanske inte ens det...

Och jag tänker på andra barn som också blivit änglar alldeles för tidigt. Det som hände med Engla är mycket ovanligt. I de fåtalet fall där barn mördas i Sverige har nästan alltid gärningsmannen haft en relation till offret innan dådet. Och hur många trasiga familjer finns det inte? Där barnen visserligen nästan alltid överlever men inte lever. Kanske är det dom som blir framtidens våldsmän. Kanske var Englas mördare ett sådant barn.

Gräv 2008

Jag har haft en superseriös helg på den årliga konferensen för grävande journalistik. Tillsammans med två andra förvirrade kursare sprang vi omkring mellan glassmaskinen och mässhallarna för att besöka olika föredrag. Självklart fick jag en mapp, block, pennor, godis och tidningar i mängder. Runt halsen hade jag ett nyckelband med min namnbricka och jag kände mig mycket viktig. Om än lite ocool eftersom jag omgavs av flera hundra erkända journalister, från SVT, TV4, SR och olika tidningar. Kommer jag någonsin bli en av dem?

Föredragen handlade bland annat om grävande journalistik, hotbilder och nomineringar till Guldspadepriset. En av vinnarna till dessa var Isabella Löwin som även erhållit Stora journalistpriset för sin bok Tyst hav. Hon berättade om sin väg från kulturskribent till torskbeskyddare. Jag lyssnade även på hur Expressen upptäckte de falska Brillo-boxarna, och daltandet med den svenska vapenexporten.
Avslutningsvis talade den mutmisstänkta journalisten Trond Sefastsson som anklagats för att tagit emot flera hundratusen för att göra ett program i Kalla fakta om en dömd narkotikabrottsling. Själv hävdar han att han fick pengarna för ett juridiskt uppdrag. Trond påstår sig vara helt oskyldig, allt är en komplott. Dessutom påstod att det är vanligt bland alla journalister att man betalar ut svarta pengar till sina källor. Hans journalistkollegor var dock inte så övertygade och det blev en hetstig frågestund med bland annat Janne Josefsson.

I vilket fall var det en mycket intressant konferens, med god mat, trevligt sällskap och många, många koppar kaffe. Jag börjar nästan känna igen folk i branschen nu. Flera medarbetare i Debatts redaktion var där. Och när researchen jag intervjuade i veckan fick syn på mig gav hon mig en stor kram!
Men det viktigaste jag tar med mig från det här dagarna var ett uttalande som en guldspadevinnare gjorde:
- Lita aldrig på våra tillskyddsmyndigheter, det finns alldeles för många konflikträdda människor där.