Länge leve kungen (?)

Idag avskaffadeds den nepalesiska monarkin och den impopulära kungen två veckor på sig att lämna slottet. När jag besökte Nepal förra året åkte han förbi i en bil med tonade rutor, och aldrig har jag skådat ett så stort miltärt pådrag. Men han kom inte till folkets jubel, kanske inte så konstigt eftersom han bland annat avsatte regeringen för några år sedan och gav sig själv absolut makt.

Även jag måste erkänna att jag hyser lite agg mot kombinationen kunglighet+Nepal. Flygbolaget som skulle ta mig och mina vänner mellan Katmandu och Delhi hette nämligen Royal Nepal airlines. Men när vi kom dit i gryningen visade det sig flighten var inställd på grund av strejk. De kommande fyra dagarna fick vi tillbringa på bolagets kontor, trängandes med andra turister som hade varit fast i timmar, dagar eller veckor(!). Ju längre tiden gick, ju större blev paniken. Efter fyra månaders resande över hela världen var pengarna slut, och vi började nästintill slåss för våra liv för att inte missa anslutningsflyget från Delhi till London. Men varje dag efter timmar av köande fick vi en papperslapp med nya flygtider dagen efter. Och dagen efter var det flyget också inställt och så fick vi börja om igen. Ingen visste egentligen vad som hade hänt men det gick rykten om att bolaget bara ägde ett plan som gick över hela världen och att det hade kraschat. På fjärde dagen var kontoret tomt. Vi förstod ingenting men satte oss envist i sofforna för att vänta på bättre tider. In kom då en hel busslast med uppretade nepaleser som ropade till oss att dom skulle strejka mot strejken, varefter dom blockerade ingången och låste alla grindar, med oss innanför. Då fick jag panik. På riktigt. I Nepal har det släppts en hel del bomber i folksamlingar och därför ska man undvika dem, men nu var vi alltså inlåsta med dem...! Vi sprang en vända runt huset men det var låst låst låst över allt. Jag försökte prata med en vakt:

-Please let us out!

-No, I cant

-Why?

-Because of the strike

-But we are not striking!!!

Ingen reaktion. Helena fortsatte övertalningen men även hon utan resultat. Vi väntade väntade väntade. Plötsligt kom vakten springande mot oss och skrek "Come on girls!" och jag tänkte; nu smäller det, nu smäller det! Men då visade det sig att han bara ska släppa ut oss... Paffa och darriga stod vi sedan på andra sidan och tittade på varandra. Insåg att vi kanske måste ta till nödlösningen, hyra en minibuss med några andra tursister och bila hela vägen till Dehli. I ett sista desperat försök letade vi reda på flygbolaget som har biljetterna Delhi-London. Dom bekräftade bara det jag redan har anat, att Royal Nepal airlines hade gett oss falskbiljetter. Om möjligt ännu argare sprang vi tillbaka till kontoret. På vägen hann vi fräste åt en vakt som vill visa oss kungliga slottet. Jag blir sällan riktigt arg, men det här var ett sådant tillfälle. All energi hade liksom tagit slut och inne på det klibbiga kontoret började jag skrika åt flygbolagets anställda att dom hade lurat oss. Och då, då hände det något. Nu var det dom som började svettas och säga att vi kommer kosta dom mycket pengar. Plötsligt visade det sig att det skulle gå ett plan om bara några timmar och vi var inbokade. Nya, äkta ersättningsbiljetter från Dehli fick vi också. Så, ja, innan jag visste ordet av stod jag hemma på Landvetter.

Men någon gång till ska jag åka tillbaka till sagolandet Nepal. Jag ska vandra bland världens högsta bergstoppar, titta på templen och skratta med människorna. Det fanns så mycket mer att utforska. Fast, nästa gång tar jag tåget..

Feberdrömmar

Drömmar är konstiga, ibland väldigt konstiga. I natt var jag återigen på min gamla högstadieskola. Den nya regeringen hade nämligen bestämt att alla som läste på universitetet var tvungna att gå ett år till på högstadiet. Jag var förtvivlad och arg. Aldrig mer det helvetet igen. Mina lärare hade blivit gamla och kände knappt igen mig. Men trapporna med spottloskor var sig lika. Och jag sprang runt runt runt bland alla klassrum för att hitta till mitt elevens val. Det var väl det enda man fick välja på högstadiet. Resten bara tilldelades en: klasskompisar, lärare, roller, status och rykte. Sedan kom man aldrig därifrån. Jag skulle hellre dö än att uppleva de åren igen, så visst var det här en riktig mardröm. Visserligen slutade det lite bättre med att jag satt hos min fina vän Sanna och fikade i hennes trädgård bland de stora almarna.
Men jag vaknade ändå genomblöt av svett, precis som att jag hade slagits för mitt liv hela natten. Kanske bidrog även förkylningen och att jag kände mig febrig igår till detta. Eller också är det bara de sista kemikalierna som håller på att gå ur min kropp. Hela veckan har sömnen spökat för mig, och jag har varit tacksam de sista nätterna då jag för första gången somnat före klockan halv tre. Och så säger dom att medicinerna jag äter eller snarare ätit, inte är beroendeframkallande...

Efter att jag hade snurrat mig ut ur mitt svettiga lakan och tagit en välbehövlig dusch satt jag på dator. Och såg att jag under natten hade fått ett mejl - från Sanna! Hon har varit i Australien sedan december och jag har inte hört av henne på flera månader, konstigt det blir ibland. Kanske finns det något mer.

Bilden tog jag på Ven, midsommarafton -07. Då behödes inga ord.

Bröllopsfeber

Jag försöker kurera min onda hals efter en hektisk helg i det vackraste Skåne. Jag körde min lilla blåa bil genom Göteborg, ut på motorvägen, ner till Helsingborg för att hämta upp en kompis och sedan från västkusten till östkusten, till Bromölla

Det var ett vackert bröllop i en gammal skola på Österlen. I den stora salen satt nästan 85 gäster bland björkkvistar och bordsdekoration. Bruden att själv lagat maten och den godaste tårtan jag någonsin smakat. Fina tal varvades med musik. Brudgummen spelar i ett irländskt folkmusikband så det blev många glada toner. Och glad var även jag. Bruden är en av mina finaste vänner och hon är verkligen värd allt gott. Dessutom vilade det en avslappnad stämning över hela festen, precis som dom ville ha det.
Ja, ett riktigt sagobröllop var det. I ordagrann betydelse. För min kompis träffade sin blivande man precis efter hon föddes. Dom växte upp på samma gård och gick på samma dagis. Och hon sa redan som liten att hon skulle gifta sig med honom när hon blev stor. Men vid tio års ålder skildes deras vägar, tills dom möttes igen för två år sedan. Sedan gick det som det gick! Jag kan inte tänka mig något brudpar som skulle passa bättre ihop, dom är som gjorda för varandra.
Festen pågick intill småtimmarna, med musik, prat och nattamat. Brudparet lämnade inte lokalen förrän vid fyra på morgonen och vi långväga gäster sov över där. Efter några timmars sömn var det dags att ge sig av hemåt igen. Tråkigt, jag hade gärna stannat längre.

Men visst är det konstigt när ens jämnåriga vänner gifter sig. Vart tog åren vägen? Nyss var vi barnfotabarn vid gungorna bakom äppelträden.
Och jag undrar; kommer det någonsin bli min tur?

En vändande dag

I morse kom jag inte ur sängen för herr Ångest hade attackerat mig hela natten. Jag var utslagen av kemiska substanser och vaknade samma klockslag som skolan började. Efter en kort överläggning med mitt psyke och min onda hals bestämde jag mig för att stå över dagens lektion. Något som inte är likt mig, jag brukar alltid vara där. För tillfället läser vi statskunskap och jag verkar vara den enda i klassen som tycker det är intressant, för kunskap är makt. Och jag skäms när jag inser hur lite jag kan om lagar, instanser och strukturer i vårt land. Därför borde jag varit i skolan i dag. Men, men, det är väl bara att ta nya tag.
Efter frukosten pratade jag med Therese på msn och vi bestämde lunchdate i stan. Som vanligt var det mysigt och trevligt att träffa henne, även om det bara blev en kortis. Efter att hon hade skyndat vidare satt jag kvar och dövade mitt dåliga samvete genom att läsa Den svenska politiken och dricka melonte.
När jag kom hem igen började världen återfå sina färger, för arbetsgivaren från Grönland hade mejlat mig igen. Och nu är det så gott som bestämt; under fem veckor ska jag jobba där i sommar!

Grönland?

Hela våren har jag gått och haft panik över hur svårt det är att få ett sommarjobb i den här staden. Helst hade jag velat arbeta med journalistik men det visade sig vara lättare sagt en gjort efter bara en termins studier. Efter att ha gjort några försök fick jag ge upp. Men vad skulle jag göra i stället? Lagret i hemstaden kändes inte så lockande...

Men för några dagar sedan damp ner ett mejl från föreningen Nordjobb. Dom erbjöd mig ett jobb, på Grönland! Shit, jag blev helt tagen. Jag kunde inte sova den natten. Vill jag? Vågar jag? Orkar jag? Ska jag hyra ut lägenheten i så fall? Vad vet jag om Grönland? Hur kommer det gå med språket? Så många frågor, men inte lika många svar. Fast det är klart att det lockar. Ön är spännande både ur miljö- och kultursynpunkt. Och lite äventyr och nya människor skadar aldrig. Kanske kan jag skriva någon artikel om det också, det hade varit toppen.

Bilden är tagen i Jokkmokk. Undra hur kallt det är på Grönland i juli? Förmodligen rätt okej i Nuuk, men det vore coolt att ta en tur till Illusat och inlandsisen...

Vacker vänskap

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos en mycket fin vän. Vi lagade indisk mat, filosoferade i timmar över köksbordet och såg på Gilmore girls. Det är så skönt att ha någon som förstår en, någon att andas ihop med.

Idag har jag kompisar från många olika sammanhang.

Från Nutiden; mina kursare, skolkamrater och andra i stan.

Men även från Dåtiden; alla vackra överlevnadssystrar. När mörkret var som mörkast delade vi allt. Vi växte liksom ihop för att orka. Det var dom som lärde mig att älska, för innan dess hade mitt liv varit så kalt. Det fanns bara en ekande ensamhet och ett utanförskap utan gränser. Jag var van vid att bli bortvald, bortförst och bortglömd och jag hade slutat hoppas. På ett liv. Men det kom. Och även om jag fortfarande balanserar mellan känslostormarna ibland kan jag känna sådan tacksamhet.

Tacksamhet för att jag fick en ny chans. Tacksamhet för att jag har ett eget hem. Tacksamhet för att jag har kommit in på en populär utbildning som jag trivs med. Tacksamhet för att jag kan äta utan dåligt samvete. Tacksamhet för att jag kan njuta.

Och framförallt; tacksamhet för mina underbara vänner.

Vad är du tacksam för?

Studerande gemenskap

Det finns saker i livet som är mindre roliga, en av dem är tentor. I morgon är det återigen dags att sitta och svettas i den stora salen, med de tre Kn:a (kårkvitto, körkort och kaffe) på bänken. Journalistikens lagar och etik har ältats under de senaste veckorna och idag var det dags för sista rycket. Jag och tre kursare satt på ett fik i tre timmar och gick igenom kapitel efter kapitel. Ibland systematiskt och effektivt, ibland uppgivet och distraherat. Ungefär så här lät det mot slutet:

-Jag fattar inte, det är säger emot sig självt
-Inte jag heller
-Jag vill ha en kaka!
-Efter det här kapitlet kan vi köpa det
-Ja, efter kapitlet, vi måste ha belöning!
-Ni är som Pavlos hundar!

Efter kakan insåg vi att vi behövde syre så vi tog en promenad till Slottskogen. Men ambitiösa som vi är pluggade vi samtidigt som vi gick, genom att förhöra varandra på anteckningarna. Kanske koncentrerade vi oss lite väl mycket, eftersom vi lyckades gå åt fel håll. Fast det gjorde inte så mycket, det resulterade bara i ännu fler skratt. Och jag tänkte; så mycket mer behöver jag inte. Bara goda vänner, strålande vårsol och gemenskap.
Till och med djuren log mot oss.

SKJUT!

Skoldagen började med att vi skulle bli brottsliga. En annorlunda uppgift kan tyckas, men syftet var att vi skulle lära oss vad man inte får skriva enligt tryckfrihetsförordningen. Genom att lägga till fakta i redan publicerade texter skulle vi alltså begå brott, exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp. Detta visade sig dom vara svårare än vi trott och de flesta blev friade av juryn (resterande kursare). Många skratt blev det dock när vi nästan kämpade för att bli fällda.

Under lunchen blev jag och några kompisar uppraggade av journaliststudenternas utbildningsråd (SKJUT) som som skulle ha möte. Och innan jag visste ordet av var jag invald i styrelsen! Ja, så kan det gå. Men det är väl som dom säger, demokrati fungerar inte för att vi bara skriver om det, det måste praktiseras också.

Så i morgon är det utbildningsdag på kåren som gäller. Det ska bli kul men tillfället är lite illa valt. På fredag är det återigen dags för tenta, suck och stön...

Maskrosbarn

Nyheterna i morse handlade om ungdomar på glid, och om hur mycket pengar samhället kan spara på att sätta in resurser i tid. Att exempelvis ge att barn som är i behov av extra stöd en kontaktperson kan förhindra att han eller hon faller in i ett missbruk. Det här borde inte vara något nytt, det borde vara en självklarhet.

Jag tänker på mig själv och mina medpatienter som jag mötte under åren i psykiatrin. Om hur vi hade skrikit och skrikit inför blundande ögon och avstängda öron. Om problemen som ingen ville veta om och som förnekades tills dom nästan tog död på oss. Då kunde ingen blunda längre och vi fick tillbringa dagar, veckor, månader eller år på sjukhus, för att laga vad som lagas kunde. Den här typen av vård är inte gratis, jag vill inte tänka på hur mycket jag har kostat samhället. Men samtidigt, om någon hade lyssnat på mig som barn, då hade det kanske inte behövt gå så långt.

Efter år av behandling kan jag äntligen leva ett vanligt liv, med skola, jobb, egen lägenhet och friska vänner. Äntligen är jag del av ett sammanhang som jag saknat så länge. Många av mina kompisar som jag träffade på olika sjukhus och behandlingshem mår också bra idag. Vi är maskrosbarn. Men även en maskros kan vissna. Och vi glömmer aldrig hur vi en gång nästan fick offra våra liv, för att överleva.