I går kväll, en vanlig tisdag, var det pepparkakor, lussebullar, glögg, julöl och äppelvin hos en kursare. Vi satt en hel hög journaliststudenter i hennes lilla etta och myste in(nan) advent. Ett par timmar senare gick vi vidare till Rätt till vård-festivalen på Sticky fingers. En klasskompis till mig är sångare i bandet Vapnet som spelade där. Dom var riktigt, riktigt bra. För några år sedan lyssnade jag en del på Vapnet, eftersom det var en viss persons favoritband. Och återigen blandades nutiden med dåtiden. För musik har en förmåga att tränga in genom huden. Under kvällen spelade även bland annat Kristian Anttila och Nationalteatern. Alla band ställde upp gratis och intäkterna gick till projektet Papperslösas rätt till vård. Att människor utan makt och med ett tungt bagage i kroppen ska få rätt till sjukvård tycker jag borde vara en självklarhet. Jag kan bara inte förstå att Sverige inte har kommit längre.
Jag undrar om migrationsministern har sett paniken i deras ögon och skriken som aldrig tystnar. Om han någonsin har umgåtts dygnet runt med en asylsökande kvinna vars depression gör att hon ligger i sängen så gott som varje timma (trots att hon har två små barn som väntar på hennes kärlek). Och om hon blir frisk, blir hon utvisad. Jag kan lova, att om man har varit med om det och sett det, så tror man inte att de här personerna simulerar. Och man undrar resten av livet hur det har gått för dem.
Jag undrar också om politikerna ser en skillnad mellan den somatiska och psykiatriska vården. För det känns som att den sista alltid är den mest eftersatta. Att det inte är någon mening att satsa på galningarna, de hopplösa fallen. Kanske sätter okunskapen barriärer. För jag vägrar att tro att det finns hopplösa fall. Jag vet att man kan bli frisk från svår psykisk sjukdom, speciellt om man får rätt hjälp. Dessutom består en människa av både kropp och själ, och borde vara lika viktigt att ta hand om båda.
Alla människor ska ha rätt till vård, avsett ursprung och oavsett sjukdom. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så.
