Till Engla och andra änglar

Idag klockan 21.00 tändes ljus över hela Sverige, till minne av Engla. Även mitt fönster lystes upp av det varma skenet och lågan dansade i takt med mina tankar. Vad tänkte du lilla, dina sista timmar i livet? Gick det fort, eller fick du lida i timmar, dagar? Ditt liv borde inte ha slutat här, du hade ju knappt ens hunnit fylla tvåsiffrigt. Du hade så mycket kvar att hämta.

Men han tog allt som var ditt

Vem är han? Vad fick honom att begå dessa vidriga mord? Kanske var han en gång ett älskat barn, kanske inte ens det...

Och jag tänker på andra barn som också blivit änglar alldeles för tidigt. Det som hände med Engla är mycket ovanligt. I de fåtalet fall där barn mördas i Sverige har nästan alltid gärningsmannen haft en relation till offret innan dådet. Och hur många trasiga familjer finns det inte? Där barnen visserligen nästan alltid överlever men inte lever. Kanske är det dom som blir framtidens våldsmän. Kanske var Englas mördare ett sådant barn.

Gräv 2008

Jag har haft en superseriös helg på den årliga konferensen för grävande journalistik. Tillsammans med två andra förvirrade kursare sprang vi omkring mellan glassmaskinen och mässhallarna för att besöka olika föredrag. Självklart fick jag en mapp, block, pennor, godis och tidningar i mängder. Runt halsen hade jag ett nyckelband med min namnbricka och jag kände mig mycket viktig. Om än lite ocool eftersom jag omgavs av flera hundra erkända journalister, från SVT, TV4, SR och olika tidningar. Kommer jag någonsin bli en av dem?

Föredragen handlade bland annat om grävande journalistik, hotbilder och nomineringar till Guldspadepriset. En av vinnarna till dessa var Isabella Löwin som även erhållit Stora journalistpriset för sin bok Tyst hav. Hon berättade om sin väg från kulturskribent till torskbeskyddare. Jag lyssnade även på hur Expressen upptäckte de falska Brillo-boxarna, och daltandet med den svenska vapenexporten.
Avslutningsvis talade den mutmisstänkta journalisten Trond Sefastsson som anklagats för att tagit emot flera hundratusen för att göra ett program i Kalla fakta om en dömd narkotikabrottsling. Själv hävdar han att han fick pengarna för ett juridiskt uppdrag. Trond påstår sig vara helt oskyldig, allt är en komplott. Dessutom påstod att det är vanligt bland alla journalister att man betalar ut svarta pengar till sina källor. Hans journalistkollegor var dock inte så övertygade och det blev en hetstig frågestund med bland annat Janne Josefsson.

I vilket fall var det en mycket intressant konferens, med god mat, trevligt sällskap och många, många koppar kaffe. Jag börjar nästan känna igen folk i branschen nu. Flera medarbetare i Debatts redaktion var där. Och när researchen jag intervjuade i veckan fick syn på mig gav hon mig en stor kram!
Men det viktigaste jag tar med mig från det här dagarna var ett uttalande som en guldspadevinnare gjorde:
- Lita aldrig på våra tillskyddsmyndigheter, det finns alldeles för många konflikträdda människor där.

Bakom kulisserna med Janne Josefsson

Skolveckan har varit intensiv. Salsföreläsningar om hur Sveriges medialandskap är uppbyggt har blandats med två besök på SVT för att göra ett mediaporträtt. Jag och en kursare hade valt programmet Debatt som sänds direkt härifrån Göteborg. Innanför dörrarna i Kanalhuset fick visitkort, en kopp kaffe och en snabb rundvisning. På samhällsredaktionen satt han, Janne Josefsson, i egen hög person. Han log vänligt mot oss och tog våra händer.

-Jag har också gått på journalisthögskolan, sa Janne

-Vi veeeet, dom praaaatar om dig, svarade jag helt nördigt

-Jaha, vad säger dom då då? sa han och skrattade

-Nä, dom är bara stolta över dig!

Sedan diskuterade vi utbildningen lite kort innan det var dags för vår intervju med en tjej som är resaercher på programmet. Hon hade gått ut från vår skola i våras och jag blev tokigt avundsjuk. Jag vill också jobba! Nu! Jag vill göra skillnad!

Två dagar senare satt vi i publiken under programmet. Thomas Bodström pratade om situationen på de svenska häktena och senare om OS i Peking som var huvudämnet för kvällen. Här hettade det till ordentligt mellan skådespelaren (och buddhisten) Claes Malmberg och Kinakännaren Jan Myrdal. Den sistnämnda sa saker som fick mina öron att nästan börja blöda. Enligt honom har Tibet aldrig varit ett självständigt land, att 1,5 miljoner tibetaner hade mördats var inget folkmord och enligt honom var Kina ingen diktatur. Jan Myrdal sa att Claes Malmberg pratade "snömos" (vad det nu är?) och Claes kallade Jan för "din jävla papegoja".

Jag hade velat berätta om den torterade tibetanska munken jag mötte i Indien, och barnen som flytt över bergen. Om sorgens Lhasa och det ockuperade landet. Men min vinkande hand fick ingen uppmärksamhet. Och på sätt och vis gjorde det inte så mycket, för diskussionen urartade snabbt och blev bara ren pajkastning. Dessutom var ju min roll där mer att studera programmet än att deltaga.

Men det får nog bli en blogg om det här, en blogg om mina tankar om Tibet. Utan avbrott

Jag och Nyhetsmorgon söndag

Det finns dagar som man för alltid kommer att spara. Söndagen 16 mars 2008 är en sådan dag för mig. Då medverkade jag i Tv4:s Nyhetsmorgon söndag, med Jenny Östergren. Även om jag frågade mig själv flera gånger om jag gjorde rätt som valade att vika ut mitt liv i direktsänd tv, så tog jag risken. För jag kunde inte vara tyst längre. Min desperation över hur den svenska psykvården (inte) fungerar höll på att spränga sönder mig inifrån och ut. Jag kunde inte vara tyst längre. Och innan jag riktigt hann förstå det själv satt jag på tåget till huvudstaden. Min underbara vän Helena mötte mig på centralen och vi tillbringade resten av dagen med te, mys, middag på restaurang och konsert.

Nästa morgon bar det av till tv4-huset, taxin hämtade mig 8.20, väldigt sent tyckte jag som trodde att jag skulle missa sändningen på grund av att taxin körde fel, fick motorstopp, hamnade i en bilkö... Men fram kom vi och jag blev inkastad i sminket direkt. Sedan fick jag rusa ner till studion och helt plötsligt satt jag där vid det stora runda bordet, i dirketsändning. Nio minuter är inte länge när det finns så mycket man vill förklara. Ibland gick det impulser genom hjärnan "idiot, säg något smart nu när du har chansen!" men annars var jag faktiskt rätt lugn. Jag kände mig trygg med Jenny. Vi pratade om mobbningen jag utsattes för som barn och mina erfarenheter av psykvården. Att behandlingshemmet jag bodde på kanske ska läggas ner. Jag förstår verkligen inte, hur många fler änglaflickor ska behöva lämna oss innan politikerna agerar?

Efter sändningen stapplade jag ut till Helena som satt och tittade på programmet i fikarummet. Jag var helt tom och ville bara gråta. Jag kunde inta avsluta mina meningar, orden hade liksom försvunnit. Jag trodde att jag hade gjort bort mig totalt. Men sedan trillade sms efter sms in som sa det motsatta och efter ett tag lugnade jag mig. Jag och Helena satt kvar och kollade på Nyhetsmorgon tills Jenny var klar. Vi klappade händerna åt tibetanerna i rutan som gjorde uppror mot Kina inför OS. Och Helena sa:

-Men Sara, nu tittar vi ju på nyhetsmorgon!

Och jag kunde inte annat än skratta, för det var ju just det jag hade pratat om under hela vår resa förra året, att när vi kommer hem ska vi titta på nyhetsmorgon. Jag vet egentligen inte varaför jag tjatade om det så mycket. Jag förskte väl övertyga mig själv om att det fanns NÅGOT som jag saknade hemma.

Efter sändningen kom Jenny upp till oss och vi pratade lite. Tack Jenny för att du lyssnade på mig, på oss.