Flyg lilla fågel...

Det är sommar och jag bor vid havet. Klippor, salt vatten och fiskmåsar. En god bok, några kex och islatte. Ibland ensam och ibland med vännerna. Lazy days. Jobbet som radioreporter väntar. Jag smygstartade förra veckan. Nybörjarnervositet och teknikångest. Adrenalin och nyhetspuls som slår, under huden. Bli bjuden på nybakade kakor i ett hus i skogen, och minnas barndomen som svischade förbi på landsvägarna. (Jag var 16 år och hästarna fyllde upp mitt liv. Ridläger, tävlingar, inridning av unghästar och tillridning av ponnysar). Tio år har gått sedan dess. Och jag vill knappt minnas allt som hänt. Men tanken på att allt är under förändring gör att jag åtminstone ibland vågar se på framtiden med tillförsikt. 

   Men för bloggen är framtiden oklar. Egentligen vill jag skriva, men jag vet inte hur. Under våren har jag flytt till twitter-landet. Det fanns bara plats för 140 tecken åt gången. Men kanske har utrymmet vidgats nu. Det lutar dock åt att bloggen kommer flyttas och ändra lite fokus. För just det, allt är under förändring. 

... flyg du som kan

Hägglund och rättspsyk

Möttes i morse av Rapports nyhet att var sjunde person som har begått ett brott och dömts till rättspsykatrisk vård befinner sig på allmänpsykatriska avdelningar. Göran Hägglund gav följande kommentar:

- Jag tycker man ska hålla isär olika grupper så människor som är i en svår sårbar situation inte behöver konfronteras med personer som kanske är grova brottslingar. 

Och jag undrar fortfarande vad han anser om det faktum att personer med självskadebeteende vårdas på rättspsykatriska enheter... För det är väl samma sak, fast tvärt om?

Sjukling

Under de senaste dagarna har jag har sett våren lysa utanför fönsterrutan men inte kommit dit, ut. En två kilo tung taggboll flyttade in i mitt huvud och stack mig så fort jag rörde mig minsta lilla. Ont i huden, vaderna, ryggen, skuldrorna, nacken, händerna, ögonen och så klart - huvudet. Jag visste knappt att jag hade så många kroppsdelar. Basal kroppskännedom släng dig i väggen, influensan har gjort mig bra mycket mer medveten om min kropp. Jag borde vara mer tacksam för att den vanligtvis fungerar. För det suger verkligen att inte kunna gå till skolan, hur mycket man än vill och behöver. Det hjälper ju inte att jag kodade artiklar i mina feberdrömmar, dom ligger ändå kvar i skolans server och väntar på mig. Men i dag har jag faktiskt varit nästan feberfri, och hyperaktiv inombords av all trisstess. Så, i morgon hoppas jag på att kunna ta tag i projektarbetet igen.

För övrigt har jag kommit på fler saker att vara tacksam för:

- Fina kompisar som hör av sig och visar att dom bryr sig. Och som skickar sms som påminner om att teve sänder "SM i höga hopp" (internt kurslitteraturskämt)

- Att jag är uppvuxen på landet och därmed alltid ser till att ha ett basförråd med mat hemma.

- Att det bara tar tre minuter att gå till affären (kanske det dubbla med feber dock) om jag trots allt verkligen behöver något.

High on life

Trött och energifylld. Lättad och uppfylld. Tom och glad. Det har varit en dag i mitt tyckte. Handledningen inför projektarbetet flöt på fint och jag kunde ägna eftermiddagen åt att förbereda sändningen. Läsa bok, skriva manus, klocka tiden. In i studion tillsammans med den andra programledaren. Försöka inte staka sig. Inte bli för arg när man säger fel ord. Ställa dom rätta frågorna till gästen. Och testa lite studiosnack utan manus. Puls och skratt. Fokus. Gästen innan hon gick:

- Hoppas ni inte blir utbrända

Risken kändes inte överhängande just då i alla fall, och dessutom Been there, done that (typ). Men för att ta det säkra före det osäkra avrundade jag kvällen med att gå på bio med några söta kursare. Slumdog millionaire visades på duken, rekommenderas starkt! 

I morgon blir det datasalen och kodning av artiklar. Klockan åtta på kvällen sänds vårt program, kan höras direkt via webben på Göteborgs studentradio, K103.

Kursare K fotade lite med min mobil under en låt

Sändarna

Jag lever kvar i min radioeufori, trots att jag borde tänka på annat. I morgon ska vi spela in vårt radioprogram, Sändarna, till studentradion. Vi har något slags övergripande press-stress-konkurrens-tema. Studiogästen heter Eva F Dahlgren, journalist och författare. Hon ska prata om utbrändhet. Jag är pepp som attan, köpte hennes bok Det här är inte jag på vägen hem från skolan i dag och läser för fullt. Måste komma på åtminstone några bra frågor. Känner lite press (haha) eftersom jag sa intervjua en journalist som är tusen gånger mer erfaren än jag. Men det blir bra. Jag längtar till morgondagen. Till pulsen. Till producentens ord i lurarna "20 sekunder kvar, mik upp, 10 sekunder kvar..." Till en timma av fokusering. 

Let´s play!

Klipplördag

Har haft en någorlunda aktiv lördag på egen hand. Tillbringade förmiddagen på skolan för att sätta ihop mitt radioreportage. Det är en ganska surrealistisk känsla att sitta där när inga deadline-stressade studenter springer omkring i korridorerna. I dag var bara jag, en kaffe latte och redigeringsprogrammet på plats. Ett par timmar senare hade jag spelat in nya prator (= text i reportaget som man läser själv) i studion och lagt klippen i rätt ordning. Hyfsat nöjd med min insats begav jag med hemåt. På vägen inhandlade jag ett nytt gymkort. Har insett att allt mitt sittande framför datorn är sådär bra för kroppen, jag måste få igång blodcirkulationen. Nu är det strax slut på ensamheten till förmån för lite schlager med några kursare. Trevligt.

Hoppas  ni får en skön kväll!

Flum lönar sig!

Fick tillbaka vår statistikuppgift i dag. Vi behövde inte komplettera som en del andra tvingades göra, och fick till och med ett omdöme som var högre än det vanliga okej. Ja, jag säger då det; lite flum och kex lönar sig! 

Kursen är slut, alla uppgifter är inlämnade och godkända, snart är det helg - Skåne och årsmöte med SHEDO. Sounds nice to me!

Nu: fika med vän och sedan föredrag om microlån med Utrikespolitiska föreningen.
Hoppas det är bra med er!

Den konstanta krisen inom psykiatrin, del 2

Göteborgs tre psykakuter kan snart reduceras till en enda och jag förstår ingenting. I början av januari stängdes akuten i Mölndal för personer med psykiska problem. Nu har det kommit ett förslag att stänga även Sahlgrenskas psykakut under sommarmåndaderna. Men enligt GP finns redan färdiga planer på en permanent nedläggning. Hur en psykakut ska kunna täcka upp för hela Göteborg är för mig obegripligt. Kötiden kommer bli outhärdlig och jag är rädd att det kommer avskräcka folk från att söka hjälp. För tro mig, psykakuten är inget ställe man vill vara på en sekund längre än nödvändigt.
Trots att Västra Götalandsregionens ekonomiska resultat för förra året visar ett överskott på 885 miljoner är anledningen till stängningarna som vanligt sparkrav. Och som vanligt verkar psykiatrin vara ett lämpligt omårde att krama ur några kronor av. Men frågan är om det blir så lönsamt i längden. Friska människor borde väl kosta mindre än sjuka?

I april förra året granskade GP psykiatrin och psykakuten på Sahlgrenska. En läkare beskrev då situationen så här:
- Om man krossr ett fönster på psykkliniken i dag är det inte för att slå sig ut, utan för att komma in.

Att vara eller icke vara - seriös

Fick höra av två oberoende kompisar att jag hade varit oseriös i förra veckan. Ja, dom sa det inte på ett taskigt utan dom var mest förvånade. Jag antar att man inte ses som en toppstudent om man får för sig att skriva en analys i kexform. Men tydligen hade jag varit underhållande att umgås med, och det är ju minst lika viktigt. Egentligen. 

På tal om seriositet uppstod en något konstig situation i skolan i dag. Jag satt vid radiodatorerna och redigerade mitt reportage till studentradion när en lärare kom fram till mig.

– Men, vad gör du? frågade han

– Radio, svarade jag glatt

– Borde inte du göra statistikuppgiften?

– Eh, va? Den lämnade vi in i fredags. Har vi gjort något fel? 

– Nä, eller jag har ju inte kollat på dom än

– Får jag göra radio då?

– Ja ja, bara du har gjort statistiken ordentligt

– Självklart (...)

Ytterst förvirrande situation. Deadline för statistikuppgiften hade inte varit när läraren kom fram till mig, så han ville väl bara kolla av läget. Men jag kände mig som ett litet barn som blivit ertappad med fingrarna i kakburken. Borde jag kanske putsat lite mer på siffrorna och diagrammen? Jag bestämde mig för ett nej i den frågan. Jag hade gjort det jag skulle. Och i dag satt jag åtta(!) timmar extra i skolan för att jobba med mitt reportage. Det är faktiskt - seriöst. 

Den konstanta krisen inom psykiatrin, del 1

För ganska exakt fem år sedan fick jag ett uppdrag. Att skriva en debattartikel i Aftonbladet om den svenska anorexivården. Jag knappade ner mina ord på laptopen i mitt rum på behandlingshemmet som jag bodde på då. Prestationsångesten hetsade fram tårar och skrivkramp, men när kvällen var slut hade det blivit en artikel. När jag läser den i dag slås jag dels av hur mycket som har hänt med mig själv, men också av hur lite psykiatrin har förändrats. För kampen är densamma. Behandlingsenheten Videgården, som jag skrev om i artikeln, lades ner och när beslutet var fattat fanns inget att göra. Mångårig kompetens försvann och flertalet patienter blev utan advekat vård. I stället skickades vissa av dem till rättspsyk.

Och nu är behandlingshemmet som jag bodde på när jag skrev debattartikeln nedläggningshotat. Trots att det är det sista som drivs av Västra Götalandsregionen och som tar emot ungdomar med (bland annat) ätstörningar och personlighetsstörningar. När jag var sjuk fanns det två till. I dag är båda stängda. Regionen ska satsa på öppenvården i stället. Öppenvård är bra och jag tror att en utbyggnad av den skulle kunna motverka inläggningar, vilket är utmärkt. Men faktum kvarstår; alla kan inte bo hemma. Det kommer alltid finnas personer som är i behov av dygnet-runt-vård. Och ett behandlingshem bedriver, just det, behandling. Det gör inte sjukhus. I alla fall inte de sjukhus jag var inlagd på. Jag undrar om politikerna förstår att de är liv de skär ner på. 

Under ett tag framöver tänker jag därför skriva några blogginlägg om det här. 

Jag lever mitt liv i dag. Varken anorexi, självskadebeteende eller depression är obotliga sjukdomar. Man kan bli frisk. Men under mina år inom psykiatrin var det flera av mina vänner som föll på vägen, och som aldrig reste sig igen.

Bilden är tagen i Idre sommaren 2006. Då var jag nyss utskriven och redo att möta livet igen. 

Min debattartikel kan ni läsa här

How to make a smile

På dagens schema stod statistikövning i databasen SPSS. Måttligt upplyftande tyckte jag. Men man får det inte roligare än man gör sig. Och turligt nog har jag kursare som inser samma sak. Efter några timmars tidningsanalys och ifyllda kodscheman var det lunchrast. Eller snarare lunchmöte för oss som gör studentradio. Lyckan var stor när vi kunde kidnappa nyhetsredaktionsklassrummet (åh, här är vi hemma!) för en timmas scoop-diskussion. Onsdagens sändning blir grym. Om jag bara bara blir klar med statistiken så jag hinner redigera mitt inslag om läkemedelsponsring på läkarutbildningen. Men det ordnar sig. Alltid. 

Redaktionsmötet höjde i alla fall min signalsubstansivå till oanade höjder. För att det skulle hålla i sig under resten av dagens alldeles för många timmar framför datorn släpade jag med mig min gruppkompis för inhandlande av nödproviant. Den bestod av följande: Pan-pizza, kaffe, mjölk, cider med hjortronsmak (en annan kursare uppmanade oss att köpa något coolt) och bokstavskex. Jag roade mig kungligt med dom sistnämnda. Hade som vision att skriva hela vår analys i kexform, men eftersom den skulle innehålla 3000 tecken blev det lite för jobbigt.

Några kreationer hann jag dock med innan jag blev tvingad att återgå till dataprogrammet. I morgon blir det fortsättning följer. Men det känns okej. Vi har ju kaffe, och några bokstavskex kvar.  

När isen smälter

Jag har precis tittat på Nya vädrets offer. Programmet utspelade sig i Qullorsuaq på norra Grönland, en av de platser där isarna smälter snabbast. Effekterna av det här väntas bli enorma. Inuiternas kultur hotas. Jaktsäsongen har kortats med månader, för när isarna inte bär blir det svårt att skjuta säl och köra hundspann.

  När jag bodde på Grönland i somras fick jag höra att isbjörnarna inte hittar tillräckligt med mat. De minskar i antal, och de som finns kvar börjar bege sig in i städerna för att leta efter något ätbart. Men de finns de som kommer drabbas ännu hårdare än grönlänningarna. För när glaciärerna i Arktis smälter stiger havsnivån, och då riskeras många platser runt om i världen att läggas under vatten. 

 Att kolla på de enorma isbergen och glaciärerna är bland det mäktigaste jag har upplevt. 

Jag var bland annat och tittade på glaciären Eqi, ser ni att den kalvar? Ja, det heter så när iskristallerna sprängs ut och raser ner i vattnet. Tyvärr smälter även den här glaciären i en allt snabbare takt. 

Men bland det konstigaste jag har upplevt var att det brann precis bredvid glaciären. Den varmaste sommaren i lokalbefolkningens minne tillsammans med ett kvarglömt gasolkök var orsaken. 

 Nej, det är nog dags att börja ta lite bättre hand om vår planet, eller vad säger ni?