Lågan brann i Tibet

I helgen kom OS-facklan till Tibets forna huvudstad Lhasa. Utvalada personer med särskilt tillstånd stod längs gatorna och hurrade och inga större upplopp har rapporteras. Allt var ordnat och tillrättalagt av nervösa kineser. Vårens kaos får inte upprepas. Enligt tibetanska källor dog över 200 personer då. Allt hade sin början 10 mars då tibetaner varje år firar "Tibet rising day" till minne av dagen för 49 år sedan då de gjorde uppror mot kineserna. Det slutade i ett katastrofalt blodbad och deras politiska och andliga ledare Dalai Lama tvingades lämna sitt residens Potala Palace för att fly landet. Efter det beräknar man att ungefär en miljon människor dog. De mördades. De utsattes för hårt tvångsarbete tills deras kroppar gav upp. De svalt ihjäl, bland annat efter misslyckade skördar då de var tvungna att så ris i stället för korn.

När jag besökte Dalai Lamas nuvarande hemstad, Dharamsala i Indien träffade jag en munk som suttit i kinesiskt fängelse i fyra år, anklagad för att ha startat ett uppror mot Kina. Han fick elchocker. Tvingades stå på krossat glas. Blev nedblött och utkastad i den hemska kylan. Fick soppa gjord på vatten från avloppet. Allt för att avslöja vilka fler som varit delaktiga i upproret. Men han vägrade och lyckades på något sätt ta sig i från fängelset och fly till Indien. Där behövde han sjukhusvård i ett år för sina skador. Nu reser han världen runt och berättar sin historia.

I Indien där tibetanerna får tala fritt var det mycket prat om OS i Peking 2008. De hoppades på att omvärlden äntligen skulle se dom då. Se och hjälpa. Men nu är det tyst. Jag undrar hur länge tibetanerna kommer orka fortsätta sin fredliga kamp. Speciellt bland de unga fanns en stor frustration, flera menade att Dalai Lamas metod inte hjälper, de måste agera. För de saknar sitt hemland och de heliga platserna. Men jag vågar inte tänka hur hur besvikna de kommer blir när de ser att Tibet har dött. För nästan alla kloster har rivits, heliga sjöar tappats på vatten, ädla metaller och mineraler har skövlats och djur utrotas. Det mytomspunna landet finns inte längre.

Låt inga fler änglaflickor falla

Jag är en relativt aktiv mediakonsument. Så fort jag är hemma står teven eller radion på, och jag läser nyheter både på tidningar och på nätet. Men ibland blir det för mycket. Den här veckan har jag kommit över en artiklar om det höga självmordsantalet både bland inuiter på Grönland och bland renskötande samer i vårt eget land. Jag har tänkt blogga om det här senare. Men först det som fick mig att nästan spricka inifrån och ut.

I måndags kom en rapport från socialstyrelsen om att allt fler unga kvinnor behöver psykiatrisk slutenvård. Min vana trogen slog jag på teven och morgonnyheterna det första jag gjorde. SVT hade gjort ett inslag om om rapporten och berättade att det var främst ätstörningar som var orsaken till att unga kvinnor landes in. Det första som möter mina ögon i reportaget är en inzoomad arm på en ung tjej, täckt av ärr efter självskador. Hon satt på sitt rum och det syntes tydligt att det var ett behandlingshem. Jag hann tänka att det påminde en del om Videgården, ett av ställena jag var på när jag var sjuk. Men jag reagerade inte så jättemycket på det. Ofta ser det ganska likadant ut. Säng och skrivbord och väggar täckta med kort i ett desperat försök att göra det lite mer personligt. Kameran följde sedan med tjejen ut i korridoren och nu såg jag att det var väldigt, väldigt likt Videgården. Fast det kunde det ju inte vara, eftersom stället är nedlagt sedan drygt två år tillbaka. Till sist filmade dom uppehållsrummet. Min värld började gunga när jag kände igen soffan, ångest-soffan där jag satt varje morgon efter mardrömsnätterna. Matbordet där jag och dom andra tjejerna kämpade med kvällsfikat. Och pysselrummet där vi försökte distrahera tankarna genom att trä pärlor.

Jag fick tvinga mig tillbaka till verkligheten. Till min studentlägenhet och till mitt liv som jag nu har skapat mig. Först visste jag inte vad som var störst, tacksamheten för det jag har nu eller sorgen över det som varit. Men tacksamheten vann, jag kom ur helvetet.

Sedan blev jag arg och frustrerad. HUR kan man göra ett inslag om att unga behöver mer slutenvård och sedan visa ett ställe som nedlagt som exempel? Utan att ens nämna det! För köerna inom psykiatrin är enorma och tyvärr når inte alla fram. Det händer alldeles för ofta att änglaflickor flyger iväg till himlen för tidigt.
Tårarna börjar trängas när jag tänker på dom som jag förlorade på vägen. Och hur jag lovade efter en av mina bästa vänners död, att jag alltid skulle kämpa för henne, för oss. Det är därför jag har skrivit debattartiklar ätstörningsvården och varit med i Nyhetsmorgon. Det är därför jag aldrig, aldrig tänker ge upp den kampen. Den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men illamåendet efter det illa valda inslaget ville inte gå över. Så jag mejlade reportern på SVT och frågade helt enkelt hur dom hade tänkt. Han skrev ett långt svar tillbaka, och bad om ursäkt. Det hade gått för fort helt enkelt, och han visste inte att Videgården hade lagts ner. Han skrev också att han aldrig mer skulle använda det materialet, om det inte var så att man pratade om nedläggningshotade behandlingshem. Och det hoppas jag att dom kommer göra nu, för det kan inte få nog med uppmärksamhet.

Paparazzi-Sara

Trots många nätter med alldeles för lite sömn var det inga problem att komma ur sängen i tid i morse. Jag hade lovat Therese att följa med henne till stallet för att fota terminens avslutningstävling, och eftersom både hon och hästar brukar få mig på bra humör lyckades jag ta mig till bussen i god tid. Jag hjälpte till att bygga banan, like old times, men ställde mig sedan utanför staketet som åskådare. Kameran med det nya zoomobjektivet åkte upp ur väskan och efter att ha försäkrat mig om att jag inte skulle skrämma slaget ur någon lite pålle började jag fota som en liten paparazzi. Lyckan var stor när jag såg att jag för första gången i mitt liv kunde ta skarpa hoppbilder!

Therese var bäst så klart. Trots att hon hade stallets kanske hetaste häst såg det fint och kontrollerat ut. I alla fall fram tills sista hindret då Spitfire hade fått upp ångan ordentligt och nog mer siktade på att hoppa över staketet än hindret. I mål kom dom dock lyckligt och väl, och Therese blev en rosett rikare. Och jag var stolt över henne som hade lotsat hästen så fint och klokt genom banan. Efter att ha pussat Spitfire på mulen några gånger gick vi hem och lagade lite mat. Där och då läste jag ett gammalt sms och insåg att att jag hade gjort en missuppfattning av relativt hög grad. Jag skulle träffa mina gamla kursare på dagen och inte på kvällen som jag hade trott. Så det var bara att kontakta en av dem och förklara läget. Smart Sara.

Det var bara att bege sig in till stan fortare än kvickt. Men jag hann. Vinet låg dock kvar i hemma i kylen, och jag hade fortfarande samma kläder på mig som jag hade haft i stallet. Fast det kallas prioritering, och jag valde att prioritera mina vänner framför materiella ting. Därför blev det en kaffe latte i pappersmugg och några timmars mys, småprat, skratt och djupa diskussioner. Innan molnen började omringa oss, staden tystnade och killarna försvann. För ja, Sverige spelade visst någon EM-match idag....

Stoppa FRA-lagen!

Äntligen har den blossat upp. Diskussionen om att Försvarets Radioanstallt (FRA) eventuellt ska ges möjlighet att avlyssna all kabelbunden kommunikation som passerar landets gränser. Som (förhoppningsvis) blivande journalist tycker jag att det här är ett fruktansvärt förslag. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. Men vad händer nu? Mycket journalistik bygger på källornas rätt till anonymitet och på meddelarfrihten. I värsta fall kan dessa vara ett minne blott om ett tag. Visserligen tror jag inte att FRA har oändligt med resurser att avlyssna alla samtal och kolla mejl hela tiden, men folk kommer bli rädda. De kommer dra sig för att ta kontakt med media när de vet att deras information kan komma att röjas.

Första gången jag hörde talas om det här var när jag besökte konferensen GRÄV 2008 i våras. Eftersom jag då var totalt oinsatt var det lite svårt att hänga med till fullo i paneldebatten. Men en sak minns jag tydligt; kartan över hur internettrafiken fungerar. För man kanske tror att ens mejl från Göteborg till Stockholm går raka vägen, och inte utanför landets gränser. Så är det inte. Oftast åker mejlat mellan olika servrar i hela världen innan det till slut kommer fram dit den ska. Därför kan förslaget om rätten till avlyssning även beröra ditt och mitt privatliv. Vill du det?

På tisdag förväntas förslaget röstas igenom i riksdagen. Alliansen är för förslaget och oppositionen emot. För att det ska bli ett nej måste minst fyra borgerliga riksdagsledamöter också rösta emot. Trots enorma folkliga protester mot förslaget vekar alliansen ha en förmåga att alltid hålla varanda bakom ryggen. De spelar i samma lag och ingen vill bli utfryst. Det skrämmer mig. Jag trodde politik var diskussion och inte konstant konsensus.

Stopppa FRA-lagen nu!

Free Tibet

Igår träffade jag min Tibet-kompis. Ja, jag kallar henne så. Inte för att hon kommer från Tibet utan för att hon, liksom jag, har varit där. Vi träffades på kårens utbildningsdag för några veckor sedan. Mitt under allt styrelsesnack råkade hon nämna sin resa i Tibet och då var ju jag tvungen att berätta att jag också har gjort en sådan. Hon blev väldigt förvånad, hon har aldrig träffat någon annan som varit där. Så resten av kvällen kunde vi knappt prata om något annat, till de andras förtret... Till slut fick vi ge upp men bestämde att vi skulle ses så fort skolan hade slutat. Och igår blev det äntligen av!

Hon bjöd på lunch i sin lägenhet som var inredd med tibetanska handknutna mattor, kuddar, flaggor och foton. Och jag kände mig som hemma. Vi pratade pratade pratade, oavbrutet i FEM timmar! Det var fint med någon som förstod en. Någon att dela upplevelserna med. Någon som var kunnig i ämnet och framför allt väldigt intresserad. Vi tittade på varandras foton och skrattade över de ibland väldigt liknande motiven på samma kloster och samma heliga sjöar. Största skillnaden var att hon besökte Tibet på sommaren, under den korta perioden av grönska. På mina kort var det bara sand, sten och jord.

Jag undrar vad som kommer hända i det ockuperade landet långt, långt bort. Kommer förtrycket och fattigdomen bestå? Vad händer under OS? Jag vet inte om jag orkar se ett uppror till i huvudstaden Lhasa, på gatorna där jag strosade runt för ett år sedan. Hur mår de fattiga barnen med trasiga jackor och förkylda näsor? Hur går det för de hårt kontrollerande munkarna och kvinnan som blev slagen av en kinesisk vakt? Och vad hände med familjen som vi gav ett paket med familjefoton från släktingarna i Indien?

Ja, dessa tankar cirkulerar dagligen i mitt huvud, därför var det skönt att prata med tibet-kompisen. Men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Vad är den rätta lösningen? Ska vi bojkotta OS? Är det rimligt att kämpa för att Tibet ska bli ett suveränt land? Det enda jag vet helst säkert är att jag vill ha ett Tibet fritt från förtryck. Där människorna får ha bilder på Dalai Lama och tala sitt eget språk full ut.

Jag vill komma tillbaka till Lhasa utan att behöva andas in den depressionsförgiftade smogen. Jag vill kunna le mot människorna där och få ett leende tillbaka.

Bilden är från det tibetanska kvarteret i Lhasa. Kvinnan till vänster har en bönesnurra i handen. Dessa vevar de runt, runt för att snurra upp bönerna till himlen.

Bok: Vildängel

Av: Lina Forss

Huvudpersonen heter Anna Maria men kallas för Timotej efter ängen hon blev till på. Man får följa hela hennes uppväxt i en rik överklassfamilj med start under 70-talets Stockholm. Hennes föräldrar skiljer sig tidigt och hon börja växla pappans jetsetliv med mammans radhus. När mamman hittar en ny kille flyttar Timotej med till London. Här ägnas dagarna åt privatskolor och hysteriska fester.

Men en dag dyker den upp, knölen på mammans hals. Och nu hjälper inga kreditkort. Timotej slängs mellan hopp och förtvilan, påbörjade utbildningar som hon inte orkar med och en pojkvän som hon borde ge upp.

Vildängel är en vacker bok med ett annorlunda språk. Det är som att orden inte får plats. Författaren leker med dem i de korta kapitlen som ger en ständig rörelse. Det hände dock att jag ibland önskade att det skulle hända något mer i själva berättelsen som drev handlingen framåt.

Lina Forss roman är delvis självbiografisk, hon är dotter till finansmannen Wictor Forss. Det här tycker jag ger en trovärdighet till berättelsen men till skillnad från många andra som skriver om sitt liv är författaren en mycket duktig skribent.

Betyg : 4S av 5S

Bokrecensioner

Ja, så mycket jouranlistik har det inte blivit i den här bloggen, än så länge. Men nu har jag tänkt råda bot på detta och börja skriva lite bokrecensioner. Mest för att jag behöver träna på det, men även för att förhoppningsvis inspirera andra och tipsa om goda böcker.
Just läsandet har alltid varit viktigt för mig. Det ger en möjlighet att fly vardagen i stund och besöka andra världar som man annars inte har tillgång till. Dessutom ger böcker ofta både och hopp och tröst.
Så, läs läs läs!

Ränderna går aldrig ur

Ett misslyckat arbete och allt gick i kras. Konturerna suddades ut och världen började snurra och det kliade under huden. Sedan svartnade det. Platsar jag ens på ett universitet? Jag är ju bara ett arbetarklassbarn, uppväxt utan analyserande diskussioner vid middagsbordet. Hur kom jag ens in på ett så populärt program? De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annan stackare. Om jag inte når upp till mina mål börjar jag tvivla på hela min existens. Utan mina prestationer är jag ingenting. Och så har det alltid varit.

I lågstadiet när vi hade prov på multiplikationstaballen varje fredag gjorde magen ont i flera dagar i förväg. Jag kunde inte se fram emot helgen för jag var så rädd att jag skulle få ett fel på testet. Och när jag blandade ihop Estland, Lettland och Litauen på kartprovet ville tårarna inte ta slut. Läraren såg på mig med oroliga ögon och frågade om det var mina föräldrar som pressade mig. Men nej, det var bara jag som satte kraven. Jag ville ju så gärna vara duktig, det var mitt sätt att få uppmärksamhet, mitt sätt att bli sedd. Ett VG var lika med ett misslyckande och ett MVG kunde ändå alltid ha varit bättre. Aldrig, aldrig nöjd.

Så fortsatte det hela min skolgång. Och fortsätter fortfarande. Länge straffade jag mig själv på diverse olika sätt om det gick dåligt i skolan. Men det är slut på det nu, det leder ingenstans. Jag måste lära mig, att jag inte ÄR mina prestationer, att jag har ett värde i mig själv. Det är svårt, svårt, svårt. Men en dag ska jag nå dit. Då ska inte ett dåligt reslutat utlösa en panikattack eller många timmar av apati.
Ränderna kommer att blekna

Klasstillhörighet

Dagen har varit upp-och-ner, hit-och-dit, fram-och-tillbaka, full fart och tvärstopp. Ja, faktiskt inte känslomässigt utan rent fysiskt eftersom jag och en kursare har åkt karuseller på Liseberg i åtta timmar. Jag älskar som sagt allt som går fort. Förutom när jag kör bil för då är jag hypokondriskt rädd att krocka med någon. Men annars; full galopp över en äng, forsränning i Nepal, skidor i fjällen eller bergbanan Balder här i Göteborg, det spelar ingen roll. Jag måste bara känna att jag lever ibland.

Så i dag var det alltså karusell och mjukglass med strössel som stod på schemat. Det ska ju vara viktigt att ha sitt barnasinne kvar. Och barn fanns det på Liseberg, varenda skolklass i Sverige verkade vara där för att fira sin avslutning. Vi lyckades tydligen smälta in bra. I kön när jag stod och yrade om att det skulle bli såååå coolt (?) att göra praktik nästa år frågade en liten tjej oss i vilken klass vi gick.
-Eh.. journalistprogrammet
Hon tittade frågande på mig
-Ja, alltså universitetet
Hon såg fortfarande lika frågande ut men sa i stället:
-Jag når inte upp, jag får hoppa.
Nu var det jag som tittade frågande på henne, innan jag förstod att det var karusellen hon syftade på.
Min kursare höll på att krevera av att inte skratta och jag försökte därför hålla i gång en meningslös konversation. Men även mina kinder började rycka eftersom det var så uppenbart att tjejen trodde vi var max 15 och inte 25. Visserligen är det inte första gången någon gissar fel på min ålder men det här var nästan lite väl bra...

Senare på kvällen när vi hade tröttnat på allt eftersom det inte gick fort nog längre fick min kompis för sig att vi skulle åka ponnykarusellen. Hon tyckte att nu skulle vi vara barn fullt ut i stället. Men där tog det stopp
- Sorry tjejer, ni är lite för gamla, sa vakten.
Att man aldrig ska passa in

Bilden är från Öland sommaren 2005. Vem som har tagit den minns jag inte, men ja, det är jag som flyger i luften längst till vänster.

Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor