Bakom kulisserna med Janne Josefsson

Skolveckan har varit intensiv. Salsföreläsningar om hur Sveriges medialandskap är uppbyggt har blandats med två besök på SVT för att göra ett mediaporträtt. Jag och en kursare hade valt programmet Debatt som sänds direkt härifrån Göteborg. Innanför dörrarna i Kanalhuset fick visitkort, en kopp kaffe och en snabb rundvisning. På samhällsredaktionen satt han, Janne Josefsson, i egen hög person. Han log vänligt mot oss och tog våra händer.

-Jag har också gått på journalisthögskolan, sa Janne

-Vi veeeet, dom praaaatar om dig, svarade jag helt nördigt

-Jaha, vad säger dom då då? sa han och skrattade

-Nä, dom är bara stolta över dig!

Sedan diskuterade vi utbildningen lite kort innan det var dags för vår intervju med en tjej som är resaercher på programmet. Hon hade gått ut från vår skola i våras och jag blev tokigt avundsjuk. Jag vill också jobba! Nu! Jag vill göra skillnad!

Två dagar senare satt vi i publiken under programmet. Thomas Bodström pratade om situationen på de svenska häktena och senare om OS i Peking som var huvudämnet för kvällen. Här hettade det till ordentligt mellan skådespelaren (och buddhisten) Claes Malmberg och Kinakännaren Jan Myrdal. Den sistnämnda sa saker som fick mina öron att nästan börja blöda. Enligt honom har Tibet aldrig varit ett självständigt land, att 1,5 miljoner tibetaner hade mördats var inget folkmord och enligt honom var Kina ingen diktatur. Jan Myrdal sa att Claes Malmberg pratade "snömos" (vad det nu är?) och Claes kallade Jan för "din jävla papegoja".

Jag hade velat berätta om den torterade tibetanska munken jag mötte i Indien, och barnen som flytt över bergen. Om sorgens Lhasa och det ockuperade landet. Men min vinkande hand fick ingen uppmärksamhet. Och på sätt och vis gjorde det inte så mycket, för diskussionen urartade snabbt och blev bara ren pajkastning. Dessutom var ju min roll där mer att studera programmet än att deltaga.

Men det får nog bli en blogg om det här, en blogg om mina tankar om Tibet. Utan avbrott