High on life

Trött och energifylld. Lättad och uppfylld. Tom och glad. Det har varit en dag i mitt tyckte. Handledningen inför projektarbetet flöt på fint och jag kunde ägna eftermiddagen åt att förbereda sändningen. Läsa bok, skriva manus, klocka tiden. In i studion tillsammans med den andra programledaren. Försöka inte staka sig. Inte bli för arg när man säger fel ord. Ställa dom rätta frågorna till gästen. Och testa lite studiosnack utan manus. Puls och skratt. Fokus. Gästen innan hon gick:

- Hoppas ni inte blir utbrända

Risken kändes inte överhängande just då i alla fall, och dessutom Been there, done that (typ). Men för att ta det säkra före det osäkra avrundade jag kvällen med att gå på bio med några söta kursare. Slumdog millionaire visades på duken, rekommenderas starkt! 

I morgon blir det datasalen och kodning av artiklar. Klockan åtta på kvällen sänds vårt program, kan höras direkt via webben på Göteborgs studentradio, K103.

Kursare K fotade lite med min mobil under en låt

Att vara eller icke vara - seriös

Fick höra av två oberoende kompisar att jag hade varit oseriös i förra veckan. Ja, dom sa det inte på ett taskigt utan dom var mest förvånade. Jag antar att man inte ses som en toppstudent om man får för sig att skriva en analys i kexform. Men tydligen hade jag varit underhållande att umgås med, och det är ju minst lika viktigt. Egentligen. 

På tal om seriositet uppstod en något konstig situation i skolan i dag. Jag satt vid radiodatorerna och redigerade mitt reportage till studentradion när en lärare kom fram till mig.

– Men, vad gör du? frågade han

– Radio, svarade jag glatt

– Borde inte du göra statistikuppgiften?

– Eh, va? Den lämnade vi in i fredags. Har vi gjort något fel? 

– Nä, eller jag har ju inte kollat på dom än

– Får jag göra radio då?

– Ja ja, bara du har gjort statistiken ordentligt

– Självklart (...)

Ytterst förvirrande situation. Deadline för statistikuppgiften hade inte varit när läraren kom fram till mig, så han ville väl bara kolla av läget. Men jag kände mig som ett litet barn som blivit ertappad med fingrarna i kakburken. Borde jag kanske putsat lite mer på siffrorna och diagrammen? Jag bestämde mig för ett nej i den frågan. Jag hade gjort det jag skulle. Och i dag satt jag åtta(!) timmar extra i skolan för att jobba med mitt reportage. Det är faktiskt - seriöst. 

How to make a smile

På dagens schema stod statistikövning i databasen SPSS. Måttligt upplyftande tyckte jag. Men man får det inte roligare än man gör sig. Och turligt nog har jag kursare som inser samma sak. Efter några timmars tidningsanalys och ifyllda kodscheman var det lunchrast. Eller snarare lunchmöte för oss som gör studentradio. Lyckan var stor när vi kunde kidnappa nyhetsredaktionsklassrummet (åh, här är vi hemma!) för en timmas scoop-diskussion. Onsdagens sändning blir grym. Om jag bara bara blir klar med statistiken så jag hinner redigera mitt inslag om läkemedelsponsring på läkarutbildningen. Men det ordnar sig. Alltid. 

Redaktionsmötet höjde i alla fall min signalsubstansivå till oanade höjder. För att det skulle hålla i sig under resten av dagens alldeles för många timmar framför datorn släpade jag med mig min gruppkompis för inhandlande av nödproviant. Den bestod av följande: Pan-pizza, kaffe, mjölk, cider med hjortronsmak (en annan kursare uppmanade oss att köpa något coolt) och bokstavskex. Jag roade mig kungligt med dom sistnämnda. Hade som vision att skriva hela vår analys i kexform, men eftersom den skulle innehålla 3000 tecken blev det lite för jobbigt.

Några kreationer hann jag dock med innan jag blev tvingad att återgå till dataprogrammet. I morgon blir det fortsättning följer. Men det känns okej. Vi har ju kaffe, och några bokstavskex kvar.  

Det är som mörkast nu

Årets mörkaste dag. Det är nu det vänder. Äntligen. Krafterna sinar när ljuset är borta. Jag vill orkar igen. Det har varit en intensiv höst och jag tror att jag behöver vila. Nu blir det inga mer deadline på ett tag. Skönt, men samtidigt lite tråkigt. Jag är så inne i nyhetspulsen. De sista två veckorna har radio återigen stått på schemat, och jag gillar det. Ibland känns det dock som att jag alltid tar mig vatten över huvudet. Som att göra ett reportage om kollektivism till exempel. Eller ännu värre, när jag i förra veckan skulle göra ett inslag om dom nya sjukskrivningsreglerna till klockan 13-sändingen. Samtidigt som jag var producent och tekniker för programmet. Efter att ha panik-googlat, attackerat ett par sjukskrivna kompisar och blivit kopplad x antal gånger på Försäkringskassan fick jag äntligen tag på en kvinna där. Uppstressad som jag var glömde jag fråga efter hennes titel. Hon var om möjligt ännu mer uppstressad eftersom jag berättade att jag stod i en radiostudio och tänkte spela in samtalet. Jag blev ytterligare uppstressad över att hon lät sur och att skärmen på datorn inte visade några ljudutslag när jag tryckte på play-knappen. Men på något sätt fick jag ihop en intervju ändå. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av samtalet, vilket borde varit syftet. Vet inte om det beror på mig, henne eller på sjukskrivningsreglerna. Förmodligen en kombination. 

Idag hörde jag en välbekant röst på Rapport. Det var hon, kvinnan på Försäkringskassan. Som pratade om, just det, de nya sjukskrivningsreglerna... Hon var tydligen ansvarig för sjukförsäkringsfrågor. Det förklarar varför hon verkade så mediatränad. Tack för upplysningen, SVT!

Intervju: Beatrice Ask

Jag förstår verkligen inte hur mitt liv går till ibland. Dagens skoluppgift var att göra en nyhetssädning på skolradion. Jag höll på att krypa ur skinnet av oro i går och kunde inte för mitt liv förstår hur jag skulle klara av det. Med andra ord, mitt vanliga katastroftänkande. 

För säkerhetsskull var jag tidigt i skolan och läste nyheter. Plötsligt hörde jag hur läraren och min kursare, som var dagens producent, ropade på mig och jag gick in till dom. Dom hade hittat ett telegram om att det skulle vara en invigning för att kunskapscenter mot organiserad brottslighet här i stan. Nu behövde dom en lämplig kandidat som kunde gå dit och eftersom jag var den enda som hade kommit till skolan då blev det min lott. Både Göran Johansson och justitieminister Beatrice Ask skulle vara där och svara på medias frågor. Jag höll på att typ dö. 

– Sara, det här är en jättebra övning! Tänk på grundfrågorna och ring om det blir något problem, sa min lärare.

– Jag kommer tillbaka, om jag överlever, svarade jag innan jag gick.

På något ostadiga ben hetsade jag ner till kommunhuset. Och på något sätt kom jag in där, utan att vara med på gästlistan och utan pressleg. (Eh, jag är från radio JMG...). Alla var mkt snälla mot mig och jag hängde på de andra journalisterna eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Efter lite mingelfika (jag stod mest och pillade med min mick och drack kaffe) började fördraget av en professor i statskunskap som pratade om demokrati. Intressant. En timma senare höll både Göran Johansson och Beatrice Ask några kortare anföranden innan de tio iblandade myndigheterna tillsammans skrev under papperna. 

Jag var mest imponerad av takmålningarna, ljuskronorna och min granne från Ekots flashmick utan sladd. Och nervös inför de personliga intervjuerna som skulle ges efteråt. Jag kunde ju bara inte med att komma tillbaka till skolan utan att ens ha försökt. Så jag ställde mig helt enkelt på lämpligt avstånd från Göran Johansson och väntade till hade pratat klart med några kollegor. Sedan höll jag upp min mick och så såg mycket, mycket snäll ut. Och visst fick jag göra en intervju! Vi snackade i några minuter om projektet och situationen med den organiserade brottsligheten i Göteborg. Min hand skakade men rösten var tack och lov lugn. När jag väl hade överlevt det här samtalet utan att (förhoppningsvis) ha gjort bort mig totalt var det dags för att leta reda på nästa offer. Beatrice Ask. Som SVT hade snott och fört till ett annat rum. Ytterligare en gång ställde jag mig på behörigt avstånd, insåg att jag inte hade bett presssekreteraren om lov men, såg igen väldigt trevlig ut och frågade försiktigt om jag kunde få ställa några frågor. Bea (som hon tydligen kallas) nickade och sa att det så klart gick bra.

– Vad kom du från? frågade pressekreteraren

– Radio JMG

Han tittade lite förvirrat på mig men bestämde sig för att hålla tyst. Jag tror inte han fattade att det bara var skolradio och det var väl lika bra. Gud, jag blev ju ännu mer nervös av att ha honom stirrandes på mig under intervjun, redo att avbryta mig om jag frågade något olämpligt. 

Men jag överlevde den här gången också och kom tillbaka till skolan med inspelade intervjuer och fyra sidor anteckningar. Tyvärr kunde jag inte utnyttja det här till fullo eftersom datorernas redigeringsprogram hängde sig och det blev totalstopp. Underbart när man inte ens har kunnat börja sätta ihop inslaget en timma innan deadline... Det rådde verkligen totalt kaos men på något sätt blev det en nyhetssändning till slut. 

Morgondagens ångest är att jag ska vara tekniker. Och jag är den oteknigaste personer jag känner. Men ja, eftersom jag fortfarande är vid liv efter ha prata med justitieministern, vid min första radiointervju någonsin, så kanske jag klarar mig i morgon också.

Ny dag, nya tag

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt blev jag klar med de obligatoriska uppgifterna i fredags. Intervjutipsen blev uppradade på ett papper och information om Frihamnen på ett annat. Ännu mer förvånade är att jag klarade mig utan komplettering på genomgången av personresearchen. Jag var nästan i chock efteråt och tackade mig själv för att jag hade hållit deadline och lämnat in det material jag samlat in. Nu kan jag till och med stå ut med det faktum att min artikel hamnade först i häftet av alla klassens verk.

Men det klart bästa med fredagen var att vi fick så bra kritik på vårt gräv-jobb om rättspsyk. Handledaren tyckte att vi skulle försöka sälja in det till någon tidning och jag började nästan gråta av lättnad. Allt arbete verkar ha lönat sig. Oavsett om det blir publicerat eller inte vet jag att vi har berört både kursare, lärare och vänner med vår berättelse. Men nu ska vi finputsa orden, ringa ett par samtal och sedan pröva lyckan!

Helgen förflöt i lugnets tecken, åtminstone på skolfronten. Det finns knappt något bättre än en avslutad kurs, då kan man verkligen tillåta sig att vara ledig! Jag och några till i klassen firade med ett par glas vin i fredags. På lördagen fikade jag med en kompis och bakade kanelbullar med en annan. Igår var det ytterligare en fika på agendan. 

Nu är jag redo att börja det nya. Morgonen har grytt och jag har vaknat med den på vanligt vis, framför Nyhetsmorgon. Idag startar kursen i redaktionell produktion. För min del står radio först på schemat. Efter sommarens eskapader känns det mycket välbehövligt!

Bilden är tagen när jag tittade på Nyhetsmorgon- på Nyhetsmorgon, i TV4-huset.

Dagens intervju(er)

Under veckan som gått har jag funderat lite på vart planeten har tagit vägen. Jag tänkte att dom kanske har tröttnat på mitt svammel och inte ville ha någon mer intervju. Men idag när jag satt i datasalen på JMG damp ett mejl ner i inkorgen. Det var från programledaren och märkt med "bråttom" i rubriken. Tydligen hade dom haft det lite stressigt på sistone och förträngt mig. Tills idag när dom hade kommit på missen och paniken var nära (eller kanske redan där) när dom insett att intervjun måste ske under eftermiddagen. Som tur var hade jag ju egen pluggdag så det var inga större problem. Frågorna fick jag dock fem minuter innan, men det ordnade sig nog ändå. Dom var inte så många och svåra. Om ni vill höra om när jag var på en flummig säljakt i somras kan ni lyssna på P3 Planet på lördag klockan sex, när min korre från Grönland sänds. Tydligen ska vi köra nästa veckan också. Då blir det nog lite mer snack om människorna där, nice!

Efter denna intervjun fick jag återgå till den jag själv skulle utföra. Mindre roligt eftersom VD:n på det kommunala bolaget jag ska ringa är halvroad av att alla journaliststudenter jagar honom och ställer enkätfrågor. Men det är väl inte vårt fel att han sitter i styrelsen för typ 20 bolag? Under förmiddagen kan jag dock förstå att han blev lite förtretad eftersom jag råkade störa honom mitt i ett möte. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var växeln som kopplade mig till honom. Innan dess hade de kopplat mig över halva Göteborgs kommun.

Dagens lärdom: lita inte på växlar 

Meningslöshet

Vi har fyra deadlines den här veckan. Tre av dem är meningslösa, i alla fall enligt mig. Jag har ingen lust att kolla vad en viss författare hade för betyg i gymnasiet, eller om hon har parkeringsböter. Jag vill inte ringa en VD på ett bolag för att fråga om det har hänt att journalister har begärt ut offentliga handlingar under det senaste åren. Och att skriva ett PM om hur man intervjuar medievana personer känns bara frustrerande, eftersom medievana uppenbarligen inte vill prata med oss ändå.

Jag vet att jag måste göra dom här uppgifterna oavsett vad jag tycker om dom, det är en del av min utbildning. Men jag känner lätt så här, att det är meningslöst. Ibland undrar jag om det kanske till viss del beror på någon gammal vårdskada. Att jag under flera år var tvungen att delta i så kallade aktiviteter som inte utvecklade mig ett dugg. Jag tyckte snarare att flertalet av dom var förnedrande och - meningslösa. 

Jag vill utföra saker som gör skillnad. Människor dör, vanvårdas och misshandlas. Naturen förstörs och samhället proppar oss med konstiga ideal. Och jag ska undersöka vad en författare fick för betyg i matte A... Men jag antar att det bara är att sätta i gång. Nu. Så jag blir godkänd och får mitt kursbetyg. Jag tänker dock inte låta det ta för mycket tid och energi. För samtidigt ska jag göra det som känns viktigt för mig. Jag tänker fortsätta jaga politiker för att försöka ställa dem tillsvars inför det faktum att unga personer med självskadebeteende blir inlåsta på rättspsyk med dömda brottslingar. Och så ska jag göra mitt bästa för att få ihop ett reportage om situationen på Grönland. Så det så.

                                                

Uppdrag: granskning

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera. 

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort. 

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland. 

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige... 

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".  

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor

Studerande gemenskap

Det finns saker i livet som är mindre roliga, en av dem är tentor. I morgon är det återigen dags att sitta och svettas i den stora salen, med de tre Kn:a (kårkvitto, körkort och kaffe) på bänken. Journalistikens lagar och etik har ältats under de senaste veckorna och idag var det dags för sista rycket. Jag och tre kursare satt på ett fik i tre timmar och gick igenom kapitel efter kapitel. Ibland systematiskt och effektivt, ibland uppgivet och distraherat. Ungefär så här lät det mot slutet:

-Jag fattar inte, det är säger emot sig självt
-Inte jag heller
-Jag vill ha en kaka!
-Efter det här kapitlet kan vi köpa det
-Ja, efter kapitlet, vi måste ha belöning!
-Ni är som Pavlos hundar!

Efter kakan insåg vi att vi behövde syre så vi tog en promenad till Slottskogen. Men ambitiösa som vi är pluggade vi samtidigt som vi gick, genom att förhöra varandra på anteckningarna. Kanske koncentrerade vi oss lite väl mycket, eftersom vi lyckades gå åt fel håll. Fast det gjorde inte så mycket, det resulterade bara i ännu fler skratt. Och jag tänkte; så mycket mer behöver jag inte. Bara goda vänner, strålande vårsol och gemenskap.
Till och med djuren log mot oss.

SKJUT!

Skoldagen började med att vi skulle bli brottsliga. En annorlunda uppgift kan tyckas, men syftet var att vi skulle lära oss vad man inte får skriva enligt tryckfrihetsförordningen. Genom att lägga till fakta i redan publicerade texter skulle vi alltså begå brott, exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp. Detta visade sig dom vara svårare än vi trott och de flesta blev friade av juryn (resterande kursare). Många skratt blev det dock när vi nästan kämpade för att bli fällda.

Under lunchen blev jag och några kompisar uppraggade av journaliststudenternas utbildningsråd (SKJUT) som som skulle ha möte. Och innan jag visste ordet av var jag invald i styrelsen! Ja, så kan det gå. Men det är väl som dom säger, demokrati fungerar inte för att vi bara skriver om det, det måste praktiseras också.

Så i morgon är det utbildningsdag på kåren som gäller. Det ska bli kul men tillfället är lite illa valt. På fredag är det återigen dags för tenta, suck och stön...

Bakom kulisserna med Janne Josefsson

Skolveckan har varit intensiv. Salsföreläsningar om hur Sveriges medialandskap är uppbyggt har blandats med två besök på SVT för att göra ett mediaporträtt. Jag och en kursare hade valt programmet Debatt som sänds direkt härifrån Göteborg. Innanför dörrarna i Kanalhuset fick visitkort, en kopp kaffe och en snabb rundvisning. På samhällsredaktionen satt han, Janne Josefsson, i egen hög person. Han log vänligt mot oss och tog våra händer.

-Jag har också gått på journalisthögskolan, sa Janne

-Vi veeeet, dom praaaatar om dig, svarade jag helt nördigt

-Jaha, vad säger dom då då? sa han och skrattade

-Nä, dom är bara stolta över dig!

Sedan diskuterade vi utbildningen lite kort innan det var dags för vår intervju med en tjej som är resaercher på programmet. Hon hade gått ut från vår skola i våras och jag blev tokigt avundsjuk. Jag vill också jobba! Nu! Jag vill göra skillnad!

Två dagar senare satt vi i publiken under programmet. Thomas Bodström pratade om situationen på de svenska häktena och senare om OS i Peking som var huvudämnet för kvällen. Här hettade det till ordentligt mellan skådespelaren (och buddhisten) Claes Malmberg och Kinakännaren Jan Myrdal. Den sistnämnda sa saker som fick mina öron att nästan börja blöda. Enligt honom har Tibet aldrig varit ett självständigt land, att 1,5 miljoner tibetaner hade mördats var inget folkmord och enligt honom var Kina ingen diktatur. Jan Myrdal sa att Claes Malmberg pratade "snömos" (vad det nu är?) och Claes kallade Jan för "din jävla papegoja".

Jag hade velat berätta om den torterade tibetanska munken jag mötte i Indien, och barnen som flytt över bergen. Om sorgens Lhasa och det ockuperade landet. Men min vinkande hand fick ingen uppmärksamhet. Och på sätt och vis gjorde det inte så mycket, för diskussionen urartade snabbt och blev bara ren pajkastning. Dessutom var ju min roll där mer att studera programmet än att deltaga.

Men det får nog bli en blogg om det här, en blogg om mina tankar om Tibet. Utan avbrott