Det finns dagar som man för alltid kommer att spara. Söndagen 16 mars 2008 är en sådan dag för mig. Då medverkade jag i Tv4:s Nyhetsmorgon söndag, med Jenny Östergren. Även om jag frågade mig själv flera gånger om jag gjorde rätt som valade att vika ut mitt liv i direktsänd tv, så tog jag risken. För jag kunde inte vara tyst längre. Min desperation över hur den svenska psykvården (inte) fungerar höll på att spränga sönder mig inifrån och ut. Jag kunde inte vara tyst längre. Och innan jag riktigt hann förstå det själv satt jag på tåget till huvudstaden. Min underbara vän Helena mötte mig på centralen och vi tillbringade resten av dagen med te, mys, middag på restaurang och konsert.
Nästa morgon bar det av till tv4-huset, taxin hämtade mig 8.20, väldigt sent tyckte jag som trodde att jag skulle missa sändningen på grund av att taxin körde fel, fick motorstopp, hamnade i en bilkö... Men fram kom vi och jag blev inkastad i sminket direkt. Sedan fick jag rusa ner till studion och helt plötsligt satt jag där vid det stora runda bordet, i dirketsändning. Nio minuter är inte länge när det finns så mycket man vill förklara. Ibland gick det impulser genom hjärnan "idiot, säg något smart nu när du har chansen!" men annars var jag faktiskt rätt lugn. Jag kände mig trygg med Jenny. Vi pratade om mobbningen jag utsattes för som barn och mina erfarenheter av psykvården. Att behandlingshemmet jag bodde på kanske ska läggas ner. Jag förstår verkligen inte, hur många fler änglaflickor ska behöva lämna oss innan politikerna agerar?
Efter sändningen stapplade jag ut till Helena som satt och tittade på programmet i fikarummet. Jag var helt tom och ville bara gråta. Jag kunde inta avsluta mina meningar, orden hade liksom försvunnit. Jag trodde att jag hade gjort bort mig totalt. Men sedan trillade sms efter sms in som sa det motsatta och efter ett tag lugnade jag mig. Jag och Helena satt kvar och kollade på Nyhetsmorgon tills Jenny var klar. Vi klappade händerna åt tibetanerna i rutan som gjorde uppror mot Kina inför OS. Och Helena sa:
-Men Sara, nu tittar vi ju på nyhetsmorgon!
Och jag kunde inte annat än skratta, för det var ju just det jag hade pratat om under hela vår resa förra året, att när vi kommer hem ska vi titta på nyhetsmorgon. Jag vet egentligen inte varaför jag tjatade om det så mycket. Jag förskte väl övertyga mig själv om att det fanns NÅGOT som jag saknade hemma.
Efter sändningen kom Jenny upp till oss och vi pratade lite. Tack Jenny för att du lyssnade på mig, på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar