Det är som mörkast nu

Årets mörkaste dag. Det är nu det vänder. Äntligen. Krafterna sinar när ljuset är borta. Jag vill orkar igen. Det har varit en intensiv höst och jag tror att jag behöver vila. Nu blir det inga mer deadline på ett tag. Skönt, men samtidigt lite tråkigt. Jag är så inne i nyhetspulsen. De sista två veckorna har radio återigen stått på schemat, och jag gillar det. Ibland känns det dock som att jag alltid tar mig vatten över huvudet. Som att göra ett reportage om kollektivism till exempel. Eller ännu värre, när jag i förra veckan skulle göra ett inslag om dom nya sjukskrivningsreglerna till klockan 13-sändingen. Samtidigt som jag var producent och tekniker för programmet. Efter att ha panik-googlat, attackerat ett par sjukskrivna kompisar och blivit kopplad x antal gånger på Försäkringskassan fick jag äntligen tag på en kvinna där. Uppstressad som jag var glömde jag fråga efter hennes titel. Hon var om möjligt ännu mer uppstressad eftersom jag berättade att jag stod i en radiostudio och tänkte spela in samtalet. Jag blev ytterligare uppstressad över att hon lät sur och att skärmen på datorn inte visade några ljudutslag när jag tryckte på play-knappen. Men på något sätt fick jag ihop en intervju ändå. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av samtalet, vilket borde varit syftet. Vet inte om det beror på mig, henne eller på sjukskrivningsreglerna. Förmodligen en kombination. 

Idag hörde jag en välbekant röst på Rapport. Det var hon, kvinnan på Försäkringskassan. Som pratade om, just det, de nya sjukskrivningsreglerna... Hon var tydligen ansvarig för sjukförsäkringsfrågor. Det förklarar varför hon verkade så mediatränad. Tack för upplysningen, SVT!