Jag försöker anstränga mig lite mer för att fylla mitt liv med liv. I går var det torsdag. Det innebar skola, föreläsningar, plugg. Men också utgång. Jag kan knappt minnas sist jag var ute, och absolut inte på en vanlig veckodag. Det blev några glas vin hemma hos en kursare och sedan klubb. En timma fick vi köa för att komma in, galet. Fast väl på dansgolvet kom humöret tillbaka. Puls. Rytm - Liv. Strax före två begav jag mig mot Brunnsparken, för att upptäcka att sista bussen hade gått... Eftersom jag aldrig skulle ta taxi en sträcka som är möjlig att promenera så var det bara att börja sätta den ena foten framför den andra. Jag tackade mig själv för mitt val av de icke högklackade stövlarna. Snöflingor dansade i mitt ansikte och Tracy Chapman höll mig sällskap i hörlurarna. Drygt en timma senare var jag hemma. Det var värt det.
3 kommentarer:
Vännen, jag har saknat dina ord. Välkommen tillbaka! Haha, den sträckan har jag också gått ett antal gånger.. dock aldrig mitt i natten. Det skulle jag nog inte våga göra heller...
Hoppas vi ses imorgon då =)
Låter som en fantastisk dag. Tänk vad man kan överraska sig själv ibland.
Skönt att höra att du kom hem tryggt. Man vet ju dessvärre aldrig vad som kan hända en ensam tjej som är ute och promenerar helt allena mitt i natten...
Hoppas att du får en fin helg.
Massor med kramar
Jag trodde nog att det skulle vara mer obehagligt att gå hem än var det var. Det var väldigt upplyst hela vägen och knappt en människa ute. Jag vet att det kan vara lite riskabelt att gå själv mitt i natten, men jag vet också att riskerna oftast överdrivs. Och jag vill kunna gå, även om jag är tjej.
Skicka en kommentar