Hägglund och rättspsyk

Möttes i morse av Rapports nyhet att var sjunde person som har begått ett brott och dömts till rättspsykatrisk vård befinner sig på allmänpsykatriska avdelningar. Göran Hägglund gav följande kommentar:

- Jag tycker man ska hålla isär olika grupper så människor som är i en svår sårbar situation inte behöver konfronteras med personer som kanske är grova brottslingar. 

Och jag undrar fortfarande vad han anser om det faktum att personer med självskadebeteende vårdas på rättspsykatriska enheter... För det är väl samma sak, fast tvärt om?

Höj själens status!

Det är tisdag men helgens minnen lever än. Jag var hos mina underbara vänner i det vackraste Skåne. Grundplanen var att tillbringa den mesta tiden på European social forum i Malmö. Men efter att släpat packningen över halva stan för att till slut hamna på ett föredrag som visade sig vara på tyska tappade jag lite sugen. 

I stället kom helgen att kretsa kring att annat ämne som berör mycket mycket, psykiatrin. Jag hade ett givande och mycket trevligt samtal med Sandra och Sofia. Tillsammans med några vänner har dom  grundat SHEDO, en förening för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Jag pratade även mycket med fina K, som jag bodde hos. En maratonfika som bland annat behandlade hennes kompis som har varit psykiskt sjuk i 20 år, utan att få någon riktig hjälp. Det gör mig tokig. Vansinnig. Hon har varit nära att dö många, många gånger men ändå är det ingen som reagerar. Jag tycker det är både tjänstefel och varnvård. Ingen skulle våga neka en cancersjuk patient behandling. Men inom psykiatrin leker man med folks liv genom att neka dom hjälp. Hur många ska behöva dö innan någon fattar? När ska psykiatrin värderas lika högt som den somatiska vården? En människa består av kropp och själ och båda är lika viktiga.

Uppdrag: granskning

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera. 

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort. 

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland. 

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige... 

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".  

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Ordets makt

Igår var jag och lyssnade på Jan Eliasson som just fått en tjänst som gäst-professor vid Göteborgs universitet. I egenskap av diplomat och f.d utrikesminister talade han om ordets makt. 

Ordets makt att avgöra ett svettigt ögonblick med en diktator. Ordets makt att rädda livet på tusentals tillfångatagna människor. Och ordets makt att genom ett skämt avväpna en stel konversation.

Ordets makt

Jag tror på det fria ordet. Jag är stolt över Sveriges historiska och vidsträckande pressfrihet. Ord kan användas som en helande handling. Ord är en förutsättning för demokratin. Men. 

Ord kan även stjälpa, förinta och döda. 

Nyss såg jag Uppdrag Gransknings reportage Självmord.net, som handlade om självmordssidor på internet. Där människor får just det, hjälp att döda - sig själva. 

För mig är det helt obegripligt att det är tillåtet. Personerna som lägger ut dessa "råd" är uppenbarligen själva sjuka och förstår nog inte vad de gör. Att de faktiskt medverkar till andras död. Någon måste stoppa det.

Politiker, ni som stiftar lagar om gurkor och cykelhjälmar och övergångsställen och sjuksskrivningar och betygsskalor, kan ni inte stifta en lag mot medhjälp till självmord?

En lag för livet

Låt inga fler änglaflickor falla

Jag är en relativt aktiv mediakonsument. Så fort jag är hemma står teven eller radion på, och jag läser nyheter både på tidningar och på nätet. Men ibland blir det för mycket. Den här veckan har jag kommit över en artiklar om det höga självmordsantalet både bland inuiter på Grönland och bland renskötande samer i vårt eget land. Jag har tänkt blogga om det här senare. Men först det som fick mig att nästan spricka inifrån och ut.

I måndags kom en rapport från socialstyrelsen om att allt fler unga kvinnor behöver psykiatrisk slutenvård. Min vana trogen slog jag på teven och morgonnyheterna det första jag gjorde. SVT hade gjort ett inslag om om rapporten och berättade att det var främst ätstörningar som var orsaken till att unga kvinnor landes in. Det första som möter mina ögon i reportaget är en inzoomad arm på en ung tjej, täckt av ärr efter självskador. Hon satt på sitt rum och det syntes tydligt att det var ett behandlingshem. Jag hann tänka att det påminde en del om Videgården, ett av ställena jag var på när jag var sjuk. Men jag reagerade inte så jättemycket på det. Ofta ser det ganska likadant ut. Säng och skrivbord och väggar täckta med kort i ett desperat försök att göra det lite mer personligt. Kameran följde sedan med tjejen ut i korridoren och nu såg jag att det var väldigt, väldigt likt Videgården. Fast det kunde det ju inte vara, eftersom stället är nedlagt sedan drygt två år tillbaka. Till sist filmade dom uppehållsrummet. Min värld började gunga när jag kände igen soffan, ångest-soffan där jag satt varje morgon efter mardrömsnätterna. Matbordet där jag och dom andra tjejerna kämpade med kvällsfikat. Och pysselrummet där vi försökte distrahera tankarna genom att trä pärlor.

Jag fick tvinga mig tillbaka till verkligheten. Till min studentlägenhet och till mitt liv som jag nu har skapat mig. Först visste jag inte vad som var störst, tacksamheten för det jag har nu eller sorgen över det som varit. Men tacksamheten vann, jag kom ur helvetet.

Sedan blev jag arg och frustrerad. HUR kan man göra ett inslag om att unga behöver mer slutenvård och sedan visa ett ställe som nedlagt som exempel? Utan att ens nämna det! För köerna inom psykiatrin är enorma och tyvärr når inte alla fram. Det händer alldeles för ofta att änglaflickor flyger iväg till himlen för tidigt.
Tårarna börjar trängas när jag tänker på dom som jag förlorade på vägen. Och hur jag lovade efter en av mina bästa vänners död, att jag alltid skulle kämpa för henne, för oss. Det är därför jag har skrivit debattartiklar ätstörningsvården och varit med i Nyhetsmorgon. Det är därför jag aldrig, aldrig tänker ge upp den kampen. Den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men illamåendet efter det illa valda inslaget ville inte gå över. Så jag mejlade reportern på SVT och frågade helt enkelt hur dom hade tänkt. Han skrev ett långt svar tillbaka, och bad om ursäkt. Det hade gått för fort helt enkelt, och han visste inte att Videgården hade lagts ner. Han skrev också att han aldrig mer skulle använda det materialet, om det inte var så att man pratade om nedläggningshotade behandlingshem. Och det hoppas jag att dom kommer göra nu, för det kan inte få nog med uppmärksamhet.

Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor

Maskrosbarn

Nyheterna i morse handlade om ungdomar på glid, och om hur mycket pengar samhället kan spara på att sätta in resurser i tid. Att exempelvis ge att barn som är i behov av extra stöd en kontaktperson kan förhindra att han eller hon faller in i ett missbruk. Det här borde inte vara något nytt, det borde vara en självklarhet.

Jag tänker på mig själv och mina medpatienter som jag mötte under åren i psykiatrin. Om hur vi hade skrikit och skrikit inför blundande ögon och avstängda öron. Om problemen som ingen ville veta om och som förnekades tills dom nästan tog död på oss. Då kunde ingen blunda längre och vi fick tillbringa dagar, veckor, månader eller år på sjukhus, för att laga vad som lagas kunde. Den här typen av vård är inte gratis, jag vill inte tänka på hur mycket jag har kostat samhället. Men samtidigt, om någon hade lyssnat på mig som barn, då hade det kanske inte behövt gå så långt.

Efter år av behandling kan jag äntligen leva ett vanligt liv, med skola, jobb, egen lägenhet och friska vänner. Äntligen är jag del av ett sammanhang som jag saknat så länge. Många av mina kompisar som jag träffade på olika sjukhus och behandlingshem mår också bra idag. Vi är maskrosbarn. Men även en maskros kan vissna. Och vi glömmer aldrig hur vi en gång nästan fick offra våra liv, för att överleva.

Jag och Nyhetsmorgon söndag

Det finns dagar som man för alltid kommer att spara. Söndagen 16 mars 2008 är en sådan dag för mig. Då medverkade jag i Tv4:s Nyhetsmorgon söndag, med Jenny Östergren. Även om jag frågade mig själv flera gånger om jag gjorde rätt som valade att vika ut mitt liv i direktsänd tv, så tog jag risken. För jag kunde inte vara tyst längre. Min desperation över hur den svenska psykvården (inte) fungerar höll på att spränga sönder mig inifrån och ut. Jag kunde inte vara tyst längre. Och innan jag riktigt hann förstå det själv satt jag på tåget till huvudstaden. Min underbara vän Helena mötte mig på centralen och vi tillbringade resten av dagen med te, mys, middag på restaurang och konsert.

Nästa morgon bar det av till tv4-huset, taxin hämtade mig 8.20, väldigt sent tyckte jag som trodde att jag skulle missa sändningen på grund av att taxin körde fel, fick motorstopp, hamnade i en bilkö... Men fram kom vi och jag blev inkastad i sminket direkt. Sedan fick jag rusa ner till studion och helt plötsligt satt jag där vid det stora runda bordet, i dirketsändning. Nio minuter är inte länge när det finns så mycket man vill förklara. Ibland gick det impulser genom hjärnan "idiot, säg något smart nu när du har chansen!" men annars var jag faktiskt rätt lugn. Jag kände mig trygg med Jenny. Vi pratade om mobbningen jag utsattes för som barn och mina erfarenheter av psykvården. Att behandlingshemmet jag bodde på kanske ska läggas ner. Jag förstår verkligen inte, hur många fler änglaflickor ska behöva lämna oss innan politikerna agerar?

Efter sändningen stapplade jag ut till Helena som satt och tittade på programmet i fikarummet. Jag var helt tom och ville bara gråta. Jag kunde inta avsluta mina meningar, orden hade liksom försvunnit. Jag trodde att jag hade gjort bort mig totalt. Men sedan trillade sms efter sms in som sa det motsatta och efter ett tag lugnade jag mig. Jag och Helena satt kvar och kollade på Nyhetsmorgon tills Jenny var klar. Vi klappade händerna åt tibetanerna i rutan som gjorde uppror mot Kina inför OS. Och Helena sa:

-Men Sara, nu tittar vi ju på nyhetsmorgon!

Och jag kunde inte annat än skratta, för det var ju just det jag hade pratat om under hela vår resa förra året, att när vi kommer hem ska vi titta på nyhetsmorgon. Jag vet egentligen inte varaför jag tjatade om det så mycket. Jag förskte väl övertyga mig själv om att det fanns NÅGOT som jag saknade hemma.

Efter sändningen kom Jenny upp till oss och vi pratade lite. Tack Jenny för att du lyssnade på mig, på oss.