Home sweet home

Andetagen börjar lugnas och tankarna blir allt klarare. Den senaste tidens tillfälliga sinnesförvirring avtar sakta, snart kan jag se framtiden.
Jag börjar inse hur mycket jag trivs i Göteborg. Här har jag mitt liv, min vänner och mitt hem. Jag älskar min lägenhet. Efter alla år av runtflyttande på diverse konstiga och mer eller mindre sterila ställen så njuter jag verkligen att ha något eget. Även om det är underbart att vara ute och resa så är det nästan lika underbart att ha något att åka hem till. För första gången.
Sedan jag kom hem har jag ägnat en hel del tid åt att greja i lägenheten och få det fint. När jag är bortrest har jag dock inte så höga krav.

På Grönland bodde jag nästan hela tiden på Hotel Nuuk, ett f.d hotell som numera är studentbostad och patienthotell. Det låg sjukt centralt, granne med det kända kulturhuset, Hjemmestyret (typ Grönlands riksdag) och den stans största mataffär.

Mitt rum var inrett med bord, stolar, teve och världens skönaste säng. Dessutom hade jag eget badrum med toalett och dusch, och helt otroligt effektiv golvvärme. Mycket bra att torka kläderna på golvet där:)
Allt detta fick jag för ynka 859 DKR/månad!


Bortskämd av tillvaron fick jag aningen panik när jag skulle åka till byn Ilulissat. Där kostade det billigaste rummet på ett vandrarhem 400 DKR/natt. Hur dyra hotellen var ska vi inte ens tala om. Efter mycket letande lyckades jag dock hitta en camping där man kan hyra redan uppsatta tält att övernatta i. Egentligen hatar jag tält, jag får klaustrofobi. Men denna lösningen kostade ju "bara" 175 DKR/natt. Och då ingick tältsäng. Campingen var mycket spartansk med mulltoa och kök som drevs med gasol, men det funkade. Jag hade i alla fall snygg utsikt över de stooora isbergen. Och så bodde jag grannar med x antal hundra slädhundar (som visserligen ylade hela nätterna)


Mitt tält var det gröna, till höger. Skönt att det var högt till tak (eller snarare tältduk) i alla fall!

SVT Debatt (men jag har tappat alla ord)

Jag hade äntligen acklimatiserat mig någorlunda till livet i Göteborg och kunde gå på stan utan att att få panikångestsymptom. Lättad över detta faktum tog jag upp mobilen och öppnade ett sms. Detta uppgav att jag skulle ringa röstbrevlådan. Eftersom jag trots allt fortfarande är en aning sinnesförvirrad kom jag inte ihåg numret dit. Men när jag såg att det var en förmodad myndighet eller företag i Göteborg som hade sökt mig bestämde jag mig för att ringa tillbaka till dem.
-Sveriges Radio och Television, växeln
-Eh, oj då... Någon av era anställda hade tydligen ringt mig...
-Då ringer dom nog igen om det var viktigt
-Eh, ja...

Pinsamt värre. Nervositeten stegrades dock, vem hade sökt mig? Kanske P3 Planet som jag håller på att göra (värdelösa) korrar för? Jag kom på den briljanta idén att trycka på lur-knappen när jag öppnade sms:et igen. Och vipps hade jag kommit till röstbrevlådan, där en kvinna från SVT Debatt bad mig kontakta henne. Eftersom jag besökte programmet i våras när jag gjorde ett skolarbete misstänkte jag att det hade med ett visst Tibet att göra.
Och så var det. På torsdag sänds Debatt direkt från Kina och vanliga svenskar ska få ringa in sina frågor. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt är det alltid några först som är bestämda på förhand. Nu undrade dom helt enkelt om jag ville ställa en fråga om Tibet till kineserna Men min hjärna var som seg, kall havregrynsgröt där jag satt på en säng på Åhléns i Nordstan.
-Ja, alltså det skulle jag väl kunna göra men jag har varit på Grönland hela sommaren och är inte uppdaterad alls...
Vi diskuterade en stund och kom fram till att jag kunde fråga något generellt som "Vad vet ni om Tibet?". Det kändes inte helt bra så jag frågade om jag skulle få möjlighet att ställa följdfrågor för att få igång en diskussion. Kvinnan jag pratade med sa att det så klart var det optimala, men att min fråga skulle först tolkas till kinesiska och sedan skulle deras svar översättas till svenska. Därför fanns det risk att det blev lite rörigt. Jag kände mig ännu mer illa tillmods men hörde mig själv säga "jo, visst, ring ni i morgon". Men så kom jag på att jag ska ut och äta med familjen i morgon, så jag kanske inte hade möjlighet att se programmet. Vilket så klart inte var särskilt bra. Vi kom överens om att då fick jag nog stå över den här gången.

Grejen är att om jag verkligen, verkligen hade velat så hade jag säkert kunna hinna hem till starten av Debatt. Men jag orkade helt enkelt inte. Om det ska vara värt den nervositeten och stora risken att framstå som extremt korkad så vill jag i alla fall ha en chans att få diskutera. Så nej tack, att ställa en icke- genomtänkt fråga i teve är inget jag längtar efter. Efteråt var jag dock fruktansvärt arg på mig själv. "F-n, nu hade jag chansen, jag är ju jätteintresserad av Tibet, jag tycker det är viktigt".

Jag hade chansen men jag tog den inte. Visserligen var jag på stan och helt oförberedd på att dom skulle ringa. Visserligen har jag precis kommit hem från Grönland och har fullt upp med att bearbeta det. Och visserligen har jag inte sovit bra på hela sommaren, vilket börjar märkas. Men ändå, om jag någonsin ska kunna bli journalist måste jag ju klara av att ställa en enkel fråga...

Det är inte att jag missade möjligheten att få vara med i programmet jag sörjer, verkligen inte. Det jag sörjer är att min förmåga svek mig, att jag inte kunde prestera när jag som bäst behövde det.

Skönt att jag hade in inbokad (terapi)fika lite med M efteråt i alla fall

Alla talar svenska

Enligt socialantropologen Geert Hofstede kan man efter än längre tid utomlands drabbas av omvänd kulturchock. Man känner helt enkelt inte igen sig i sitt ursprungliga samhälle och i kulturen när man har varit utomlands. Jag tror att jag har fått en smärre variant av detta. Igår återvände jag hem från sju veckor på Grönland samt några dagar på Island. Även om det egentligen är en relativt sett rätt kort tid så har den ändå förändrat mig. Jag bodde ju faktiskt på Grönland och hade ett heltidsarbete där. Jag vande mig vid att återigen bo i en liten stad, Nuuk har bara 15 000 invånare. Redan nu saknar jag den rena, torra luften, bergen, den koboltblå fjorden och alla underbara människor jag träffade.

Väl hemma i Göteborg kände jag mig helt disorienterad. Det var så mycket människor överallt. Idag när jag och en av mina bästa vänner var på stan blev jag alldeles matt av allt folk. Det nästan svindlade framför ögonen och hjärtat slog fort. Alla intryck, alla ljud, alla färger... Jag försökte koncentra mig, för det var mycket saker jag behövde köpa. Men allt jag kom hem med var ett paket smör...

Dock var det helt, helt underbart att träffa vännen igen. Äntligen någon att kunna för ett normalt och djupt samtal med. Gud vad jag saknade det på Grönland! Jag höll på att bli tokig, trots att jag lärde mig lite danska till slut så blev ändå konversationerna så platta. Dessutom jobbade jag ju med inuiter, och de flesta kunde inte så mycket danska heller. I värsta fall kunde de inget alls. Jag försökte med grönländska i stället, till deras förtjusning. På sätt och vis var det roligare än danskan, eftersom alla blev så glada över min ansträngning. Dock är det ett mycket svårt språk som skiljer sig helt från de andra nordiska språken. Men jag ville ju verkligen kunna göra mig åtminstone lite förstådd eftersom jag arbetade på ett ålderdomshem, så jag tragglade ensvist på tills jag hade lärt mig de viktigaste orden.
På Island blev jag helt språkförvirrad. Först försökte jag på danska (jag hade vid det laget börjat tänka på någon slags svenskinspirerad danska), men det gick ju inte. Då sökte min hjärna efter det grönländska ordet, som så klart verkligen inte fungerade. Jag gick över till svenska, för att till slut komma fram till engelskan. Puh, vilken pärs!

Och här hemma blir jag förvånad över att alla faktiskt pratar svenska. Det är nästan surrealistiskt. Äntligen kan jag uttrycka mig precis som jag vill, även om jag fortfarande förväntar mig en mödosam process när jag ska säga något till någon.
Det är en nyttig erfarenhet att vara invandrare i ett annat land ett tag. Efteråt förstår man ännu bättre hur de se kommer till Sverige från andra länder känner sig.