SVT Debatt (men jag har tappat alla ord)

Jag hade äntligen acklimatiserat mig någorlunda till livet i Göteborg och kunde gå på stan utan att att få panikångestsymptom. Lättad över detta faktum tog jag upp mobilen och öppnade ett sms. Detta uppgav att jag skulle ringa röstbrevlådan. Eftersom jag trots allt fortfarande är en aning sinnesförvirrad kom jag inte ihåg numret dit. Men när jag såg att det var en förmodad myndighet eller företag i Göteborg som hade sökt mig bestämde jag mig för att ringa tillbaka till dem.
-Sveriges Radio och Television, växeln
-Eh, oj då... Någon av era anställda hade tydligen ringt mig...
-Då ringer dom nog igen om det var viktigt
-Eh, ja...

Pinsamt värre. Nervositeten stegrades dock, vem hade sökt mig? Kanske P3 Planet som jag håller på att göra (värdelösa) korrar för? Jag kom på den briljanta idén att trycka på lur-knappen när jag öppnade sms:et igen. Och vipps hade jag kommit till röstbrevlådan, där en kvinna från SVT Debatt bad mig kontakta henne. Eftersom jag besökte programmet i våras när jag gjorde ett skolarbete misstänkte jag att det hade med ett visst Tibet att göra.
Och så var det. På torsdag sänds Debatt direkt från Kina och vanliga svenskar ska få ringa in sina frågor. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt är det alltid några först som är bestämda på förhand. Nu undrade dom helt enkelt om jag ville ställa en fråga om Tibet till kineserna Men min hjärna var som seg, kall havregrynsgröt där jag satt på en säng på Åhléns i Nordstan.
-Ja, alltså det skulle jag väl kunna göra men jag har varit på Grönland hela sommaren och är inte uppdaterad alls...
Vi diskuterade en stund och kom fram till att jag kunde fråga något generellt som "Vad vet ni om Tibet?". Det kändes inte helt bra så jag frågade om jag skulle få möjlighet att ställa följdfrågor för att få igång en diskussion. Kvinnan jag pratade med sa att det så klart var det optimala, men att min fråga skulle först tolkas till kinesiska och sedan skulle deras svar översättas till svenska. Därför fanns det risk att det blev lite rörigt. Jag kände mig ännu mer illa tillmods men hörde mig själv säga "jo, visst, ring ni i morgon". Men så kom jag på att jag ska ut och äta med familjen i morgon, så jag kanske inte hade möjlighet att se programmet. Vilket så klart inte var särskilt bra. Vi kom överens om att då fick jag nog stå över den här gången.

Grejen är att om jag verkligen, verkligen hade velat så hade jag säkert kunna hinna hem till starten av Debatt. Men jag orkade helt enkelt inte. Om det ska vara värt den nervositeten och stora risken att framstå som extremt korkad så vill jag i alla fall ha en chans att få diskutera. Så nej tack, att ställa en icke- genomtänkt fråga i teve är inget jag längtar efter. Efteråt var jag dock fruktansvärt arg på mig själv. "F-n, nu hade jag chansen, jag är ju jätteintresserad av Tibet, jag tycker det är viktigt".

Jag hade chansen men jag tog den inte. Visserligen var jag på stan och helt oförberedd på att dom skulle ringa. Visserligen har jag precis kommit hem från Grönland och har fullt upp med att bearbeta det. Och visserligen har jag inte sovit bra på hela sommaren, vilket börjar märkas. Men ändå, om jag någonsin ska kunna bli journalist måste jag ju klara av att ställa en enkel fråga...

Det är inte att jag missade möjligheten att få vara med i programmet jag sörjer, verkligen inte. Det jag sörjer är att min förmåga svek mig, att jag inte kunde prestera när jag som bäst behövde det.

Skönt att jag hade in inbokad (terapi)fika lite med M efteråt i alla fall