Uppdrag: granskning

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera. 

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort. 

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland. 

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige... 

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".  

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Månadens korre

I går sändes mitt första radiodagboksinslag från Grönland på P3 Planet. Eftersom jag har blivit utsedd till månadens korre fick jag även svara på frågor om livet där. Jag är väl inte helt nöjd med min insats så jag har inte vågat lyssna på det än. Det räckte med alla gånger jag fick gå igenom inspelningarna under resan. Om ni bara visste hur mycket man skulle tänka på! Inte prata skriftspråk, ha lagom volym, rätt inställningar på radioapparaten, bra bakgrundsljud, inte för mycket fakta o.s.v. Jag vet inte hur många gånger jag fick ta om inspelningarna. Det är inte så lätt att prata själv i en mick över tre minuter utan att staka sig eller säga fel. Dessutom, batterier som tog slut, barn som skrek, kryssningsfartyg som snodde min inspelningsplats och fyllon som ropade till varandra klockan tio en lördag morgon... 

Sedan är det ju det där att P3 Planet är ett program om turism och riktar sig till ungdomar. Eftersom Grönland kanske inte är ungdomarnas favvo-place så hade jag en aning svårt att hitta ämnen. Jag menar, jag ville ju helst prata om den stundande självständigheten, resultaten av kolonisationen och klimatförändringarna. Men det gick ju inte. Kanske en annan gång.

Jag lärde mig i alla fall väldigt, väldigt mycket på att göra inspelningarna, trots att det kostade åtminstone både svett och tårar. Nu när allt är klart ska jag bara svara på lyssnarnas frågor varje vecka. I går blev det dock programledarens frågor eftersom det var första programmet. Jag blev en aning frustrerad eftersom jag hatar att förklara vad som var "bäst" och "coolast" . Mest irriterad blev jag på sista frågan:

-Sara, jag har hört att dom festar rätt hårt på Grönland, stämmer det?

Gud, vad svarar man på det? Jag tror jag sa något diplomatiskt i stil med "jo, det del festande, men alla gör inte det". Egentligen hade jag velat dra en lång harang om den grönländska alkoholpolitiken och de sociala problemen, men jag fattade ju att det inte skulle bli så populärt...

Jag försöker trösta mig med att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen. Och även jag kände mig rätt IQ-befriad efter intervjun så fick jag faktiskt betalt för att göra den, vilket är rätt coolt ändå.

Nu ska jag skriva klart min presentation och skicka lite bilder till P3 Planets hemsida. Sedan ska jag fortsätta med vårt grupparbete i grävande journalistik. Det är grejer det!

Ta hand om er där ute!

P.S vill ni lyssna på mitt inslag så finns det här, klicka på senaste sändningen. 

Bilden är tagen av en tysk medpassagerare vid glaciären Eqi

SVT Debatt (men jag har tappat alla ord)

Jag hade äntligen acklimatiserat mig någorlunda till livet i Göteborg och kunde gå på stan utan att att få panikångestsymptom. Lättad över detta faktum tog jag upp mobilen och öppnade ett sms. Detta uppgav att jag skulle ringa röstbrevlådan. Eftersom jag trots allt fortfarande är en aning sinnesförvirrad kom jag inte ihåg numret dit. Men när jag såg att det var en förmodad myndighet eller företag i Göteborg som hade sökt mig bestämde jag mig för att ringa tillbaka till dem.
-Sveriges Radio och Television, växeln
-Eh, oj då... Någon av era anställda hade tydligen ringt mig...
-Då ringer dom nog igen om det var viktigt
-Eh, ja...

Pinsamt värre. Nervositeten stegrades dock, vem hade sökt mig? Kanske P3 Planet som jag håller på att göra (värdelösa) korrar för? Jag kom på den briljanta idén att trycka på lur-knappen när jag öppnade sms:et igen. Och vipps hade jag kommit till röstbrevlådan, där en kvinna från SVT Debatt bad mig kontakta henne. Eftersom jag besökte programmet i våras när jag gjorde ett skolarbete misstänkte jag att det hade med ett visst Tibet att göra.
Och så var det. På torsdag sänds Debatt direkt från Kina och vanliga svenskar ska få ringa in sina frågor. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt är det alltid några först som är bestämda på förhand. Nu undrade dom helt enkelt om jag ville ställa en fråga om Tibet till kineserna Men min hjärna var som seg, kall havregrynsgröt där jag satt på en säng på Åhléns i Nordstan.
-Ja, alltså det skulle jag väl kunna göra men jag har varit på Grönland hela sommaren och är inte uppdaterad alls...
Vi diskuterade en stund och kom fram till att jag kunde fråga något generellt som "Vad vet ni om Tibet?". Det kändes inte helt bra så jag frågade om jag skulle få möjlighet att ställa följdfrågor för att få igång en diskussion. Kvinnan jag pratade med sa att det så klart var det optimala, men att min fråga skulle först tolkas till kinesiska och sedan skulle deras svar översättas till svenska. Därför fanns det risk att det blev lite rörigt. Jag kände mig ännu mer illa tillmods men hörde mig själv säga "jo, visst, ring ni i morgon". Men så kom jag på att jag ska ut och äta med familjen i morgon, så jag kanske inte hade möjlighet att se programmet. Vilket så klart inte var särskilt bra. Vi kom överens om att då fick jag nog stå över den här gången.

Grejen är att om jag verkligen, verkligen hade velat så hade jag säkert kunna hinna hem till starten av Debatt. Men jag orkade helt enkelt inte. Om det ska vara värt den nervositeten och stora risken att framstå som extremt korkad så vill jag i alla fall ha en chans att få diskutera. Så nej tack, att ställa en icke- genomtänkt fråga i teve är inget jag längtar efter. Efteråt var jag dock fruktansvärt arg på mig själv. "F-n, nu hade jag chansen, jag är ju jätteintresserad av Tibet, jag tycker det är viktigt".

Jag hade chansen men jag tog den inte. Visserligen var jag på stan och helt oförberedd på att dom skulle ringa. Visserligen har jag precis kommit hem från Grönland och har fullt upp med att bearbeta det. Och visserligen har jag inte sovit bra på hela sommaren, vilket börjar märkas. Men ändå, om jag någonsin ska kunna bli journalist måste jag ju klara av att ställa en enkel fråga...

Det är inte att jag missade möjligheten att få vara med i programmet jag sörjer, verkligen inte. Det jag sörjer är att min förmåga svek mig, att jag inte kunde prestera när jag som bäst behövde det.

Skönt att jag hade in inbokad (terapi)fika lite med M efteråt i alla fall

Stoppa FRA-lagen!

Äntligen har den blossat upp. Diskussionen om att Försvarets Radioanstallt (FRA) eventuellt ska ges möjlighet att avlyssna all kabelbunden kommunikation som passerar landets gränser. Som (förhoppningsvis) blivande journalist tycker jag att det här är ett fruktansvärt förslag. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. Men vad händer nu? Mycket journalistik bygger på källornas rätt till anonymitet och på meddelarfrihten. I värsta fall kan dessa vara ett minne blott om ett tag. Visserligen tror jag inte att FRA har oändligt med resurser att avlyssna alla samtal och kolla mejl hela tiden, men folk kommer bli rädda. De kommer dra sig för att ta kontakt med media när de vet att deras information kan komma att röjas.

Första gången jag hörde talas om det här var när jag besökte konferensen GRÄV 2008 i våras. Eftersom jag då var totalt oinsatt var det lite svårt att hänga med till fullo i paneldebatten. Men en sak minns jag tydligt; kartan över hur internettrafiken fungerar. För man kanske tror att ens mejl från Göteborg till Stockholm går raka vägen, och inte utanför landets gränser. Så är det inte. Oftast åker mejlat mellan olika servrar i hela världen innan det till slut kommer fram dit den ska. Därför kan förslaget om rätten till avlyssning även beröra ditt och mitt privatliv. Vill du det?

På tisdag förväntas förslaget röstas igenom i riksdagen. Alliansen är för förslaget och oppositionen emot. För att det ska bli ett nej måste minst fyra borgerliga riksdagsledamöter också rösta emot. Trots enorma folkliga protester mot förslaget vekar alliansen ha en förmåga att alltid hålla varanda bakom ryggen. De spelar i samma lag och ingen vill bli utfryst. Det skrämmer mig. Jag trodde politik var diskussion och inte konstant konsensus.

Stopppa FRA-lagen nu!

Gräv 2008

Jag har haft en superseriös helg på den årliga konferensen för grävande journalistik. Tillsammans med två andra förvirrade kursare sprang vi omkring mellan glassmaskinen och mässhallarna för att besöka olika föredrag. Självklart fick jag en mapp, block, pennor, godis och tidningar i mängder. Runt halsen hade jag ett nyckelband med min namnbricka och jag kände mig mycket viktig. Om än lite ocool eftersom jag omgavs av flera hundra erkända journalister, från SVT, TV4, SR och olika tidningar. Kommer jag någonsin bli en av dem?

Föredragen handlade bland annat om grävande journalistik, hotbilder och nomineringar till Guldspadepriset. En av vinnarna till dessa var Isabella Löwin som även erhållit Stora journalistpriset för sin bok Tyst hav. Hon berättade om sin väg från kulturskribent till torskbeskyddare. Jag lyssnade även på hur Expressen upptäckte de falska Brillo-boxarna, och daltandet med den svenska vapenexporten.
Avslutningsvis talade den mutmisstänkta journalisten Trond Sefastsson som anklagats för att tagit emot flera hundratusen för att göra ett program i Kalla fakta om en dömd narkotikabrottsling. Själv hävdar han att han fick pengarna för ett juridiskt uppdrag. Trond påstår sig vara helt oskyldig, allt är en komplott. Dessutom påstod att det är vanligt bland alla journalister att man betalar ut svarta pengar till sina källor. Hans journalistkollegor var dock inte så övertygade och det blev en hetstig frågestund med bland annat Janne Josefsson.

I vilket fall var det en mycket intressant konferens, med god mat, trevligt sällskap och många, många koppar kaffe. Jag börjar nästan känna igen folk i branschen nu. Flera medarbetare i Debatts redaktion var där. Och när researchen jag intervjuade i veckan fick syn på mig gav hon mig en stor kram!
Men det viktigaste jag tar med mig från det här dagarna var ett uttalande som en guldspadevinnare gjorde:
- Lita aldrig på våra tillskyddsmyndigheter, det finns alldeles för många konflikträdda människor där.