Intervju: Beatrice Ask

Jag förstår verkligen inte hur mitt liv går till ibland. Dagens skoluppgift var att göra en nyhetssädning på skolradion. Jag höll på att krypa ur skinnet av oro i går och kunde inte för mitt liv förstår hur jag skulle klara av det. Med andra ord, mitt vanliga katastroftänkande. 

För säkerhetsskull var jag tidigt i skolan och läste nyheter. Plötsligt hörde jag hur läraren och min kursare, som var dagens producent, ropade på mig och jag gick in till dom. Dom hade hittat ett telegram om att det skulle vara en invigning för att kunskapscenter mot organiserad brottslighet här i stan. Nu behövde dom en lämplig kandidat som kunde gå dit och eftersom jag var den enda som hade kommit till skolan då blev det min lott. Både Göran Johansson och justitieminister Beatrice Ask skulle vara där och svara på medias frågor. Jag höll på att typ dö. 

– Sara, det här är en jättebra övning! Tänk på grundfrågorna och ring om det blir något problem, sa min lärare.

– Jag kommer tillbaka, om jag överlever, svarade jag innan jag gick.

På något ostadiga ben hetsade jag ner till kommunhuset. Och på något sätt kom jag in där, utan att vara med på gästlistan och utan pressleg. (Eh, jag är från radio JMG...). Alla var mkt snälla mot mig och jag hängde på de andra journalisterna eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Efter lite mingelfika (jag stod mest och pillade med min mick och drack kaffe) började fördraget av en professor i statskunskap som pratade om demokrati. Intressant. En timma senare höll både Göran Johansson och Beatrice Ask några kortare anföranden innan de tio iblandade myndigheterna tillsammans skrev under papperna. 

Jag var mest imponerad av takmålningarna, ljuskronorna och min granne från Ekots flashmick utan sladd. Och nervös inför de personliga intervjuerna som skulle ges efteråt. Jag kunde ju bara inte med att komma tillbaka till skolan utan att ens ha försökt. Så jag ställde mig helt enkelt på lämpligt avstånd från Göran Johansson och väntade till hade pratat klart med några kollegor. Sedan höll jag upp min mick och så såg mycket, mycket snäll ut. Och visst fick jag göra en intervju! Vi snackade i några minuter om projektet och situationen med den organiserade brottsligheten i Göteborg. Min hand skakade men rösten var tack och lov lugn. När jag väl hade överlevt det här samtalet utan att (förhoppningsvis) ha gjort bort mig totalt var det dags för att leta reda på nästa offer. Beatrice Ask. Som SVT hade snott och fört till ett annat rum. Ytterligare en gång ställde jag mig på behörigt avstånd, insåg att jag inte hade bett presssekreteraren om lov men, såg igen väldigt trevlig ut och frågade försiktigt om jag kunde få ställa några frågor. Bea (som hon tydligen kallas) nickade och sa att det så klart gick bra.

– Vad kom du från? frågade pressekreteraren

– Radio JMG

Han tittade lite förvirrat på mig men bestämde sig för att hålla tyst. Jag tror inte han fattade att det bara var skolradio och det var väl lika bra. Gud, jag blev ju ännu mer nervös av att ha honom stirrandes på mig under intervjun, redo att avbryta mig om jag frågade något olämpligt. 

Men jag överlevde den här gången också och kom tillbaka till skolan med inspelade intervjuer och fyra sidor anteckningar. Tyvärr kunde jag inte utnyttja det här till fullo eftersom datorernas redigeringsprogram hängde sig och det blev totalstopp. Underbart när man inte ens har kunnat börja sätta ihop inslaget en timma innan deadline... Det rådde verkligen totalt kaos men på något sätt blev det en nyhetssändning till slut. 

Morgondagens ångest är att jag ska vara tekniker. Och jag är den oteknigaste personer jag känner. Men ja, eftersom jag fortfarande är vid liv efter ha prata med justitieministern, vid min första radiointervju någonsin, så kanske jag klarar mig i morgon också.