Skrik. Rasslande nyckelknippor. Tjutande larm. Diagnoser. Låsta dörrar. Scheman. Tvång. Blod. Svält. Död.
Jag försöker sortera minnena, men jag önskar att jag aldrig hade fått dem.
lördag, november 15, 2008
Det finns mer än ni kan se
Ibland måste orden vila för att andetagen ska orka. Det finns så lite energi nu. Jag lever i parallella världar. Den ena handlar om vardagen, om nuet. Om redigeringsövningar, intervjuer, sändningar, styrelsemöten, fester och fikastunder. Den andra pågår bakom mina ögonlock.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Sara vännen,
Först av allt, vad glad jag blir över att åter igen läsa dina vackra ord här på skärmen framför mig.
Vad jag dock läser sedan gör mig både rädd och ledsen. Hur är det egentligen med dig?
Minnen från förr kommer vi alltid att få kämpa med. De försvinner aldrig. Vi måste bara lära oss att leva med dem.
Finns det någonting jag kan göra? Snälla berätta för mig!
Massor med kramar
Sender deg masse klemmer! <3
Jag hittar inga riktigt bra ord som kan hjälpa dej bära din börda, jag kan bara lämna min tysta förståelse för din situation, och en väldans massa trygga kramar. Du är bra.
kramar i massor till dig och önskar oxå du slapp de minnena och hoppas de bleknar!
kraaaaam
Älskade Sara-vännen, det här inlägget kunde vara skrivet av mig. Det är precis där jag också befinner mig just nu, med alla minnen som man inte kan sortera eller få rätsida på. Vet inte riktigt vad jag ska säga, jag saknar ord..
Meen! Jag ser i alla fall fram emot att träffa dig på fredag. Och det känns som att vi har en del vi kan prata om...
Var rädd om dig.
Tack mina stjärnor. Jag är glad för att ni förstår. Och för att ni bryr er. Det är bättre nu.
Kram!
En sen kram även härifrån. Har ju inte varut ute bland bloggarna på nästan en månad pga allt resande och annat. Hoppas du har det bättre nu. Ska fortsätta läsa med detsamma... Kram igen!
Skicka en kommentar