Rätt till vård(?)

I går kväll, en vanlig tisdag,  var det pepparkakor, lussebullar, glögg, julöl och äppelvin hos en kursare. Vi satt en hel hög journaliststudenter i hennes lilla etta och myste in(nan) advent. Ett par timmar senare gick vi vidare till Rätt till vård-festivalen på Sticky fingers. En klasskompis till mig är sångare i bandet Vapnet som spelade där. Dom var riktigt, riktigt bra. För några år sedan lyssnade jag en del på Vapnet, eftersom det var en viss persons favoritband. Och återigen blandades nutiden med dåtiden. För musik har en förmåga att tränga in genom huden.

  Under kvällen spelade även bland annat Kristian Anttila och Nationalteatern. Alla band ställde upp gratis och intäkterna gick till projektet Papperslösas rätt till vård. Att människor utan makt och med ett tungt bagage i kroppen ska få rätt till sjukvård tycker jag borde vara en självklarhet. Jag kan bara inte förstå att Sverige inte har kommit längre. 

Jag undrar om migrationsministern har sett paniken i deras ögon och skriken som aldrig tystnar. Om han någonsin har umgåtts dygnet runt med en asylsökande kvinna vars depression gör att hon ligger i sängen så gott som varje timma (trots att hon har två små barn som väntar på hennes kärlek). Och om hon blir frisk, blir hon utvisad. Jag kan lova, att om man har varit med om det och sett det, så tror man inte att de här personerna simulerar. Och man undrar resten av livet hur det har gått för dem. 

Jag undrar också om politikerna ser en skillnad mellan den somatiska och psykiatriska vården. För det känns som att den sista alltid är den mest eftersatta. Att det inte är någon mening att satsa på galningarna, de hopplösa fallen. Kanske sätter okunskapen barriärer. För jag vägrar att tro att det finns hopplösa fall. Jag vet att man kan bli frisk från svår psykisk sjukdom, speciellt om man får rätt hjälp. Dessutom består en människa av både kropp och själ, och borde vara lika viktigt att ta hand om båda. 

Alla människor ska ha rätt till vård, avsett ursprung och oavsett sjukdom. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så. 

Det finns mer än ni kan se

Ibland måste orden vila för att andetagen ska orka. Det finns så lite energi nu. Jag lever i parallella världar. Den ena handlar om vardagen, om nuet. Om redigeringsövningar, intervjuer, sändningar, styrelsemöten, fester och fikastunder. Den andra pågår bakom mina ögonlock. 

Skrik. Rasslande nyckelknippor. Tjutande larm. Diagnoser. Låsta dörrar. Scheman. Tvång. Blod. Svält. Död.

Jag försöker sortera minnena, men jag önskar att jag aldrig hade fått dem.  

Låt inga fler änglaflickor falla

Jag är en relativt aktiv mediakonsument. Så fort jag är hemma står teven eller radion på, och jag läser nyheter både på tidningar och på nätet. Men ibland blir det för mycket. Den här veckan har jag kommit över en artiklar om det höga självmordsantalet både bland inuiter på Grönland och bland renskötande samer i vårt eget land. Jag har tänkt blogga om det här senare. Men först det som fick mig att nästan spricka inifrån och ut.

I måndags kom en rapport från socialstyrelsen om att allt fler unga kvinnor behöver psykiatrisk slutenvård. Min vana trogen slog jag på teven och morgonnyheterna det första jag gjorde. SVT hade gjort ett inslag om om rapporten och berättade att det var främst ätstörningar som var orsaken till att unga kvinnor landes in. Det första som möter mina ögon i reportaget är en inzoomad arm på en ung tjej, täckt av ärr efter självskador. Hon satt på sitt rum och det syntes tydligt att det var ett behandlingshem. Jag hann tänka att det påminde en del om Videgården, ett av ställena jag var på när jag var sjuk. Men jag reagerade inte så jättemycket på det. Ofta ser det ganska likadant ut. Säng och skrivbord och väggar täckta med kort i ett desperat försök att göra det lite mer personligt. Kameran följde sedan med tjejen ut i korridoren och nu såg jag att det var väldigt, väldigt likt Videgården. Fast det kunde det ju inte vara, eftersom stället är nedlagt sedan drygt två år tillbaka. Till sist filmade dom uppehållsrummet. Min värld började gunga när jag kände igen soffan, ångest-soffan där jag satt varje morgon efter mardrömsnätterna. Matbordet där jag och dom andra tjejerna kämpade med kvällsfikat. Och pysselrummet där vi försökte distrahera tankarna genom att trä pärlor.

Jag fick tvinga mig tillbaka till verkligheten. Till min studentlägenhet och till mitt liv som jag nu har skapat mig. Först visste jag inte vad som var störst, tacksamheten för det jag har nu eller sorgen över det som varit. Men tacksamheten vann, jag kom ur helvetet.

Sedan blev jag arg och frustrerad. HUR kan man göra ett inslag om att unga behöver mer slutenvård och sedan visa ett ställe som nedlagt som exempel? Utan att ens nämna det! För köerna inom psykiatrin är enorma och tyvärr når inte alla fram. Det händer alldeles för ofta att änglaflickor flyger iväg till himlen för tidigt.
Tårarna börjar trängas när jag tänker på dom som jag förlorade på vägen. Och hur jag lovade efter en av mina bästa vänners död, att jag alltid skulle kämpa för henne, för oss. Det är därför jag har skrivit debattartiklar ätstörningsvården och varit med i Nyhetsmorgon. Det är därför jag aldrig, aldrig tänker ge upp den kampen. Den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men illamåendet efter det illa valda inslaget ville inte gå över. Så jag mejlade reportern på SVT och frågade helt enkelt hur dom hade tänkt. Han skrev ett långt svar tillbaka, och bad om ursäkt. Det hade gått för fort helt enkelt, och han visste inte att Videgården hade lagts ner. Han skrev också att han aldrig mer skulle använda det materialet, om det inte var så att man pratade om nedläggningshotade behandlingshem. Och det hoppas jag att dom kommer göra nu, för det kan inte få nog med uppmärksamhet.

Ränderna går aldrig ur

Ett misslyckat arbete och allt gick i kras. Konturerna suddades ut och världen började snurra och det kliade under huden. Sedan svartnade det. Platsar jag ens på ett universitet? Jag är ju bara ett arbetarklassbarn, uppväxt utan analyserande diskussioner vid middagsbordet. Hur kom jag ens in på ett så populärt program? De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annan stackare. Om jag inte når upp till mina mål börjar jag tvivla på hela min existens. Utan mina prestationer är jag ingenting. Och så har det alltid varit.

I lågstadiet när vi hade prov på multiplikationstaballen varje fredag gjorde magen ont i flera dagar i förväg. Jag kunde inte se fram emot helgen för jag var så rädd att jag skulle få ett fel på testet. Och när jag blandade ihop Estland, Lettland och Litauen på kartprovet ville tårarna inte ta slut. Läraren såg på mig med oroliga ögon och frågade om det var mina föräldrar som pressade mig. Men nej, det var bara jag som satte kraven. Jag ville ju så gärna vara duktig, det var mitt sätt att få uppmärksamhet, mitt sätt att bli sedd. Ett VG var lika med ett misslyckande och ett MVG kunde ändå alltid ha varit bättre. Aldrig, aldrig nöjd.

Så fortsatte det hela min skolgång. Och fortsätter fortfarande. Länge straffade jag mig själv på diverse olika sätt om det gick dåligt i skolan. Men det är slut på det nu, det leder ingenstans. Jag måste lära mig, att jag inte ÄR mina prestationer, att jag har ett värde i mig själv. Det är svårt, svårt, svårt. Men en dag ska jag nå dit. Då ska inte ett dåligt reslutat utlösa en panikattack eller många timmar av apati.
Ränderna kommer att blekna

Vacker vänskap

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos en mycket fin vän. Vi lagade indisk mat, filosoferade i timmar över köksbordet och såg på Gilmore girls. Det är så skönt att ha någon som förstår en, någon att andas ihop med.

Idag har jag kompisar från många olika sammanhang.

Från Nutiden; mina kursare, skolkamrater och andra i stan.

Men även från Dåtiden; alla vackra överlevnadssystrar. När mörkret var som mörkast delade vi allt. Vi växte liksom ihop för att orka. Det var dom som lärde mig att älska, för innan dess hade mitt liv varit så kalt. Det fanns bara en ekande ensamhet och ett utanförskap utan gränser. Jag var van vid att bli bortvald, bortförst och bortglömd och jag hade slutat hoppas. På ett liv. Men det kom. Och även om jag fortfarande balanserar mellan känslostormarna ibland kan jag känna sådan tacksamhet.

Tacksamhet för att jag fick en ny chans. Tacksamhet för att jag har ett eget hem. Tacksamhet för att jag har kommit in på en populär utbildning som jag trivs med. Tacksamhet för att jag kan äta utan dåligt samvete. Tacksamhet för att jag kan njuta.

Och framförallt; tacksamhet för mina underbara vänner.

Vad är du tacksam för?