Bröllopsfeber

Jag försöker kurera min onda hals efter en hektisk helg i det vackraste Skåne. Jag körde min lilla blåa bil genom Göteborg, ut på motorvägen, ner till Helsingborg för att hämta upp en kompis och sedan från västkusten till östkusten, till Bromölla

Det var ett vackert bröllop i en gammal skola på Österlen. I den stora salen satt nästan 85 gäster bland björkkvistar och bordsdekoration. Bruden att själv lagat maten och den godaste tårtan jag någonsin smakat. Fina tal varvades med musik. Brudgummen spelar i ett irländskt folkmusikband så det blev många glada toner. Och glad var även jag. Bruden är en av mina finaste vänner och hon är verkligen värd allt gott. Dessutom vilade det en avslappnad stämning över hela festen, precis som dom ville ha det.
Ja, ett riktigt sagobröllop var det. I ordagrann betydelse. För min kompis träffade sin blivande man precis efter hon föddes. Dom växte upp på samma gård och gick på samma dagis. Och hon sa redan som liten att hon skulle gifta sig med honom när hon blev stor. Men vid tio års ålder skildes deras vägar, tills dom möttes igen för två år sedan. Sedan gick det som det gick! Jag kan inte tänka mig något brudpar som skulle passa bättre ihop, dom är som gjorda för varandra.
Festen pågick intill småtimmarna, med musik, prat och nattamat. Brudparet lämnade inte lokalen förrän vid fyra på morgonen och vi långväga gäster sov över där. Efter några timmars sömn var det dags att ge sig av hemåt igen. Tråkigt, jag hade gärna stannat längre.

Men visst är det konstigt när ens jämnåriga vänner gifter sig. Vart tog åren vägen? Nyss var vi barnfotabarn vid gungorna bakom äppelträden.
Och jag undrar; kommer det någonsin bli min tur?