Jag är nyss hemkommen från ett besök hos en mycket fin vän. Vi lagade indisk mat, filosoferade i timmar över köksbordet och såg på Gilmore girls. Det är så skönt att ha någon som förstår en, någon att andas ihop med. Idag har jag kompisar från många olika sammanhang.
Från Nutiden; mina kursare, skolkamrater och andra i stan.
Men även från Dåtiden; alla vackra överlevnadssystrar. När mörkret var som mörkast delade vi allt. Vi växte liksom ihop för att orka. Det var dom som lärde mig att älska, för innan dess hade mitt liv varit så kalt. Det fanns bara en ekande ensamhet och ett utanförskap utan gränser. Jag var van vid att bli bortvald, bortförst och bortglömd och jag hade slutat hoppas. På ett liv. Men det kom. Och även om jag fortfarande balanserar mellan känslostormarna ibland kan jag känna sådan tacksamhet.
Tacksamhet för att jag fick en ny chans. Tacksamhet för att jag har ett eget hem. Tacksamhet för att jag har kommit in på en populär utbildning som jag trivs med. Tacksamhet för att jag kan äta utan dåligt samvete. Tacksamhet för att jag kan njuta.
Och framförallt; tacksamhet för mina underbara vänner.
Vad är du tacksam för?
1 kommentar:
ååå fina min älkar dig så djupt o utan dig skulle jag inte orka kämpa, du ger mig syre o hopp!
Älskar dig
smultronet
Skicka en kommentar