Maskrosbarn

Nyheterna i morse handlade om ungdomar på glid, och om hur mycket pengar samhället kan spara på att sätta in resurser i tid. Att exempelvis ge att barn som är i behov av extra stöd en kontaktperson kan förhindra att han eller hon faller in i ett missbruk. Det här borde inte vara något nytt, det borde vara en självklarhet.

Jag tänker på mig själv och mina medpatienter som jag mötte under åren i psykiatrin. Om hur vi hade skrikit och skrikit inför blundande ögon och avstängda öron. Om problemen som ingen ville veta om och som förnekades tills dom nästan tog död på oss. Då kunde ingen blunda längre och vi fick tillbringa dagar, veckor, månader eller år på sjukhus, för att laga vad som lagas kunde. Den här typen av vård är inte gratis, jag vill inte tänka på hur mycket jag har kostat samhället. Men samtidigt, om någon hade lyssnat på mig som barn, då hade det kanske inte behövt gå så långt.

Efter år av behandling kan jag äntligen leva ett vanligt liv, med skola, jobb, egen lägenhet och friska vänner. Äntligen är jag del av ett sammanhang som jag saknat så länge. Många av mina kompisar som jag träffade på olika sjukhus och behandlingshem mår också bra idag. Vi är maskrosbarn. Men även en maskros kan vissna. Och vi glömmer aldrig hur vi en gång nästan fick offra våra liv, för att överleva.