Länge leve kungen (?)

Idag avskaffadeds den nepalesiska monarkin och den impopulära kungen två veckor på sig att lämna slottet. När jag besökte Nepal förra året åkte han förbi i en bil med tonade rutor, och aldrig har jag skådat ett så stort miltärt pådrag. Men han kom inte till folkets jubel, kanske inte så konstigt eftersom han bland annat avsatte regeringen för några år sedan och gav sig själv absolut makt.

Även jag måste erkänna att jag hyser lite agg mot kombinationen kunglighet+Nepal. Flygbolaget som skulle ta mig och mina vänner mellan Katmandu och Delhi hette nämligen Royal Nepal airlines. Men när vi kom dit i gryningen visade det sig flighten var inställd på grund av strejk. De kommande fyra dagarna fick vi tillbringa på bolagets kontor, trängandes med andra turister som hade varit fast i timmar, dagar eller veckor(!). Ju längre tiden gick, ju större blev paniken. Efter fyra månaders resande över hela världen var pengarna slut, och vi började nästintill slåss för våra liv för att inte missa anslutningsflyget från Delhi till London. Men varje dag efter timmar av köande fick vi en papperslapp med nya flygtider dagen efter. Och dagen efter var det flyget också inställt och så fick vi börja om igen. Ingen visste egentligen vad som hade hänt men det gick rykten om att bolaget bara ägde ett plan som gick över hela världen och att det hade kraschat. På fjärde dagen var kontoret tomt. Vi förstod ingenting men satte oss envist i sofforna för att vänta på bättre tider. In kom då en hel busslast med uppretade nepaleser som ropade till oss att dom skulle strejka mot strejken, varefter dom blockerade ingången och låste alla grindar, med oss innanför. Då fick jag panik. På riktigt. I Nepal har det släppts en hel del bomber i folksamlingar och därför ska man undvika dem, men nu var vi alltså inlåsta med dem...! Vi sprang en vända runt huset men det var låst låst låst över allt. Jag försökte prata med en vakt:

-Please let us out!

-No, I cant

-Why?

-Because of the strike

-But we are not striking!!!

Ingen reaktion. Helena fortsatte övertalningen men även hon utan resultat. Vi väntade väntade väntade. Plötsligt kom vakten springande mot oss och skrek "Come on girls!" och jag tänkte; nu smäller det, nu smäller det! Men då visade det sig att han bara ska släppa ut oss... Paffa och darriga stod vi sedan på andra sidan och tittade på varandra. Insåg att vi kanske måste ta till nödlösningen, hyra en minibuss med några andra tursister och bila hela vägen till Dehli. I ett sista desperat försök letade vi reda på flygbolaget som har biljetterna Delhi-London. Dom bekräftade bara det jag redan har anat, att Royal Nepal airlines hade gett oss falskbiljetter. Om möjligt ännu argare sprang vi tillbaka till kontoret. På vägen hann vi fräste åt en vakt som vill visa oss kungliga slottet. Jag blir sällan riktigt arg, men det här var ett sådant tillfälle. All energi hade liksom tagit slut och inne på det klibbiga kontoret började jag skrika åt flygbolagets anställda att dom hade lurat oss. Och då, då hände det något. Nu var det dom som började svettas och säga att vi kommer kosta dom mycket pengar. Plötsligt visade det sig att det skulle gå ett plan om bara några timmar och vi var inbokade. Nya, äkta ersättningsbiljetter från Dehli fick vi också. Så, ja, innan jag visste ordet av stod jag hemma på Landvetter.

Men någon gång till ska jag åka tillbaka till sagolandet Nepal. Jag ska vandra bland världens högsta bergstoppar, titta på templen och skratta med människorna. Det fanns så mycket mer att utforska. Fast, nästa gång tar jag tåget..