Bakom kulisserna med Janne Josefsson

Skolveckan har varit intensiv. Salsföreläsningar om hur Sveriges medialandskap är uppbyggt har blandats med två besök på SVT för att göra ett mediaporträtt. Jag och en kursare hade valt programmet Debatt som sänds direkt härifrån Göteborg. Innanför dörrarna i Kanalhuset fick visitkort, en kopp kaffe och en snabb rundvisning. På samhällsredaktionen satt han, Janne Josefsson, i egen hög person. Han log vänligt mot oss och tog våra händer.

-Jag har också gått på journalisthögskolan, sa Janne

-Vi veeeet, dom praaaatar om dig, svarade jag helt nördigt

-Jaha, vad säger dom då då? sa han och skrattade

-Nä, dom är bara stolta över dig!

Sedan diskuterade vi utbildningen lite kort innan det var dags för vår intervju med en tjej som är resaercher på programmet. Hon hade gått ut från vår skola i våras och jag blev tokigt avundsjuk. Jag vill också jobba! Nu! Jag vill göra skillnad!

Två dagar senare satt vi i publiken under programmet. Thomas Bodström pratade om situationen på de svenska häktena och senare om OS i Peking som var huvudämnet för kvällen. Här hettade det till ordentligt mellan skådespelaren (och buddhisten) Claes Malmberg och Kinakännaren Jan Myrdal. Den sistnämnda sa saker som fick mina öron att nästan börja blöda. Enligt honom har Tibet aldrig varit ett självständigt land, att 1,5 miljoner tibetaner hade mördats var inget folkmord och enligt honom var Kina ingen diktatur. Jan Myrdal sa att Claes Malmberg pratade "snömos" (vad det nu är?) och Claes kallade Jan för "din jävla papegoja".

Jag hade velat berätta om den torterade tibetanska munken jag mötte i Indien, och barnen som flytt över bergen. Om sorgens Lhasa och det ockuperade landet. Men min vinkande hand fick ingen uppmärksamhet. Och på sätt och vis gjorde det inte så mycket, för diskussionen urartade snabbt och blev bara ren pajkastning. Dessutom var ju min roll där mer att studera programmet än att deltaga.

Men det får nog bli en blogg om det här, en blogg om mina tankar om Tibet. Utan avbrott

Jag och Nyhetsmorgon söndag

Det finns dagar som man för alltid kommer att spara. Söndagen 16 mars 2008 är en sådan dag för mig. Då medverkade jag i Tv4:s Nyhetsmorgon söndag, med Jenny Östergren. Även om jag frågade mig själv flera gånger om jag gjorde rätt som valade att vika ut mitt liv i direktsänd tv, så tog jag risken. För jag kunde inte vara tyst längre. Min desperation över hur den svenska psykvården (inte) fungerar höll på att spränga sönder mig inifrån och ut. Jag kunde inte vara tyst längre. Och innan jag riktigt hann förstå det själv satt jag på tåget till huvudstaden. Min underbara vän Helena mötte mig på centralen och vi tillbringade resten av dagen med te, mys, middag på restaurang och konsert.

Nästa morgon bar det av till tv4-huset, taxin hämtade mig 8.20, väldigt sent tyckte jag som trodde att jag skulle missa sändningen på grund av att taxin körde fel, fick motorstopp, hamnade i en bilkö... Men fram kom vi och jag blev inkastad i sminket direkt. Sedan fick jag rusa ner till studion och helt plötsligt satt jag där vid det stora runda bordet, i dirketsändning. Nio minuter är inte länge när det finns så mycket man vill förklara. Ibland gick det impulser genom hjärnan "idiot, säg något smart nu när du har chansen!" men annars var jag faktiskt rätt lugn. Jag kände mig trygg med Jenny. Vi pratade om mobbningen jag utsattes för som barn och mina erfarenheter av psykvården. Att behandlingshemmet jag bodde på kanske ska läggas ner. Jag förstår verkligen inte, hur många fler änglaflickor ska behöva lämna oss innan politikerna agerar?

Efter sändningen stapplade jag ut till Helena som satt och tittade på programmet i fikarummet. Jag var helt tom och ville bara gråta. Jag kunde inta avsluta mina meningar, orden hade liksom försvunnit. Jag trodde att jag hade gjort bort mig totalt. Men sedan trillade sms efter sms in som sa det motsatta och efter ett tag lugnade jag mig. Jag och Helena satt kvar och kollade på Nyhetsmorgon tills Jenny var klar. Vi klappade händerna åt tibetanerna i rutan som gjorde uppror mot Kina inför OS. Och Helena sa:

-Men Sara, nu tittar vi ju på nyhetsmorgon!

Och jag kunde inte annat än skratta, för det var ju just det jag hade pratat om under hela vår resa förra året, att när vi kommer hem ska vi titta på nyhetsmorgon. Jag vet egentligen inte varaför jag tjatade om det så mycket. Jag förskte väl övertyga mig själv om att det fanns NÅGOT som jag saknade hemma.

Efter sändningen kom Jenny upp till oss och vi pratade lite. Tack Jenny för att du lyssnade på mig, på oss. 

Years go by

Tenta i lördags och släktkalas i söndags. Helgen har varit full och när jag äntligen kunde andas idag började hela världen snurra. Tröttheten brast och jag vinglade fram på vägen till skolan. Men jag tog mig dit och utförde det obligatoriska grupparbetet. Nu sitter jag hemma med en kopp te och försöker reda ut alla tankar.

Jag firade min 25-års dag igår. Den beställda smörgåstårtan hette Lyx och kakan som mamma bakat garnerade jag med daimbitar. Jag tittade på mina händer och såg skiftningarna, att huden hade åldras. Ibland vill jag bara stanna allt, för jag hinner inte med. Och åren som försvann, hålet i mitt liv, kommer jag någonsin kunna ta igen dem? Jag borde fyllt 22 nu, om ens det.

Men ondast av allt gjorde att träffa min farfaras sambo. Hon stapplade, hickade och hörseln håller på att överge henne. Ögonen blev blanka när hon berättade om farfar som flyttade till ett ålderdomshem i höstas. Sist hon var och hälsade på honom blev han så arg och ledsen för att han inte fick följa med henne hem. Nu bor hon ensam i det stora huset i skogen. Farfaras cykelverkstad tystnade för länge sedan och nu finns bara tomhet.

Maktlösheten överföll mig för hennes ensamhet är även min sorg.

Livet blir så verkligt när man ser den analkade döden.

Afro Power

Jag ska snart iväg och träna ett pass som är inspirerat av afrikansk dans. Det brukar vara rätt skoj. Jag älskar rytmen, trummslagen går genom hela kroppen, och tankarna för mig bort till varmare breddgrader. Till heta sandkorn under fötterna, leende människor och starka kryddor. Afrika är en dröm och ett projekt. Någon gång ska jag dit.
Men nu blir det väl regniga Sverige som gäller ett tag fram över. Studietempot är högt, med inlämningar varje vecka. Imorgon har vi tenta, men jag orkar verkligen inte plugga mer. Jag satt på bibblan hela dagen igår med några kursare. Efter det läste jag lite till innan jag gick på en föreläsning om yttrandefrihet i Ryssland. Även större delan av den här dagen har jag (försökt) plugga. Så nu är det träning med Malin och sedan fika, foto och stickning med Ida!

Trevlig helg!

Balkan Brunch

Igår firade en av mina bästa vänner sin 25-års dag med en brunch hemma i sin lilla etta. Temat var Balkan, mycket passande eftersom Kosovo samma dag utropade sin självständighet. Min vän måste ha tillbringat otaliga timmar i köket, för både bord och diskbänk var överfulla med pajer, kebab, inlagda grönsaker och bröd.
Jag lassade på tallriken och slog mig ner bland det övriga gästerna, till största delen bestående av kompisens kursare. Med andra ord runt 20 stycken blivande läkare. Jag förklarade att jag och värden hade gått gymnasiet ihop. En tjej frågade då om det fanns en till Sara från den tiden. Jag undrade vad min kompis har berättat om mig. Men det är ofta så det känns, att jag är två personer, eller i alla fall att jag lever ett dubbelliv.

Nystart

Jag raderade mina gamla inlägg. För att det här är början på något nytt. Och som en förmodligen framtida journalist känns bloggen som en nödvändighet. Jag måste träna upp mina ord.