Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor