Igår träffade jag min Tibet-kompis. Ja, jag kallar henne så. Inte för att hon kommer från Tibet utan för att hon, liksom jag, har varit där. Vi träffades på kårens utbildningsdag för några veckor sedan. Mitt under allt styrelsesnack råkade hon nämna sin resa i Tibet och då var ju jag tvungen att berätta att jag också har gjort en sådan. Hon blev väldigt förvånad, hon har aldrig träffat någon annan som varit där. Så resten av kvällen kunde vi knappt prata om något annat, till de andras förtret... Till slut fick vi ge upp men bestämde att vi skulle ses så fort skolan hade slutat. Och igår blev det äntligen av!Hon bjöd på lunch i sin lägenhet som var inredd med tibetanska handknutna mattor, kuddar, flaggor och foton. Och jag kände mig som hemma. Vi pratade pratade pratade, oavbrutet i FEM timmar! Det var fint med någon som förstod en. Någon att dela upplevelserna med. Någon som var kunnig i ämnet och framför allt väldigt intresserad. Vi tittade på varandras foton och skrattade över de ibland väldigt liknande motiven på samma kloster och samma heliga sjöar. Största skillnaden var att hon besökte Tibet på sommaren, under den korta perioden av grönska. På mina kort var det bara sand, sten och jord.
Jag undrar vad som kommer hända i det ockuperade landet långt, långt bort. Kommer förtrycket och fattigdomen bestå? Vad händer under OS? Jag vet inte om jag orkar se ett uppror till i huvudstaden Lhasa, på gatorna där jag strosade runt för ett år sedan. Hur mår de fattiga barnen med trasiga jackor och förkylda näsor? Hur går det för de hårt kontrollerande munkarna och kvinnan som blev slagen av en kinesisk vakt? Och vad hände med familjen som vi gav ett paket med familjefoton från släktingarna i Indien?
Ja, dessa tankar cirkulerar dagligen i mitt huvud, därför var det skönt att prata med tibet-kompisen. Men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Vad är den rätta lösningen? Ska vi bojkotta OS? Är det rimligt att kämpa för att Tibet ska bli ett suveränt land? Det enda jag vet helst säkert är att jag vill ha ett Tibet fritt från förtryck. Där människorna får ha bilder på Dalai Lama och tala sitt eget språk full ut.
Jag vill komma tillbaka till Lhasa utan att behöva andas in den depressionsförgiftade smogen. Jag vill kunna le mot människorna där och få ett leende tillbaka.
Bilden är från det tibetanska kvarteret i Lhasa. Kvinnan till vänster har en bönesnurra i handen. Dessa vevar de runt, runt för att snurra upp bönerna till himlen.
5 kommentarer:
Varje gång jag ser den fina spegeln som du köpte till mig i Tibet, tänker jag inte bara på dig. Tänker på det där bortglömda landet som man (jag) faktiskt inte vet så mycket om. Om du åker dit igen får du lova att ta med mig. Allting verkar så vackert och fint samtidigt som det är så fruktansvärt hemskt.
Till att börja med vill jag bara varna för att det här kommer att bli en lång kommentar :-)
Kul att du har träffat en person som du kan dela dina upplevelser från Tibet med! Så du reste alltså runt där ensam? Modigt! Tibet är ett område som ligger i medieskugga. Jag försökte diskutera Tibet-situationen med mina kinesiska vänner i USA och de bytte på ett snyggt sätt samtalsämne på en gång. Skriv gärna mer om din resa! Någon dag när jag får mer tid över ska jag kika in på din resedagbok :-)
Tack för kommentaren på min blogg! Det är kul att få en innehållsrik kommentar fylld med tankar och info. Jag har också varit på en del tysta minutrar för Dawit Isaak, vilket bekräftar hur tragisk situationen är och att den, som du skriver, har pågått alldeles för länge. Jag hoppas innerligt att de släpper honom snart. Att det blir ett lyckligt slut.
Blir nyfiken när du skrev i kommentaren att du kanske inte kommer in i landet igen? I värsta fall kan du ju kanske använda dina tidigare erfarenheter till att skriva debattartiklar eller en vetenskaplig artikel. Det är viktigt.
Tack för en bra blogg!
Ellinor: Ja, häng med nästa gång:)
Angelica: Nej, jag reste inte själv till Tibet utan var där med tre vänner. Tack och lov, det var tillräckligt omtumlande ändå. Men ingen av dem bor i nära mig så vi ses inte så ofta, därför var det skönt att prata med någon som förstod.
Anledningen till att jag kanske inte kommer in i landet är att jag har skrivit ett reportage för en tidning om situationen i Tibet. Men jag pratade med en utrikeskorre som föreläste på skolan och hon trodde att risken inte var jättestor. Dels för att jag inte skrev för en rikstiding och dels för att jag har ett väldigt vanligt namn. Men man vet ju aldrig. Dessutom vill jag ju, som du förslog, skriva fler artiklar...
Hittade din blogg av en slump när jag gjorde en sökning på Tibet. Tänkte att du som blivande journalist med ett uttalat intresse för situationen i Tibet kanske tycker att detta är av intresse:
http://actionnetwork.org/campaign/
Tibet_access?qp_source=an2
Hela länken fick inte plats förra gången så jag försöker igen :)
Skicka en kommentar