Paparazzi-Sara

Trots många nätter med alldeles för lite sömn var det inga problem att komma ur sängen i tid i morse. Jag hade lovat Therese att följa med henne till stallet för att fota terminens avslutningstävling, och eftersom både hon och hästar brukar få mig på bra humör lyckades jag ta mig till bussen i god tid. Jag hjälpte till att bygga banan, like old times, men ställde mig sedan utanför staketet som åskådare. Kameran med det nya zoomobjektivet åkte upp ur väskan och efter att ha försäkrat mig om att jag inte skulle skrämma slaget ur någon lite pålle började jag fota som en liten paparazzi. Lyckan var stor när jag såg att jag för första gången i mitt liv kunde ta skarpa hoppbilder!

Therese var bäst så klart. Trots att hon hade stallets kanske hetaste häst såg det fint och kontrollerat ut. I alla fall fram tills sista hindret då Spitfire hade fått upp ångan ordentligt och nog mer siktade på att hoppa över staketet än hindret. I mål kom dom dock lyckligt och väl, och Therese blev en rosett rikare. Och jag var stolt över henne som hade lotsat hästen så fint och klokt genom banan. Efter att ha pussat Spitfire på mulen några gånger gick vi hem och lagade lite mat. Där och då läste jag ett gammalt sms och insåg att att jag hade gjort en missuppfattning av relativt hög grad. Jag skulle träffa mina gamla kursare på dagen och inte på kvällen som jag hade trott. Så det var bara att kontakta en av dem och förklara läget. Smart Sara.

Det var bara att bege sig in till stan fortare än kvickt. Men jag hann. Vinet låg dock kvar i hemma i kylen, och jag hade fortfarande samma kläder på mig som jag hade haft i stallet. Fast det kallas prioritering, och jag valde att prioritera mina vänner framför materiella ting. Därför blev det en kaffe latte i pappersmugg och några timmars mys, småprat, skratt och djupa diskussioner. Innan molnen började omringa oss, staden tystnade och killarna försvann. För ja, Sverige spelade visst någon EM-match idag....