Låt inga fler änglaflickor falla

Jag är en relativt aktiv mediakonsument. Så fort jag är hemma står teven eller radion på, och jag läser nyheter både på tidningar och på nätet. Men ibland blir det för mycket. Den här veckan har jag kommit över en artiklar om det höga självmordsantalet både bland inuiter på Grönland och bland renskötande samer i vårt eget land. Jag har tänkt blogga om det här senare. Men först det som fick mig att nästan spricka inifrån och ut.

I måndags kom en rapport från socialstyrelsen om att allt fler unga kvinnor behöver psykiatrisk slutenvård. Min vana trogen slog jag på teven och morgonnyheterna det första jag gjorde. SVT hade gjort ett inslag om om rapporten och berättade att det var främst ätstörningar som var orsaken till att unga kvinnor landes in. Det första som möter mina ögon i reportaget är en inzoomad arm på en ung tjej, täckt av ärr efter självskador. Hon satt på sitt rum och det syntes tydligt att det var ett behandlingshem. Jag hann tänka att det påminde en del om Videgården, ett av ställena jag var på när jag var sjuk. Men jag reagerade inte så jättemycket på det. Ofta ser det ganska likadant ut. Säng och skrivbord och väggar täckta med kort i ett desperat försök att göra det lite mer personligt. Kameran följde sedan med tjejen ut i korridoren och nu såg jag att det var väldigt, väldigt likt Videgården. Fast det kunde det ju inte vara, eftersom stället är nedlagt sedan drygt två år tillbaka. Till sist filmade dom uppehållsrummet. Min värld började gunga när jag kände igen soffan, ångest-soffan där jag satt varje morgon efter mardrömsnätterna. Matbordet där jag och dom andra tjejerna kämpade med kvällsfikat. Och pysselrummet där vi försökte distrahera tankarna genom att trä pärlor.

Jag fick tvinga mig tillbaka till verkligheten. Till min studentlägenhet och till mitt liv som jag nu har skapat mig. Först visste jag inte vad som var störst, tacksamheten för det jag har nu eller sorgen över det som varit. Men tacksamheten vann, jag kom ur helvetet.

Sedan blev jag arg och frustrerad. HUR kan man göra ett inslag om att unga behöver mer slutenvård och sedan visa ett ställe som nedlagt som exempel? Utan att ens nämna det! För köerna inom psykiatrin är enorma och tyvärr når inte alla fram. Det händer alldeles för ofta att änglaflickor flyger iväg till himlen för tidigt.
Tårarna börjar trängas när jag tänker på dom som jag förlorade på vägen. Och hur jag lovade efter en av mina bästa vänners död, att jag alltid skulle kämpa för henne, för oss. Det är därför jag har skrivit debattartiklar ätstörningsvården och varit med i Nyhetsmorgon. Det är därför jag aldrig, aldrig tänker ge upp den kampen. Den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men illamåendet efter det illa valda inslaget ville inte gå över. Så jag mejlade reportern på SVT och frågade helt enkelt hur dom hade tänkt. Han skrev ett långt svar tillbaka, och bad om ursäkt. Det hade gått för fort helt enkelt, och han visste inte att Videgården hade lagts ner. Han skrev också att han aldrig mer skulle använda det materialet, om det inte var så att man pratade om nedläggningshotade behandlingshem. Och det hoppas jag att dom kommer göra nu, för det kan inte få nog med uppmärksamhet.