Stoppa FRA-lagen!

Äntligen har den blossat upp. Diskussionen om att Försvarets Radioanstallt (FRA) eventuellt ska ges möjlighet att avlyssna all kabelbunden kommunikation som passerar landets gränser. Som (förhoppningsvis) blivande journalist tycker jag att det här är ett fruktansvärt förslag. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. Men vad händer nu? Mycket journalistik bygger på källornas rätt till anonymitet och på meddelarfrihten. I värsta fall kan dessa vara ett minne blott om ett tag. Visserligen tror jag inte att FRA har oändligt med resurser att avlyssna alla samtal och kolla mejl hela tiden, men folk kommer bli rädda. De kommer dra sig för att ta kontakt med media när de vet att deras information kan komma att röjas.

Första gången jag hörde talas om det här var när jag besökte konferensen GRÄV 2008 i våras. Eftersom jag då var totalt oinsatt var det lite svårt att hänga med till fullo i paneldebatten. Men en sak minns jag tydligt; kartan över hur internettrafiken fungerar. För man kanske tror att ens mejl från Göteborg till Stockholm går raka vägen, och inte utanför landets gränser. Så är det inte. Oftast åker mejlat mellan olika servrar i hela världen innan det till slut kommer fram dit den ska. Därför kan förslaget om rätten till avlyssning även beröra ditt och mitt privatliv. Vill du det?

På tisdag förväntas förslaget röstas igenom i riksdagen. Alliansen är för förslaget och oppositionen emot. För att det ska bli ett nej måste minst fyra borgerliga riksdagsledamöter också rösta emot. Trots enorma folkliga protester mot förslaget vekar alliansen ha en förmåga att alltid hålla varanda bakom ryggen. De spelar i samma lag och ingen vill bli utfryst. Det skrämmer mig. Jag trodde politik var diskussion och inte konstant konsensus.

Stopppa FRA-lagen nu!

Free Tibet

Igår träffade jag min Tibet-kompis. Ja, jag kallar henne så. Inte för att hon kommer från Tibet utan för att hon, liksom jag, har varit där. Vi träffades på kårens utbildningsdag för några veckor sedan. Mitt under allt styrelsesnack råkade hon nämna sin resa i Tibet och då var ju jag tvungen att berätta att jag också har gjort en sådan. Hon blev väldigt förvånad, hon har aldrig träffat någon annan som varit där. Så resten av kvällen kunde vi knappt prata om något annat, till de andras förtret... Till slut fick vi ge upp men bestämde att vi skulle ses så fort skolan hade slutat. Och igår blev det äntligen av!

Hon bjöd på lunch i sin lägenhet som var inredd med tibetanska handknutna mattor, kuddar, flaggor och foton. Och jag kände mig som hemma. Vi pratade pratade pratade, oavbrutet i FEM timmar! Det var fint med någon som förstod en. Någon att dela upplevelserna med. Någon som var kunnig i ämnet och framför allt väldigt intresserad. Vi tittade på varandras foton och skrattade över de ibland väldigt liknande motiven på samma kloster och samma heliga sjöar. Största skillnaden var att hon besökte Tibet på sommaren, under den korta perioden av grönska. På mina kort var det bara sand, sten och jord.

Jag undrar vad som kommer hända i det ockuperade landet långt, långt bort. Kommer förtrycket och fattigdomen bestå? Vad händer under OS? Jag vet inte om jag orkar se ett uppror till i huvudstaden Lhasa, på gatorna där jag strosade runt för ett år sedan. Hur mår de fattiga barnen med trasiga jackor och förkylda näsor? Hur går det för de hårt kontrollerande munkarna och kvinnan som blev slagen av en kinesisk vakt? Och vad hände med familjen som vi gav ett paket med familjefoton från släktingarna i Indien?

Ja, dessa tankar cirkulerar dagligen i mitt huvud, därför var det skönt att prata med tibet-kompisen. Men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Vad är den rätta lösningen? Ska vi bojkotta OS? Är det rimligt att kämpa för att Tibet ska bli ett suveränt land? Det enda jag vet helst säkert är att jag vill ha ett Tibet fritt från förtryck. Där människorna får ha bilder på Dalai Lama och tala sitt eget språk full ut.

Jag vill komma tillbaka till Lhasa utan att behöva andas in den depressionsförgiftade smogen. Jag vill kunna le mot människorna där och få ett leende tillbaka.

Bilden är från det tibetanska kvarteret i Lhasa. Kvinnan till vänster har en bönesnurra i handen. Dessa vevar de runt, runt för att snurra upp bönerna till himlen.

Bok: Vildängel

Av: Lina Forss

Huvudpersonen heter Anna Maria men kallas för Timotej efter ängen hon blev till på. Man får följa hela hennes uppväxt i en rik överklassfamilj med start under 70-talets Stockholm. Hennes föräldrar skiljer sig tidigt och hon börja växla pappans jetsetliv med mammans radhus. När mamman hittar en ny kille flyttar Timotej med till London. Här ägnas dagarna åt privatskolor och hysteriska fester.

Men en dag dyker den upp, knölen på mammans hals. Och nu hjälper inga kreditkort. Timotej slängs mellan hopp och förtvilan, påbörjade utbildningar som hon inte orkar med och en pojkvän som hon borde ge upp.

Vildängel är en vacker bok med ett annorlunda språk. Det är som att orden inte får plats. Författaren leker med dem i de korta kapitlen som ger en ständig rörelse. Det hände dock att jag ibland önskade att det skulle hända något mer i själva berättelsen som drev handlingen framåt.

Lina Forss roman är delvis självbiografisk, hon är dotter till finansmannen Wictor Forss. Det här tycker jag ger en trovärdighet till berättelsen men till skillnad från många andra som skriver om sitt liv är författaren en mycket duktig skribent.

Betyg : 4S av 5S

Bokrecensioner

Ja, så mycket jouranlistik har det inte blivit i den här bloggen, än så länge. Men nu har jag tänkt råda bot på detta och börja skriva lite bokrecensioner. Mest för att jag behöver träna på det, men även för att förhoppningsvis inspirera andra och tipsa om goda böcker.
Just läsandet har alltid varit viktigt för mig. Det ger en möjlighet att fly vardagen i stund och besöka andra världar som man annars inte har tillgång till. Dessutom ger böcker ofta både och hopp och tröst.
Så, läs läs läs!

Ränderna går aldrig ur

Ett misslyckat arbete och allt gick i kras. Konturerna suddades ut och världen började snurra och det kliade under huden. Sedan svartnade det. Platsar jag ens på ett universitet? Jag är ju bara ett arbetarklassbarn, uppväxt utan analyserande diskussioner vid middagsbordet. Hur kom jag ens in på ett så populärt program? De måste ha blandat ihop mina resultat med någon annan stackare. Om jag inte når upp till mina mål börjar jag tvivla på hela min existens. Utan mina prestationer är jag ingenting. Och så har det alltid varit.

I lågstadiet när vi hade prov på multiplikationstaballen varje fredag gjorde magen ont i flera dagar i förväg. Jag kunde inte se fram emot helgen för jag var så rädd att jag skulle få ett fel på testet. Och när jag blandade ihop Estland, Lettland och Litauen på kartprovet ville tårarna inte ta slut. Läraren såg på mig med oroliga ögon och frågade om det var mina föräldrar som pressade mig. Men nej, det var bara jag som satte kraven. Jag ville ju så gärna vara duktig, det var mitt sätt att få uppmärksamhet, mitt sätt att bli sedd. Ett VG var lika med ett misslyckande och ett MVG kunde ändå alltid ha varit bättre. Aldrig, aldrig nöjd.

Så fortsatte det hela min skolgång. Och fortsätter fortfarande. Länge straffade jag mig själv på diverse olika sätt om det gick dåligt i skolan. Men det är slut på det nu, det leder ingenstans. Jag måste lära mig, att jag inte ÄR mina prestationer, att jag har ett värde i mig själv. Det är svårt, svårt, svårt. Men en dag ska jag nå dit. Då ska inte ett dåligt reslutat utlösa en panikattack eller många timmar av apati.
Ränderna kommer att blekna

Klasstillhörighet

Dagen har varit upp-och-ner, hit-och-dit, fram-och-tillbaka, full fart och tvärstopp. Ja, faktiskt inte känslomässigt utan rent fysiskt eftersom jag och en kursare har åkt karuseller på Liseberg i åtta timmar. Jag älskar som sagt allt som går fort. Förutom när jag kör bil för då är jag hypokondriskt rädd att krocka med någon. Men annars; full galopp över en äng, forsränning i Nepal, skidor i fjällen eller bergbanan Balder här i Göteborg, det spelar ingen roll. Jag måste bara känna att jag lever ibland.

Så i dag var det alltså karusell och mjukglass med strössel som stod på schemat. Det ska ju vara viktigt att ha sitt barnasinne kvar. Och barn fanns det på Liseberg, varenda skolklass i Sverige verkade vara där för att fira sin avslutning. Vi lyckades tydligen smälta in bra. I kön när jag stod och yrade om att det skulle bli såååå coolt (?) att göra praktik nästa år frågade en liten tjej oss i vilken klass vi gick.
-Eh.. journalistprogrammet
Hon tittade frågande på mig
-Ja, alltså universitetet
Hon såg fortfarande lika frågande ut men sa i stället:
-Jag når inte upp, jag får hoppa.
Nu var det jag som tittade frågande på henne, innan jag förstod att det var karusellen hon syftade på.
Min kursare höll på att krevera av att inte skratta och jag försökte därför hålla i gång en meningslös konversation. Men även mina kinder började rycka eftersom det var så uppenbart att tjejen trodde vi var max 15 och inte 25. Visserligen är det inte första gången någon gissar fel på min ålder men det här var nästan lite väl bra...

Senare på kvällen när vi hade tröttnat på allt eftersom det inte gick fort nog längre fick min kompis för sig att vi skulle åka ponnykarusellen. Hon tyckte att nu skulle vi vara barn fullt ut i stället. Men där tog det stopp
- Sorry tjejer, ni är lite för gamla, sa vakten.
Att man aldrig ska passa in

Bilden är från Öland sommaren 2005. Vem som har tagit den minns jag inte, men ja, det är jag som flyger i luften längst till vänster.

Vi tar en dag på landet

Dagarna promenerar förbi och jag har liksom tappat orden i hettan. Men nu när den sista hemtentan i offentlighet och förvaltning lämnades in idag kanske dom kommer tillbaka. Jag ska göra ett försök.

I torsdags gav jag upp plugget för ett tag och åkte till stallet i stället. Det var länge sedan nu och jag hade nästan glömt hur mycket jag saknar det. Men mest av allt saknar jag den jag en gång var, innan fasaden föll. Många av mina bästa minnen har jag i stallet (och jag kan fortfarande känna, min hand på din solvarma hårrem). Någon gång ska jag börja rida igen, på riktigt. Men nu finns ingen tid, i alla falla inte för den nivån jag vill vara på, och då kan det nästan kvitta.

Efter stallet rattade jag min lilla blåa bil, som har varit på besök hos mig i storstaden, till min hemby. Mil efter mil på motorvägen och sedan in i de djupa skogarna. Och där, när jag nästan var framme, kom en älg uppskuttande på vägen. Som tur var fick jag stopp på bilen innan det small. Men jag hann tänka, att jag visste att den där byn skulle ta död på mig en vacker dag.

Väl hos pappa blev det kel med katten som somnade ihop med mig på sängen. Mys. Nästa dag åkte jag till farfar på demensboendet. Han vaknade upp ur sin dimma och log med hela ansiktet när han såg mig, han kände igen mig. Sedan kom lillebror hem och vi åkte ut på sjön. Med oss hade vi en gummiring som går att spänna fast bakom båten. Och så blev det årets första dopp. Ja, faktiskt det första i Sverige på flera år tror jag. Det där med stranden är inte riktigt min grej. Men jag älskar allt som går fort, och min kärlek till hög fart vann över bikiniångesten. Dock blev jag lite sur på pappa som gav min bror skarpa order att sänka farten, för att jag är tjej och har där med inte så starka armar. Eh?

På bussen hem till Göteborg träffade jag några klasskompisar från gymnasiet som jag inte har sett på flera år. Dom skulle gå på en konsert här. Så trots att jag var så trött att benen knappt bar mig och tankarna var tuggummi-sega beslutade jag mig för att gå med dem och dricka en kopp te. Det var trevligt men lite konstigt. En av dem jobbar sedan några år tillbaka som informatör på svenska kyrkan och jag började återigen tänka på åren som försvann. En gång berättade jag för en behandlingsassistent över hur dåligt jag mådde över en eventuellt kommande klassåterträff. Mina kompisar var ju vid det laget arkitekter, läkare, jurister. Vad skulle jag säga liksom? Då svarade behandlingsassistenten:
-Ja, du får väl säga att du har gått en fem år lång utbildning till anorektiker.
Och sedan skrattade han. Det gjorde inte jag.

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor

Länge leve kungen (?)

Idag avskaffadeds den nepalesiska monarkin och den impopulära kungen två veckor på sig att lämna slottet. När jag besökte Nepal förra året åkte han förbi i en bil med tonade rutor, och aldrig har jag skådat ett så stort miltärt pådrag. Men han kom inte till folkets jubel, kanske inte så konstigt eftersom han bland annat avsatte regeringen för några år sedan och gav sig själv absolut makt.

Även jag måste erkänna att jag hyser lite agg mot kombinationen kunglighet+Nepal. Flygbolaget som skulle ta mig och mina vänner mellan Katmandu och Delhi hette nämligen Royal Nepal airlines. Men när vi kom dit i gryningen visade det sig flighten var inställd på grund av strejk. De kommande fyra dagarna fick vi tillbringa på bolagets kontor, trängandes med andra turister som hade varit fast i timmar, dagar eller veckor(!). Ju längre tiden gick, ju större blev paniken. Efter fyra månaders resande över hela världen var pengarna slut, och vi började nästintill slåss för våra liv för att inte missa anslutningsflyget från Delhi till London. Men varje dag efter timmar av köande fick vi en papperslapp med nya flygtider dagen efter. Och dagen efter var det flyget också inställt och så fick vi börja om igen. Ingen visste egentligen vad som hade hänt men det gick rykten om att bolaget bara ägde ett plan som gick över hela världen och att det hade kraschat. På fjärde dagen var kontoret tomt. Vi förstod ingenting men satte oss envist i sofforna för att vänta på bättre tider. In kom då en hel busslast med uppretade nepaleser som ropade till oss att dom skulle strejka mot strejken, varefter dom blockerade ingången och låste alla grindar, med oss innanför. Då fick jag panik. På riktigt. I Nepal har det släppts en hel del bomber i folksamlingar och därför ska man undvika dem, men nu var vi alltså inlåsta med dem...! Vi sprang en vända runt huset men det var låst låst låst över allt. Jag försökte prata med en vakt:

-Please let us out!

-No, I cant

-Why?

-Because of the strike

-But we are not striking!!!

Ingen reaktion. Helena fortsatte övertalningen men även hon utan resultat. Vi väntade väntade väntade. Plötsligt kom vakten springande mot oss och skrek "Come on girls!" och jag tänkte; nu smäller det, nu smäller det! Men då visade det sig att han bara ska släppa ut oss... Paffa och darriga stod vi sedan på andra sidan och tittade på varandra. Insåg att vi kanske måste ta till nödlösningen, hyra en minibuss med några andra tursister och bila hela vägen till Dehli. I ett sista desperat försök letade vi reda på flygbolaget som har biljetterna Delhi-London. Dom bekräftade bara det jag redan har anat, att Royal Nepal airlines hade gett oss falskbiljetter. Om möjligt ännu argare sprang vi tillbaka till kontoret. På vägen hann vi fräste åt en vakt som vill visa oss kungliga slottet. Jag blir sällan riktigt arg, men det här var ett sådant tillfälle. All energi hade liksom tagit slut och inne på det klibbiga kontoret började jag skrika åt flygbolagets anställda att dom hade lurat oss. Och då, då hände det något. Nu var det dom som började svettas och säga att vi kommer kosta dom mycket pengar. Plötsligt visade det sig att det skulle gå ett plan om bara några timmar och vi var inbokade. Nya, äkta ersättningsbiljetter från Dehli fick vi också. Så, ja, innan jag visste ordet av stod jag hemma på Landvetter.

Men någon gång till ska jag åka tillbaka till sagolandet Nepal. Jag ska vandra bland världens högsta bergstoppar, titta på templen och skratta med människorna. Det fanns så mycket mer att utforska. Fast, nästa gång tar jag tåget..

Feberdrömmar

Drömmar är konstiga, ibland väldigt konstiga. I natt var jag återigen på min gamla högstadieskola. Den nya regeringen hade nämligen bestämt att alla som läste på universitetet var tvungna att gå ett år till på högstadiet. Jag var förtvivlad och arg. Aldrig mer det helvetet igen. Mina lärare hade blivit gamla och kände knappt igen mig. Men trapporna med spottloskor var sig lika. Och jag sprang runt runt runt bland alla klassrum för att hitta till mitt elevens val. Det var väl det enda man fick välja på högstadiet. Resten bara tilldelades en: klasskompisar, lärare, roller, status och rykte. Sedan kom man aldrig därifrån. Jag skulle hellre dö än att uppleva de åren igen, så visst var det här en riktig mardröm. Visserligen slutade det lite bättre med att jag satt hos min fina vän Sanna och fikade i hennes trädgård bland de stora almarna.
Men jag vaknade ändå genomblöt av svett, precis som att jag hade slagits för mitt liv hela natten. Kanske bidrog även förkylningen och att jag kände mig febrig igår till detta. Eller också är det bara de sista kemikalierna som håller på att gå ur min kropp. Hela veckan har sömnen spökat för mig, och jag har varit tacksam de sista nätterna då jag för första gången somnat före klockan halv tre. Och så säger dom att medicinerna jag äter eller snarare ätit, inte är beroendeframkallande...

Efter att jag hade snurrat mig ut ur mitt svettiga lakan och tagit en välbehövlig dusch satt jag på dator. Och såg att jag under natten hade fått ett mejl - från Sanna! Hon har varit i Australien sedan december och jag har inte hört av henne på flera månader, konstigt det blir ibland. Kanske finns det något mer.

Bilden tog jag på Ven, midsommarafton -07. Då behödes inga ord.

Bröllopsfeber

Jag försöker kurera min onda hals efter en hektisk helg i det vackraste Skåne. Jag körde min lilla blåa bil genom Göteborg, ut på motorvägen, ner till Helsingborg för att hämta upp en kompis och sedan från västkusten till östkusten, till Bromölla

Det var ett vackert bröllop i en gammal skola på Österlen. I den stora salen satt nästan 85 gäster bland björkkvistar och bordsdekoration. Bruden att själv lagat maten och den godaste tårtan jag någonsin smakat. Fina tal varvades med musik. Brudgummen spelar i ett irländskt folkmusikband så det blev många glada toner. Och glad var även jag. Bruden är en av mina finaste vänner och hon är verkligen värd allt gott. Dessutom vilade det en avslappnad stämning över hela festen, precis som dom ville ha det.
Ja, ett riktigt sagobröllop var det. I ordagrann betydelse. För min kompis träffade sin blivande man precis efter hon föddes. Dom växte upp på samma gård och gick på samma dagis. Och hon sa redan som liten att hon skulle gifta sig med honom när hon blev stor. Men vid tio års ålder skildes deras vägar, tills dom möttes igen för två år sedan. Sedan gick det som det gick! Jag kan inte tänka mig något brudpar som skulle passa bättre ihop, dom är som gjorda för varandra.
Festen pågick intill småtimmarna, med musik, prat och nattamat. Brudparet lämnade inte lokalen förrän vid fyra på morgonen och vi långväga gäster sov över där. Efter några timmars sömn var det dags att ge sig av hemåt igen. Tråkigt, jag hade gärna stannat längre.

Men visst är det konstigt när ens jämnåriga vänner gifter sig. Vart tog åren vägen? Nyss var vi barnfotabarn vid gungorna bakom äppelträden.
Och jag undrar; kommer det någonsin bli min tur?

En vändande dag

I morse kom jag inte ur sängen för herr Ångest hade attackerat mig hela natten. Jag var utslagen av kemiska substanser och vaknade samma klockslag som skolan började. Efter en kort överläggning med mitt psyke och min onda hals bestämde jag mig för att stå över dagens lektion. Något som inte är likt mig, jag brukar alltid vara där. För tillfället läser vi statskunskap och jag verkar vara den enda i klassen som tycker det är intressant, för kunskap är makt. Och jag skäms när jag inser hur lite jag kan om lagar, instanser och strukturer i vårt land. Därför borde jag varit i skolan i dag. Men, men, det är väl bara att ta nya tag.
Efter frukosten pratade jag med Therese på msn och vi bestämde lunchdate i stan. Som vanligt var det mysigt och trevligt att träffa henne, även om det bara blev en kortis. Efter att hon hade skyndat vidare satt jag kvar och dövade mitt dåliga samvete genom att läsa Den svenska politiken och dricka melonte.
När jag kom hem igen började världen återfå sina färger, för arbetsgivaren från Grönland hade mejlat mig igen. Och nu är det så gott som bestämt; under fem veckor ska jag jobba där i sommar!

Grönland?

Hela våren har jag gått och haft panik över hur svårt det är att få ett sommarjobb i den här staden. Helst hade jag velat arbeta med journalistik men det visade sig vara lättare sagt en gjort efter bara en termins studier. Efter att ha gjort några försök fick jag ge upp. Men vad skulle jag göra i stället? Lagret i hemstaden kändes inte så lockande...

Men för några dagar sedan damp ner ett mejl från föreningen Nordjobb. Dom erbjöd mig ett jobb, på Grönland! Shit, jag blev helt tagen. Jag kunde inte sova den natten. Vill jag? Vågar jag? Orkar jag? Ska jag hyra ut lägenheten i så fall? Vad vet jag om Grönland? Hur kommer det gå med språket? Så många frågor, men inte lika många svar. Fast det är klart att det lockar. Ön är spännande både ur miljö- och kultursynpunkt. Och lite äventyr och nya människor skadar aldrig. Kanske kan jag skriva någon artikel om det också, det hade varit toppen.

Bilden är tagen i Jokkmokk. Undra hur kallt det är på Grönland i juli? Förmodligen rätt okej i Nuuk, men det vore coolt att ta en tur till Illusat och inlandsisen...

Vacker vänskap

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos en mycket fin vän. Vi lagade indisk mat, filosoferade i timmar över köksbordet och såg på Gilmore girls. Det är så skönt att ha någon som förstår en, någon att andas ihop med.

Idag har jag kompisar från många olika sammanhang.

Från Nutiden; mina kursare, skolkamrater och andra i stan.

Men även från Dåtiden; alla vackra överlevnadssystrar. När mörkret var som mörkast delade vi allt. Vi växte liksom ihop för att orka. Det var dom som lärde mig att älska, för innan dess hade mitt liv varit så kalt. Det fanns bara en ekande ensamhet och ett utanförskap utan gränser. Jag var van vid att bli bortvald, bortförst och bortglömd och jag hade slutat hoppas. På ett liv. Men det kom. Och även om jag fortfarande balanserar mellan känslostormarna ibland kan jag känna sådan tacksamhet.

Tacksamhet för att jag fick en ny chans. Tacksamhet för att jag har ett eget hem. Tacksamhet för att jag har kommit in på en populär utbildning som jag trivs med. Tacksamhet för att jag kan äta utan dåligt samvete. Tacksamhet för att jag kan njuta.

Och framförallt; tacksamhet för mina underbara vänner.

Vad är du tacksam för?

Studerande gemenskap

Det finns saker i livet som är mindre roliga, en av dem är tentor. I morgon är det återigen dags att sitta och svettas i den stora salen, med de tre Kn:a (kårkvitto, körkort och kaffe) på bänken. Journalistikens lagar och etik har ältats under de senaste veckorna och idag var det dags för sista rycket. Jag och tre kursare satt på ett fik i tre timmar och gick igenom kapitel efter kapitel. Ibland systematiskt och effektivt, ibland uppgivet och distraherat. Ungefär så här lät det mot slutet:

-Jag fattar inte, det är säger emot sig självt
-Inte jag heller
-Jag vill ha en kaka!
-Efter det här kapitlet kan vi köpa det
-Ja, efter kapitlet, vi måste ha belöning!
-Ni är som Pavlos hundar!

Efter kakan insåg vi att vi behövde syre så vi tog en promenad till Slottskogen. Men ambitiösa som vi är pluggade vi samtidigt som vi gick, genom att förhöra varandra på anteckningarna. Kanske koncentrerade vi oss lite väl mycket, eftersom vi lyckades gå åt fel håll. Fast det gjorde inte så mycket, det resulterade bara i ännu fler skratt. Och jag tänkte; så mycket mer behöver jag inte. Bara goda vänner, strålande vårsol och gemenskap.
Till och med djuren log mot oss.

SKJUT!

Skoldagen började med att vi skulle bli brottsliga. En annorlunda uppgift kan tyckas, men syftet var att vi skulle lära oss vad man inte får skriva enligt tryckfrihetsförordningen. Genom att lägga till fakta i redan publicerade texter skulle vi alltså begå brott, exempelvis förtal eller hets mot folkgrupp. Detta visade sig dom vara svårare än vi trott och de flesta blev friade av juryn (resterande kursare). Många skratt blev det dock när vi nästan kämpade för att bli fällda.

Under lunchen blev jag och några kompisar uppraggade av journaliststudenternas utbildningsråd (SKJUT) som som skulle ha möte. Och innan jag visste ordet av var jag invald i styrelsen! Ja, så kan det gå. Men det är väl som dom säger, demokrati fungerar inte för att vi bara skriver om det, det måste praktiseras också.

Så i morgon är det utbildningsdag på kåren som gäller. Det ska bli kul men tillfället är lite illa valt. På fredag är det återigen dags för tenta, suck och stön...

Maskrosbarn

Nyheterna i morse handlade om ungdomar på glid, och om hur mycket pengar samhället kan spara på att sätta in resurser i tid. Att exempelvis ge att barn som är i behov av extra stöd en kontaktperson kan förhindra att han eller hon faller in i ett missbruk. Det här borde inte vara något nytt, det borde vara en självklarhet.

Jag tänker på mig själv och mina medpatienter som jag mötte under åren i psykiatrin. Om hur vi hade skrikit och skrikit inför blundande ögon och avstängda öron. Om problemen som ingen ville veta om och som förnekades tills dom nästan tog död på oss. Då kunde ingen blunda längre och vi fick tillbringa dagar, veckor, månader eller år på sjukhus, för att laga vad som lagas kunde. Den här typen av vård är inte gratis, jag vill inte tänka på hur mycket jag har kostat samhället. Men samtidigt, om någon hade lyssnat på mig som barn, då hade det kanske inte behövt gå så långt.

Efter år av behandling kan jag äntligen leva ett vanligt liv, med skola, jobb, egen lägenhet och friska vänner. Äntligen är jag del av ett sammanhang som jag saknat så länge. Många av mina kompisar som jag träffade på olika sjukhus och behandlingshem mår också bra idag. Vi är maskrosbarn. Men även en maskros kan vissna. Och vi glömmer aldrig hur vi en gång nästan fick offra våra liv, för att överleva.

Till Engla och andra änglar

Idag klockan 21.00 tändes ljus över hela Sverige, till minne av Engla. Även mitt fönster lystes upp av det varma skenet och lågan dansade i takt med mina tankar. Vad tänkte du lilla, dina sista timmar i livet? Gick det fort, eller fick du lida i timmar, dagar? Ditt liv borde inte ha slutat här, du hade ju knappt ens hunnit fylla tvåsiffrigt. Du hade så mycket kvar att hämta.

Men han tog allt som var ditt

Vem är han? Vad fick honom att begå dessa vidriga mord? Kanske var han en gång ett älskat barn, kanske inte ens det...

Och jag tänker på andra barn som också blivit änglar alldeles för tidigt. Det som hände med Engla är mycket ovanligt. I de fåtalet fall där barn mördas i Sverige har nästan alltid gärningsmannen haft en relation till offret innan dådet. Och hur många trasiga familjer finns det inte? Där barnen visserligen nästan alltid överlever men inte lever. Kanske är det dom som blir framtidens våldsmän. Kanske var Englas mördare ett sådant barn.

Gräv 2008

Jag har haft en superseriös helg på den årliga konferensen för grävande journalistik. Tillsammans med två andra förvirrade kursare sprang vi omkring mellan glassmaskinen och mässhallarna för att besöka olika föredrag. Självklart fick jag en mapp, block, pennor, godis och tidningar i mängder. Runt halsen hade jag ett nyckelband med min namnbricka och jag kände mig mycket viktig. Om än lite ocool eftersom jag omgavs av flera hundra erkända journalister, från SVT, TV4, SR och olika tidningar. Kommer jag någonsin bli en av dem?

Föredragen handlade bland annat om grävande journalistik, hotbilder och nomineringar till Guldspadepriset. En av vinnarna till dessa var Isabella Löwin som även erhållit Stora journalistpriset för sin bok Tyst hav. Hon berättade om sin väg från kulturskribent till torskbeskyddare. Jag lyssnade även på hur Expressen upptäckte de falska Brillo-boxarna, och daltandet med den svenska vapenexporten.
Avslutningsvis talade den mutmisstänkta journalisten Trond Sefastsson som anklagats för att tagit emot flera hundratusen för att göra ett program i Kalla fakta om en dömd narkotikabrottsling. Själv hävdar han att han fick pengarna för ett juridiskt uppdrag. Trond påstår sig vara helt oskyldig, allt är en komplott. Dessutom påstod att det är vanligt bland alla journalister att man betalar ut svarta pengar till sina källor. Hans journalistkollegor var dock inte så övertygade och det blev en hetstig frågestund med bland annat Janne Josefsson.

I vilket fall var det en mycket intressant konferens, med god mat, trevligt sällskap och många, många koppar kaffe. Jag börjar nästan känna igen folk i branschen nu. Flera medarbetare i Debatts redaktion var där. Och när researchen jag intervjuade i veckan fick syn på mig gav hon mig en stor kram!
Men det viktigaste jag tar med mig från det här dagarna var ett uttalande som en guldspadevinnare gjorde:
- Lita aldrig på våra tillskyddsmyndigheter, det finns alldeles för många konflikträdda människor där.

Bakom kulisserna med Janne Josefsson

Skolveckan har varit intensiv. Salsföreläsningar om hur Sveriges medialandskap är uppbyggt har blandats med två besök på SVT för att göra ett mediaporträtt. Jag och en kursare hade valt programmet Debatt som sänds direkt härifrån Göteborg. Innanför dörrarna i Kanalhuset fick visitkort, en kopp kaffe och en snabb rundvisning. På samhällsredaktionen satt han, Janne Josefsson, i egen hög person. Han log vänligt mot oss och tog våra händer.

-Jag har också gått på journalisthögskolan, sa Janne

-Vi veeeet, dom praaaatar om dig, svarade jag helt nördigt

-Jaha, vad säger dom då då? sa han och skrattade

-Nä, dom är bara stolta över dig!

Sedan diskuterade vi utbildningen lite kort innan det var dags för vår intervju med en tjej som är resaercher på programmet. Hon hade gått ut från vår skola i våras och jag blev tokigt avundsjuk. Jag vill också jobba! Nu! Jag vill göra skillnad!

Två dagar senare satt vi i publiken under programmet. Thomas Bodström pratade om situationen på de svenska häktena och senare om OS i Peking som var huvudämnet för kvällen. Här hettade det till ordentligt mellan skådespelaren (och buddhisten) Claes Malmberg och Kinakännaren Jan Myrdal. Den sistnämnda sa saker som fick mina öron att nästan börja blöda. Enligt honom har Tibet aldrig varit ett självständigt land, att 1,5 miljoner tibetaner hade mördats var inget folkmord och enligt honom var Kina ingen diktatur. Jan Myrdal sa att Claes Malmberg pratade "snömos" (vad det nu är?) och Claes kallade Jan för "din jävla papegoja".

Jag hade velat berätta om den torterade tibetanska munken jag mötte i Indien, och barnen som flytt över bergen. Om sorgens Lhasa och det ockuperade landet. Men min vinkande hand fick ingen uppmärksamhet. Och på sätt och vis gjorde det inte så mycket, för diskussionen urartade snabbt och blev bara ren pajkastning. Dessutom var ju min roll där mer att studera programmet än att deltaga.

Men det får nog bli en blogg om det här, en blogg om mina tankar om Tibet. Utan avbrott

Jag och Nyhetsmorgon söndag

Det finns dagar som man för alltid kommer att spara. Söndagen 16 mars 2008 är en sådan dag för mig. Då medverkade jag i Tv4:s Nyhetsmorgon söndag, med Jenny Östergren. Även om jag frågade mig själv flera gånger om jag gjorde rätt som valade att vika ut mitt liv i direktsänd tv, så tog jag risken. För jag kunde inte vara tyst längre. Min desperation över hur den svenska psykvården (inte) fungerar höll på att spränga sönder mig inifrån och ut. Jag kunde inte vara tyst längre. Och innan jag riktigt hann förstå det själv satt jag på tåget till huvudstaden. Min underbara vän Helena mötte mig på centralen och vi tillbringade resten av dagen med te, mys, middag på restaurang och konsert.

Nästa morgon bar det av till tv4-huset, taxin hämtade mig 8.20, väldigt sent tyckte jag som trodde att jag skulle missa sändningen på grund av att taxin körde fel, fick motorstopp, hamnade i en bilkö... Men fram kom vi och jag blev inkastad i sminket direkt. Sedan fick jag rusa ner till studion och helt plötsligt satt jag där vid det stora runda bordet, i dirketsändning. Nio minuter är inte länge när det finns så mycket man vill förklara. Ibland gick det impulser genom hjärnan "idiot, säg något smart nu när du har chansen!" men annars var jag faktiskt rätt lugn. Jag kände mig trygg med Jenny. Vi pratade om mobbningen jag utsattes för som barn och mina erfarenheter av psykvården. Att behandlingshemmet jag bodde på kanske ska läggas ner. Jag förstår verkligen inte, hur många fler änglaflickor ska behöva lämna oss innan politikerna agerar?

Efter sändningen stapplade jag ut till Helena som satt och tittade på programmet i fikarummet. Jag var helt tom och ville bara gråta. Jag kunde inta avsluta mina meningar, orden hade liksom försvunnit. Jag trodde att jag hade gjort bort mig totalt. Men sedan trillade sms efter sms in som sa det motsatta och efter ett tag lugnade jag mig. Jag och Helena satt kvar och kollade på Nyhetsmorgon tills Jenny var klar. Vi klappade händerna åt tibetanerna i rutan som gjorde uppror mot Kina inför OS. Och Helena sa:

-Men Sara, nu tittar vi ju på nyhetsmorgon!

Och jag kunde inte annat än skratta, för det var ju just det jag hade pratat om under hela vår resa förra året, att när vi kommer hem ska vi titta på nyhetsmorgon. Jag vet egentligen inte varaför jag tjatade om det så mycket. Jag förskte väl övertyga mig själv om att det fanns NÅGOT som jag saknade hemma.

Efter sändningen kom Jenny upp till oss och vi pratade lite. Tack Jenny för att du lyssnade på mig, på oss.