Tillbaka

Jag tror energin börjar återvända. Jag kan känna livet i fingertopparna. Orden är här igen andetagen djupnar. Jag inväntar fokus. Snart. 

Det är första veckan i februari. Jag har hittills hunnit med börsanalysering, sommarjobbsökande och praktikplatsletande. Dessutom har vi startat upp ett eget samhällsprogram på studentradion. Det känns fint att sitta i skolans redaktionsrum med andra frivilliga kursare och planera teman, upplägg och intervjupersoner. Vi gör ju det här utöver det vanliga skolarbetet, bara för att vi älskar radio och journalistik, för att vi vill något. Förändra. 

Det är som mörkast nu

Årets mörkaste dag. Det är nu det vänder. Äntligen. Krafterna sinar när ljuset är borta. Jag vill orkar igen. Det har varit en intensiv höst och jag tror att jag behöver vila. Nu blir det inga mer deadline på ett tag. Skönt, men samtidigt lite tråkigt. Jag är så inne i nyhetspulsen. De sista två veckorna har radio återigen stått på schemat, och jag gillar det. Ibland känns det dock som att jag alltid tar mig vatten över huvudet. Som att göra ett reportage om kollektivism till exempel. Eller ännu värre, när jag i förra veckan skulle göra ett inslag om dom nya sjukskrivningsreglerna till klockan 13-sändingen. Samtidigt som jag var producent och tekniker för programmet. Efter att ha panik-googlat, attackerat ett par sjukskrivna kompisar och blivit kopplad x antal gånger på Försäkringskassan fick jag äntligen tag på en kvinna där. Uppstressad som jag var glömde jag fråga efter hennes titel. Hon var om möjligt ännu mer uppstressad eftersom jag berättade att jag stod i en radiostudio och tänkte spela in samtalet. Jag blev ytterligare uppstressad över att hon lät sur och att skärmen på datorn inte visade några ljudutslag när jag tryckte på play-knappen. Men på något sätt fick jag ihop en intervju ändå. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av samtalet, vilket borde varit syftet. Vet inte om det beror på mig, henne eller på sjukskrivningsreglerna. Förmodligen en kombination. 

Idag hörde jag en välbekant röst på Rapport. Det var hon, kvinnan på Försäkringskassan. Som pratade om, just det, de nya sjukskrivningsreglerna... Hon var tydligen ansvarig för sjukförsäkringsfrågor. Det förklarar varför hon verkade så mediatränad. Tack för upplysningen, SVT!

Rätt till vård(?)

I går kväll, en vanlig tisdag,  var det pepparkakor, lussebullar, glögg, julöl och äppelvin hos en kursare. Vi satt en hel hög journaliststudenter i hennes lilla etta och myste in(nan) advent. Ett par timmar senare gick vi vidare till Rätt till vård-festivalen på Sticky fingers. En klasskompis till mig är sångare i bandet Vapnet som spelade där. Dom var riktigt, riktigt bra. För några år sedan lyssnade jag en del på Vapnet, eftersom det var en viss persons favoritband. Och återigen blandades nutiden med dåtiden. För musik har en förmåga att tränga in genom huden.

  Under kvällen spelade även bland annat Kristian Anttila och Nationalteatern. Alla band ställde upp gratis och intäkterna gick till projektet Papperslösas rätt till vård. Att människor utan makt och med ett tungt bagage i kroppen ska få rätt till sjukvård tycker jag borde vara en självklarhet. Jag kan bara inte förstå att Sverige inte har kommit längre. 

Jag undrar om migrationsministern har sett paniken i deras ögon och skriken som aldrig tystnar. Om han någonsin har umgåtts dygnet runt med en asylsökande kvinna vars depression gör att hon ligger i sängen så gott som varje timma (trots att hon har två små barn som väntar på hennes kärlek). Och om hon blir frisk, blir hon utvisad. Jag kan lova, att om man har varit med om det och sett det, så tror man inte att de här personerna simulerar. Och man undrar resten av livet hur det har gått för dem. 

Jag undrar också om politikerna ser en skillnad mellan den somatiska och psykiatriska vården. För det känns som att den sista alltid är den mest eftersatta. Att det inte är någon mening att satsa på galningarna, de hopplösa fallen. Kanske sätter okunskapen barriärer. För jag vägrar att tro att det finns hopplösa fall. Jag vet att man kan bli frisk från svår psykisk sjukdom, speciellt om man får rätt hjälp. Dessutom består en människa av både kropp och själ, och borde vara lika viktigt att ta hand om båda. 

Alla människor ska ha rätt till vård, avsett ursprung och oavsett sjukdom. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så. 

Samma Sanna

Det var ett år sedan vi sågs. Du och jag. Barndomen vi delade. Och sången på stallbacken. Du är min stjärna som borde bära ett skivkontrakt. Din musik får blodet att pulsera i mina ådror. Jag minns sommaren som jag tillbringade i huset utan hopp. Det enda som fyllde mig med liv var när du sjöng på Stora torget. Och demoskivan jag fick i min hand. Idag gav du mig en ny. Den går redan varm, och värmer mig. Inspelad under året i Melbourne (och minns du drömmarna om resorna, när vi fortfarande var barn?). 

Ditt hår var kortare än någonsin. Eller ja, om man bortser från de allra första åren som vi delade på gunghästen hos dagmamman. Men annars var du dig lik. Otåligheten och de raka frågorna, vi pratade om allt. I skolan vid skogen byggde vi kojor, ordnade luciatåg, räddade ett skolbibliotek med hjälp av lokalradion och skrev en bok. Nu lever vi på olika håll, med musiken och orden. Vi ses inte ofta längre. Men jag vet att du finns. Nära.

Sannas musik finns här

Hörde nåt i natt...

... och i morse när jag och girre-giraff tittade ut över steppen såg vi det här:

Jag förstod varför smällen hade varit så öronbedövande. Jag förstod inte varför jag inte hade ringt störningsjouren.

Och jag som alltid brukar försvara mitt bostadsområde...

...och säga att jag aldrig märker något stök - mer än det jag läser i tidningen.

Men jag måste medge att det är rätt bra jobbat att få ut alla grejer. Jag gissar att det skedde via balkongen någon våning ovanför mig. Och jag får väl vara glad att mina fönster fortfarande är hela eftersom det ligger en halv bokhylla bara ett par meter ifrån dem.

Jag vill inte bo i studentlägenhet längre. Snyft!

Det finns mer än ni kan se

Ibland måste orden vila för att andetagen ska orka. Det finns så lite energi nu. Jag lever i parallella världar. Den ena handlar om vardagen, om nuet. Om redigeringsövningar, intervjuer, sändningar, styrelsemöten, fester och fikastunder. Den andra pågår bakom mina ögonlock. 

Skrik. Rasslande nyckelknippor. Tjutande larm. Diagnoser. Låsta dörrar. Scheman. Tvång. Blod. Svält. Död.

Jag försöker sortera minnena, men jag önskar att jag aldrig hade fått dem.  

Intervju: Beatrice Ask

Jag förstår verkligen inte hur mitt liv går till ibland. Dagens skoluppgift var att göra en nyhetssädning på skolradion. Jag höll på att krypa ur skinnet av oro i går och kunde inte för mitt liv förstår hur jag skulle klara av det. Med andra ord, mitt vanliga katastroftänkande. 

För säkerhetsskull var jag tidigt i skolan och läste nyheter. Plötsligt hörde jag hur läraren och min kursare, som var dagens producent, ropade på mig och jag gick in till dom. Dom hade hittat ett telegram om att det skulle vara en invigning för att kunskapscenter mot organiserad brottslighet här i stan. Nu behövde dom en lämplig kandidat som kunde gå dit och eftersom jag var den enda som hade kommit till skolan då blev det min lott. Både Göran Johansson och justitieminister Beatrice Ask skulle vara där och svara på medias frågor. Jag höll på att typ dö. 

– Sara, det här är en jättebra övning! Tänk på grundfrågorna och ring om det blir något problem, sa min lärare.

– Jag kommer tillbaka, om jag överlever, svarade jag innan jag gick.

På något ostadiga ben hetsade jag ner till kommunhuset. Och på något sätt kom jag in där, utan att vara med på gästlistan och utan pressleg. (Eh, jag är från radio JMG...). Alla var mkt snälla mot mig och jag hängde på de andra journalisterna eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Efter lite mingelfika (jag stod mest och pillade med min mick och drack kaffe) började fördraget av en professor i statskunskap som pratade om demokrati. Intressant. En timma senare höll både Göran Johansson och Beatrice Ask några kortare anföranden innan de tio iblandade myndigheterna tillsammans skrev under papperna. 

Jag var mest imponerad av takmålningarna, ljuskronorna och min granne från Ekots flashmick utan sladd. Och nervös inför de personliga intervjuerna som skulle ges efteråt. Jag kunde ju bara inte med att komma tillbaka till skolan utan att ens ha försökt. Så jag ställde mig helt enkelt på lämpligt avstånd från Göran Johansson och väntade till hade pratat klart med några kollegor. Sedan höll jag upp min mick och så såg mycket, mycket snäll ut. Och visst fick jag göra en intervju! Vi snackade i några minuter om projektet och situationen med den organiserade brottsligheten i Göteborg. Min hand skakade men rösten var tack och lov lugn. När jag väl hade överlevt det här samtalet utan att (förhoppningsvis) ha gjort bort mig totalt var det dags för att leta reda på nästa offer. Beatrice Ask. Som SVT hade snott och fört till ett annat rum. Ytterligare en gång ställde jag mig på behörigt avstånd, insåg att jag inte hade bett presssekreteraren om lov men, såg igen väldigt trevlig ut och frågade försiktigt om jag kunde få ställa några frågor. Bea (som hon tydligen kallas) nickade och sa att det så klart gick bra.

– Vad kom du från? frågade pressekreteraren

– Radio JMG

Han tittade lite förvirrat på mig men bestämde sig för att hålla tyst. Jag tror inte han fattade att det bara var skolradio och det var väl lika bra. Gud, jag blev ju ännu mer nervös av att ha honom stirrandes på mig under intervjun, redo att avbryta mig om jag frågade något olämpligt. 

Men jag överlevde den här gången också och kom tillbaka till skolan med inspelade intervjuer och fyra sidor anteckningar. Tyvärr kunde jag inte utnyttja det här till fullo eftersom datorernas redigeringsprogram hängde sig och det blev totalstopp. Underbart när man inte ens har kunnat börja sätta ihop inslaget en timma innan deadline... Det rådde verkligen totalt kaos men på något sätt blev det en nyhetssändning till slut. 

Morgondagens ångest är att jag ska vara tekniker. Och jag är den oteknigaste personer jag känner. Men ja, eftersom jag fortfarande är vid liv efter ha prata med justitieministern, vid min första radiointervju någonsin, så kanske jag klarar mig i morgon också.

Ny dag, nya tag

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt blev jag klar med de obligatoriska uppgifterna i fredags. Intervjutipsen blev uppradade på ett papper och information om Frihamnen på ett annat. Ännu mer förvånade är att jag klarade mig utan komplettering på genomgången av personresearchen. Jag var nästan i chock efteråt och tackade mig själv för att jag hade hållit deadline och lämnat in det material jag samlat in. Nu kan jag till och med stå ut med det faktum att min artikel hamnade först i häftet av alla klassens verk.

Men det klart bästa med fredagen var att vi fick så bra kritik på vårt gräv-jobb om rättspsyk. Handledaren tyckte att vi skulle försöka sälja in det till någon tidning och jag började nästan gråta av lättnad. Allt arbete verkar ha lönat sig. Oavsett om det blir publicerat eller inte vet jag att vi har berört både kursare, lärare och vänner med vår berättelse. Men nu ska vi finputsa orden, ringa ett par samtal och sedan pröva lyckan!

Helgen förflöt i lugnets tecken, åtminstone på skolfronten. Det finns knappt något bättre än en avslutad kurs, då kan man verkligen tillåta sig att vara ledig! Jag och några till i klassen firade med ett par glas vin i fredags. På lördagen fikade jag med en kompis och bakade kanelbullar med en annan. Igår var det ytterligare en fika på agendan. 

Nu är jag redo att börja det nya. Morgonen har grytt och jag har vaknat med den på vanligt vis, framför Nyhetsmorgon. Idag startar kursen i redaktionell produktion. För min del står radio först på schemat. Efter sommarens eskapader känns det mycket välbehövligt!

Bilden är tagen när jag tittade på Nyhetsmorgon- på Nyhetsmorgon, i TV4-huset.

Dagens intervju(er)

Under veckan som gått har jag funderat lite på vart planeten har tagit vägen. Jag tänkte att dom kanske har tröttnat på mitt svammel och inte ville ha någon mer intervju. Men idag när jag satt i datasalen på JMG damp ett mejl ner i inkorgen. Det var från programledaren och märkt med "bråttom" i rubriken. Tydligen hade dom haft det lite stressigt på sistone och förträngt mig. Tills idag när dom hade kommit på missen och paniken var nära (eller kanske redan där) när dom insett att intervjun måste ske under eftermiddagen. Som tur var hade jag ju egen pluggdag så det var inga större problem. Frågorna fick jag dock fem minuter innan, men det ordnade sig nog ändå. Dom var inte så många och svåra. Om ni vill höra om när jag var på en flummig säljakt i somras kan ni lyssna på P3 Planet på lördag klockan sex, när min korre från Grönland sänds. Tydligen ska vi köra nästa veckan också. Då blir det nog lite mer snack om människorna där, nice!

Efter denna intervjun fick jag återgå till den jag själv skulle utföra. Mindre roligt eftersom VD:n på det kommunala bolaget jag ska ringa är halvroad av att alla journaliststudenter jagar honom och ställer enkätfrågor. Men det är väl inte vårt fel att han sitter i styrelsen för typ 20 bolag? Under förmiddagen kan jag dock förstå att han blev lite förtretad eftersom jag råkade störa honom mitt i ett möte. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var växeln som kopplade mig till honom. Innan dess hade de kopplat mig över halva Göteborgs kommun.

Dagens lärdom: lita inte på växlar 

Meningslöshet

Vi har fyra deadlines den här veckan. Tre av dem är meningslösa, i alla fall enligt mig. Jag har ingen lust att kolla vad en viss författare hade för betyg i gymnasiet, eller om hon har parkeringsböter. Jag vill inte ringa en VD på ett bolag för att fråga om det har hänt att journalister har begärt ut offentliga handlingar under det senaste åren. Och att skriva ett PM om hur man intervjuar medievana personer känns bara frustrerande, eftersom medievana uppenbarligen inte vill prata med oss ändå.

Jag vet att jag måste göra dom här uppgifterna oavsett vad jag tycker om dom, det är en del av min utbildning. Men jag känner lätt så här, att det är meningslöst. Ibland undrar jag om det kanske till viss del beror på någon gammal vårdskada. Att jag under flera år var tvungen att delta i så kallade aktiviteter som inte utvecklade mig ett dugg. Jag tyckte snarare att flertalet av dom var förnedrande och - meningslösa. 

Jag vill utföra saker som gör skillnad. Människor dör, vanvårdas och misshandlas. Naturen förstörs och samhället proppar oss med konstiga ideal. Och jag ska undersöka vad en författare fick för betyg i matte A... Men jag antar att det bara är att sätta i gång. Nu. Så jag blir godkänd och får mitt kursbetyg. Jag tänker dock inte låta det ta för mycket tid och energi. För samtidigt ska jag göra det som känns viktigt för mig. Jag tänker fortsätta jaga politiker för att försöka ställa dem tillsvars inför det faktum att unga personer med självskadebeteende blir inlåsta på rättspsyk med dömda brottslingar. Och så ska jag göra mitt bästa för att få ihop ett reportage om situationen på Grönland. Så det så.

                                                

Pressnatta

I går var festerna fest för mediafolket i Göteborg; Pressnatta inför öppningen av årets bokmässa. Om man gick på en föreläsning innan kunde man komma in för halva priset. Mycket bra deal tyckte jag och lyckades till slut släpa med mig två kursare. I debatten - som leddes av vår gästprofessor Martin Jönsson diskuterades public service roll i framtidens medielandskap. Typ. Jag är väl så där lagom intresserad av det där, men det var ändå helt okej. 

Efteråt anslöt vi oss till ungefär tusen andra personer. Framförallt var det journalister, författare, förläggare och utställare. Det bjöds på lyxig buffé, vin och välkomstdrink. Vi hamnade vid samma bord som SVT Debatts redaktion och en gammal kulturjournalist. Den sistnämnda undrade om vi hade gått på dagis eftersom vi pratade så högt. Men det gick ju inte att göra sig hörd annars eftersom ett band förpestade vår tillvaro. Dom spelade gammal 90-tals musik hela kvällen, sjukt påfrestande. Tyckte vi. Det tyckte tydligen inte alla andra eftersom dansgolvet var välfyllt med diggandes och dansandes medelålders människor. Jag och mina kompisar flydde till ett hörn i lokalen med några andra elever från JMG. Vi sänkte medelåldern betydligt om man säger så. Det var länge sedan jag kände mig så ung, haha. En man kom fram till oss.

-Oj, ett ungdomsgäng! Vad gör ni här?

-Gissa!

-Hm, ett politiskt parti kanske?

(eh?)

-Nä, verkligen inte.

-Författarskola?

-Nu börjar det brännas

-Ni gillar att skriva?

-Ja

-Är ni från Kungsälvs folkhögskolas journalistlinje?

-Gud nej, bättre upp! Vi är från JMG!

Ja som sagt, vi var nog udda samling. Men jag fick hälsa på han som startade bokmässan för 24 år sedan. Det var nästan lite stort.

Höj själens status!

Det är tisdag men helgens minnen lever än. Jag var hos mina underbara vänner i det vackraste Skåne. Grundplanen var att tillbringa den mesta tiden på European social forum i Malmö. Men efter att släpat packningen över halva stan för att till slut hamna på ett föredrag som visade sig vara på tyska tappade jag lite sugen. 

I stället kom helgen att kretsa kring att annat ämne som berör mycket mycket, psykiatrin. Jag hade ett givande och mycket trevligt samtal med Sandra och Sofia. Tillsammans med några vänner har dom  grundat SHEDO, en förening för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Jag pratade även mycket med fina K, som jag bodde hos. En maratonfika som bland annat behandlade hennes kompis som har varit psykiskt sjuk i 20 år, utan att få någon riktig hjälp. Det gör mig tokig. Vansinnig. Hon har varit nära att dö många, många gånger men ändå är det ingen som reagerar. Jag tycker det är både tjänstefel och varnvård. Ingen skulle våga neka en cancersjuk patient behandling. Men inom psykiatrin leker man med folks liv genom att neka dom hjälp. Hur många ska behöva dö innan någon fattar? När ska psykiatrin värderas lika högt som den somatiska vården? En människa består av kropp och själ och båda är lika viktiga.

Uppdrag: granskning

Ojoj, det är fullt ös nu! Jag har minst tre granskande projekt på gång. I skolan gör vi ett grupparbete i grävande journalistik. Jag och tre kompisar håller på att undersöka hur det kommer sig att patienter med LPT (lagen om psykatrisk tvångsvård) och placeras på rättspsyk. Det handlar främst om unga kvinnor med självskadebeteende, som oftast inte har gjort illa någon annan än sig själva. Men nu vårdas de alltså med dömda brottslingar. Det är inga roliga historier vi har fått höra. Min kursare sa idag att hon har börjat hata samhället och hur det fungerar efter att vi hade börjat gräva om det här. Jag är väl mer härdad, det är få saker inom psykiatrin som gör mig förvånad numera. 

Vi får väl se vad vi kommer fram till (om vi kommer fram till något!) och jag ska hålla er uppdaterade. Nu handlar det mest om att jaga de ansvariga, vilket är lättare sagt än gjort. 

Utöver det här har vi några sidoprojekt i skolan. Ett av dem är att göra en personresearch. Jag har valt en krönikör och författare. Idag gick jag till skattekontoret för att hämta ut uppgifter om familjebild, inkomst och gud vet vad. Jag tycker mest att det är obehagligt, jag har ingen lust alls att snoka. Men jag antar att det är bra att lära sig hur det går till, och vad som är offentlig handling.

Idag skrev jag även klart min presentation till P3 Planet och skickade in lite bilder. Allt ligger uppe på hemsidan nu. I morgon ska vi köra nästa intervju. När programledaren skickade frågorna under förmiddagen frågade hon om vi kunde spela in bara några timmar senare. Men efter att ha läst manuset sa jag att jag behövde tid för att kolla upp lite fakta. Faktat handlade bland annat om att 40% av barnfamiljerna på Grönland får socialbidrag. Det är en reporter på Studio ett som uppger detta. Jag ville lyssna på inslaget först eftersom jag vet hur vanligt det är att journalister går ut med felaktiga fakta om de sociala problemen på Grönland. 

Jag måste vara en extremt jobbig korre för som vill granska Studio ett, som är ett av de mest seriösa nyhetsprogrammen som finns i Sverige... 

Men jag ser faktiskt fram emot intervjun. Det ska bli skoj att få diskutera saker som är betydligt viktigare än "vad som var coolast på Grönland".  

Nu: mer research!

Bilden är från fjorden vid Grönlands huvudstad Nuuk

Månadens korre

I går sändes mitt första radiodagboksinslag från Grönland på P3 Planet. Eftersom jag har blivit utsedd till månadens korre fick jag även svara på frågor om livet där. Jag är väl inte helt nöjd med min insats så jag har inte vågat lyssna på det än. Det räckte med alla gånger jag fick gå igenom inspelningarna under resan. Om ni bara visste hur mycket man skulle tänka på! Inte prata skriftspråk, ha lagom volym, rätt inställningar på radioapparaten, bra bakgrundsljud, inte för mycket fakta o.s.v. Jag vet inte hur många gånger jag fick ta om inspelningarna. Det är inte så lätt att prata själv i en mick över tre minuter utan att staka sig eller säga fel. Dessutom, batterier som tog slut, barn som skrek, kryssningsfartyg som snodde min inspelningsplats och fyllon som ropade till varandra klockan tio en lördag morgon... 

Sedan är det ju det där att P3 Planet är ett program om turism och riktar sig till ungdomar. Eftersom Grönland kanske inte är ungdomarnas favvo-place så hade jag en aning svårt att hitta ämnen. Jag menar, jag ville ju helst prata om den stundande självständigheten, resultaten av kolonisationen och klimatförändringarna. Men det gick ju inte. Kanske en annan gång.

Jag lärde mig i alla fall väldigt, väldigt mycket på att göra inspelningarna, trots att det kostade åtminstone både svett och tårar. Nu när allt är klart ska jag bara svara på lyssnarnas frågor varje vecka. I går blev det dock programledarens frågor eftersom det var första programmet. Jag blev en aning frustrerad eftersom jag hatar att förklara vad som var "bäst" och "coolast" . Mest irriterad blev jag på sista frågan:

-Sara, jag har hört att dom festar rätt hårt på Grönland, stämmer det?

Gud, vad svarar man på det? Jag tror jag sa något diplomatiskt i stil med "jo, det del festande, men alla gör inte det". Egentligen hade jag velat dra en lång harang om den grönländska alkoholpolitiken och de sociala problemen, men jag fattade ju att det inte skulle bli så populärt...

Jag försöker trösta mig med att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen. Och även jag kände mig rätt IQ-befriad efter intervjun så fick jag faktiskt betalt för att göra den, vilket är rätt coolt ändå.

Nu ska jag skriva klart min presentation och skicka lite bilder till P3 Planets hemsida. Sedan ska jag fortsätta med vårt grupparbete i grävande journalistik. Det är grejer det!

Ta hand om er där ute!

P.S vill ni lyssna på mitt inslag så finns det här, klicka på senaste sändningen. 

Bilden är tagen av en tysk medpassagerare vid glaciären Eqi

Ordets makt

Igår var jag och lyssnade på Jan Eliasson som just fått en tjänst som gäst-professor vid Göteborgs universitet. I egenskap av diplomat och f.d utrikesminister talade han om ordets makt. 

Ordets makt att avgöra ett svettigt ögonblick med en diktator. Ordets makt att rädda livet på tusentals tillfångatagna människor. Och ordets makt att genom ett skämt avväpna en stel konversation.

Ordets makt

Jag tror på det fria ordet. Jag är stolt över Sveriges historiska och vidsträckande pressfrihet. Ord kan användas som en helande handling. Ord är en förutsättning för demokratin. Men. 

Ord kan även stjälpa, förinta och döda. 

Nyss såg jag Uppdrag Gransknings reportage Självmord.net, som handlade om självmordssidor på internet. Där människor får just det, hjälp att döda - sig själva. 

För mig är det helt obegripligt att det är tillåtet. Personerna som lägger ut dessa "råd" är uppenbarligen själva sjuka och förstår nog inte vad de gör. Att de faktiskt medverkar till andras död. Någon måste stoppa det.

Politiker, ni som stiftar lagar om gurkor och cykelhjälmar och övergångsställen och sjuksskrivningar och betygsskalor, kan ni inte stifta en lag mot medhjälp till självmord?

En lag för livet

Vänskapsliv

Det har varit en uppfylld vecka. Jag är glad över att det har kommit igång. Livet. 

I torsdags träffade jag en blogg-bekantskap, Angelica. Hon var i stan för att rapportera från Tito Beltrans rättegång så vi passade på att ses. Det är märkligt med internetvänner, trots att man aldrig har setts vet man ibland mer om varandra än vad man vet om sina klasskompisar i skolan. Jag och Angelica hängde i fyra timmar och lyckades klämma in besök på två caféer under den tiden. Mys! Jag hoppas verkligen att vi får tillfälle att ses igen. 

Dagen efter gick jag på after work med min klass. Vi tuggade på buffén, drack billig öl (eller vin för min del) och avhandlade sommaren. Det var så kul att träffa alla igen! 

Tre timmar senare promenerade jag och några kompisar vidare till en spelning. Vi lyssnade på vacker musik och satt sedan och tittade ut över älven. Mer prat mer skratt.

Och igår kom tre av mina kursare hem till mig för att grupparbeta. Vi håller på med ett jobb i grävande journalistik. Det är tokigt spännande! Kaffe, arraksbollar och diskussioner kan faktiskt utmynna i en riktigt trevlig lördagseftermiddag, trots att det är plugg som står på dagordningen.

Jag älskar mina vänner. Och jag tar dom inte förgivet

Även djur kan vara goda vänner. Den här grönländska slädhunden hälsade på mig när jag bodde i tält på en camping i Ilulissat.

Virvlande vardag

Förvirrade lärare, förutfattad ångest, förskräckliga hemuppgifter, förtjusande kursare och förändrade vindar.

Skolan har börjat igen!

Jag var tveksam innan, tröttheten ville inte riktigt ge upp. Men tillbaka i salen med de stora spröjsade fönstren och bland skrattande vänner kom något tillbaka. Lusten.

Det händer så mycket nu. Kalendern fylls upp. Färgpennorna skriver upp hållpunkter i mitt liv. Lektioner, deadlines, seminarier, fester, resor och träningspass.

Det är september. Snart byter träden om och grönt går mot rött. Några löv dansade runt på trottoaren idag, jag följde med.

Andetag mot andetag

Home sweet home

Andetagen börjar lugnas och tankarna blir allt klarare. Den senaste tidens tillfälliga sinnesförvirring avtar sakta, snart kan jag se framtiden.
Jag börjar inse hur mycket jag trivs i Göteborg. Här har jag mitt liv, min vänner och mitt hem. Jag älskar min lägenhet. Efter alla år av runtflyttande på diverse konstiga och mer eller mindre sterila ställen så njuter jag verkligen att ha något eget. Även om det är underbart att vara ute och resa så är det nästan lika underbart att ha något att åka hem till. För första gången.
Sedan jag kom hem har jag ägnat en hel del tid åt att greja i lägenheten och få det fint. När jag är bortrest har jag dock inte så höga krav.

På Grönland bodde jag nästan hela tiden på Hotel Nuuk, ett f.d hotell som numera är studentbostad och patienthotell. Det låg sjukt centralt, granne med det kända kulturhuset, Hjemmestyret (typ Grönlands riksdag) och den stans största mataffär.

Mitt rum var inrett med bord, stolar, teve och världens skönaste säng. Dessutom hade jag eget badrum med toalett och dusch, och helt otroligt effektiv golvvärme. Mycket bra att torka kläderna på golvet där:)
Allt detta fick jag för ynka 859 DKR/månad!


Bortskämd av tillvaron fick jag aningen panik när jag skulle åka till byn Ilulissat. Där kostade det billigaste rummet på ett vandrarhem 400 DKR/natt. Hur dyra hotellen var ska vi inte ens tala om. Efter mycket letande lyckades jag dock hitta en camping där man kan hyra redan uppsatta tält att övernatta i. Egentligen hatar jag tält, jag får klaustrofobi. Men denna lösningen kostade ju "bara" 175 DKR/natt. Och då ingick tältsäng. Campingen var mycket spartansk med mulltoa och kök som drevs med gasol, men det funkade. Jag hade i alla fall snygg utsikt över de stooora isbergen. Och så bodde jag grannar med x antal hundra slädhundar (som visserligen ylade hela nätterna)


Mitt tält var det gröna, till höger. Skönt att det var högt till tak (eller snarare tältduk) i alla fall!

SVT Debatt (men jag har tappat alla ord)

Jag hade äntligen acklimatiserat mig någorlunda till livet i Göteborg och kunde gå på stan utan att att få panikångestsymptom. Lättad över detta faktum tog jag upp mobilen och öppnade ett sms. Detta uppgav att jag skulle ringa röstbrevlådan. Eftersom jag trots allt fortfarande är en aning sinnesförvirrad kom jag inte ihåg numret dit. Men när jag såg att det var en förmodad myndighet eller företag i Göteborg som hade sökt mig bestämde jag mig för att ringa tillbaka till dem.
-Sveriges Radio och Television, växeln
-Eh, oj då... Någon av era anställda hade tydligen ringt mig...
-Då ringer dom nog igen om det var viktigt
-Eh, ja...

Pinsamt värre. Nervositeten stegrades dock, vem hade sökt mig? Kanske P3 Planet som jag håller på att göra (värdelösa) korrar för? Jag kom på den briljanta idén att trycka på lur-knappen när jag öppnade sms:et igen. Och vipps hade jag kommit till röstbrevlådan, där en kvinna från SVT Debatt bad mig kontakta henne. Eftersom jag besökte programmet i våras när jag gjorde ett skolarbete misstänkte jag att det hade med ett visst Tibet att göra.
Och så var det. På torsdag sänds Debatt direkt från Kina och vanliga svenskar ska få ringa in sina frågor. För att allt ska fungera så smidigt som möjligt är det alltid några först som är bestämda på förhand. Nu undrade dom helt enkelt om jag ville ställa en fråga om Tibet till kineserna Men min hjärna var som seg, kall havregrynsgröt där jag satt på en säng på Åhléns i Nordstan.
-Ja, alltså det skulle jag väl kunna göra men jag har varit på Grönland hela sommaren och är inte uppdaterad alls...
Vi diskuterade en stund och kom fram till att jag kunde fråga något generellt som "Vad vet ni om Tibet?". Det kändes inte helt bra så jag frågade om jag skulle få möjlighet att ställa följdfrågor för att få igång en diskussion. Kvinnan jag pratade med sa att det så klart var det optimala, men att min fråga skulle först tolkas till kinesiska och sedan skulle deras svar översättas till svenska. Därför fanns det risk att det blev lite rörigt. Jag kände mig ännu mer illa tillmods men hörde mig själv säga "jo, visst, ring ni i morgon". Men så kom jag på att jag ska ut och äta med familjen i morgon, så jag kanske inte hade möjlighet att se programmet. Vilket så klart inte var särskilt bra. Vi kom överens om att då fick jag nog stå över den här gången.

Grejen är att om jag verkligen, verkligen hade velat så hade jag säkert kunna hinna hem till starten av Debatt. Men jag orkade helt enkelt inte. Om det ska vara värt den nervositeten och stora risken att framstå som extremt korkad så vill jag i alla fall ha en chans att få diskutera. Så nej tack, att ställa en icke- genomtänkt fråga i teve är inget jag längtar efter. Efteråt var jag dock fruktansvärt arg på mig själv. "F-n, nu hade jag chansen, jag är ju jätteintresserad av Tibet, jag tycker det är viktigt".

Jag hade chansen men jag tog den inte. Visserligen var jag på stan och helt oförberedd på att dom skulle ringa. Visserligen har jag precis kommit hem från Grönland och har fullt upp med att bearbeta det. Och visserligen har jag inte sovit bra på hela sommaren, vilket börjar märkas. Men ändå, om jag någonsin ska kunna bli journalist måste jag ju klara av att ställa en enkel fråga...

Det är inte att jag missade möjligheten att få vara med i programmet jag sörjer, verkligen inte. Det jag sörjer är att min förmåga svek mig, att jag inte kunde prestera när jag som bäst behövde det.

Skönt att jag hade in inbokad (terapi)fika lite med M efteråt i alla fall

Alla talar svenska

Enligt socialantropologen Geert Hofstede kan man efter än längre tid utomlands drabbas av omvänd kulturchock. Man känner helt enkelt inte igen sig i sitt ursprungliga samhälle och i kulturen när man har varit utomlands. Jag tror att jag har fått en smärre variant av detta. Igår återvände jag hem från sju veckor på Grönland samt några dagar på Island. Även om det egentligen är en relativt sett rätt kort tid så har den ändå förändrat mig. Jag bodde ju faktiskt på Grönland och hade ett heltidsarbete där. Jag vande mig vid att återigen bo i en liten stad, Nuuk har bara 15 000 invånare. Redan nu saknar jag den rena, torra luften, bergen, den koboltblå fjorden och alla underbara människor jag träffade.

Väl hemma i Göteborg kände jag mig helt disorienterad. Det var så mycket människor överallt. Idag när jag och en av mina bästa vänner var på stan blev jag alldeles matt av allt folk. Det nästan svindlade framför ögonen och hjärtat slog fort. Alla intryck, alla ljud, alla färger... Jag försökte koncentra mig, för det var mycket saker jag behövde köpa. Men allt jag kom hem med var ett paket smör...

Dock var det helt, helt underbart att träffa vännen igen. Äntligen någon att kunna för ett normalt och djupt samtal med. Gud vad jag saknade det på Grönland! Jag höll på att bli tokig, trots att jag lärde mig lite danska till slut så blev ändå konversationerna så platta. Dessutom jobbade jag ju med inuiter, och de flesta kunde inte så mycket danska heller. I värsta fall kunde de inget alls. Jag försökte med grönländska i stället, till deras förtjusning. På sätt och vis var det roligare än danskan, eftersom alla blev så glada över min ansträngning. Dock är det ett mycket svårt språk som skiljer sig helt från de andra nordiska språken. Men jag ville ju verkligen kunna göra mig åtminstone lite förstådd eftersom jag arbetade på ett ålderdomshem, så jag tragglade ensvist på tills jag hade lärt mig de viktigaste orden.
På Island blev jag helt språkförvirrad. Först försökte jag på danska (jag hade vid det laget börjat tänka på någon slags svenskinspirerad danska), men det gick ju inte. Då sökte min hjärna efter det grönländska ordet, som så klart verkligen inte fungerade. Jag gick över till svenska, för att till slut komma fram till engelskan. Puh, vilken pärs!

Och här hemma blir jag förvånad över att alla faktiskt pratar svenska. Det är nästan surrealistiskt. Äntligen kan jag uttrycka mig precis som jag vill, även om jag fortfarande förväntar mig en mödosam process när jag ska säga något till någon.
Det är en nyttig erfarenhet att vara invandrare i ett annat land ett tag. Efteråt förstår man ännu bättre hur de se kommer till Sverige från andra länder känner sig.